Fråga: När jag hörde radioprogrammet Kaliber i Sveriges Radio om en 11-årig flicka som tagit sitt liv blev jag mycket rörd och berörd. Jag arbetar själv inom Bup och fokus i radioprogrammet var till stor del om vad som gjorts och inte hade gjorts för flickan där. Det blev tydligt för mig hur utsatta barn och ungdomar är när det brister i vården. Det känns som att detta kan hända när som helst även på min arbetsplats. Hur tänker Etikrådet?
Svar: Ja, vi behöver verkligen tala med varandra om detta. Om flickan Bryna som tog sitt liv. Jag lyssnade på programmet och blev också mycket tagen av det. Trots att detta är en verklighet varje dag för psykologer inom verksamheter där självmordsnära personer behöver vård, håller vi helst tanken ifrån oss. Särskilt när en 11-åring tar sitt liv.
Förlusten av ett barn, det går inte att ta in. Enligt Folkhälsomyndigheten var det 11 barn under 15 år som tog sina liv under 2021. Vi måste försöka ta in att det sker.
Inom psykiatrin bedöms rutinmässigt risken för att en person kan komma att ta sitt liv. Vi är inställda på att rädda liv, men vi behöver också vara inställda på att ta hand om de efterlevande och varandra när livet inte gick att rädda.
Frågan om det går att förebygga så att det inte händer igen är förstås viktig. Det är därför vi har Lex Maria. Att grundligt analysera vad som gjorts och inte gjorts i vården är nödvändigt för att verksamheten ska kunna ta ansvar i efterhand. Det blir också en hjälp för de som arbetar i vården att ta sig an en situation där det värsta redan har hänt. Då är det extra bra att ha en struktur att hålla i som en granskning av ärendet erbjuder.
Den eller de kollegor som haft det kliniska ansvaret kan känna sig – och också vara – särskilt utsatta. Att bli granskad på grund av sådana här händelser är krävande oavsett graden av skuld som kan finnas. Hur ser vi till att ha ett klimat på arbetsplatsen som håller för sådana här kriser? Hur ser vi till att det finns trygghet och känslomässigt stöd? Hur ser vi till att vi inte dömer varandra utan i stället uppmuntrar till reflektion och ansvarstagande. Fundera gärna över hur ni har det på arbetsplatsen med varandra i dag.
Ur ett etiskt perspektiv behöver vi också fundera över hur vi tar hand om de efterlevande. Hur kan vi möta den sorg och ilska som ibland kan vara riktad direkt mot oss som arbetar i vården? Kanske rättmätigt när uppenbara brister finns, men också för att vi behöver kunna stå där och ta emot och ta hand om oavsett hur det ligger till med orsakerna. Utan att hamna i försvar.
Det som verkar ha saknats för 11-åringen som det beskrivs i radioprogrammet är en kontinuerlig kontakt där en och samma person följer hur barnet har det. Någon som lär känna och försöker förstå. Det är oerhört sorgligt när vården av psykiskt sårbara barn saknar det mest basala. Det som på riktigt kan bidra till god vård, personal, är en bristvara på Bup. Kan berättelsen om Bryna hjälpa oss att ändra på det?
Tidigare frågor och svar:
Regionen avslutade mitt avtal – hur skyddar jag patienterna?
Vad gör jag åt en undermålig utredning?
Har jag som anhörig inget att säga till om?
Kan man vara psykolog och aktivist?
Hur jobbar förbundet mot klimatförändringarna?
Hur validera upplevelser av diskriminering?
Vad göra när kartan inte stämmer?
Hur ska vi uttala oss offentligt?
Hur får jag tillbaka engagemanget?
Hur ska jag förhålla mig till samtycket?
Vad göra när kundens önskemål krockar med mina kunskaper?
Hur värnar vi patientens autonomi?
Kan jag vara kristen psykolog?
Ska förbundet anmäla egna medlemmar?
Berätta att metoden är oprövad
Otydliga känslor psykologens ansvar
Hur agera när en klient vill avsluta sitt liv?
Vi sätter ett fåtal på piedestal.
Berätta om vad som kan få dig att bryta tystnadsplikten
Hur agera när nya lagar strider mot våra yrkesetiska principer?
“Hur gör jag när mina patienter känner varandra?”
“Dags att tala högt om det förbjudna”
