ESSÄ. Få har undgått att Marcel Proust dog för ett hundra år sedan. Och hans författarskap tycks mer aktuellt än någonsin. Kanske kan man också få hjälp att få syn på abstrakta psykologiska teorier med hjälp av hans arbeten, skriver psykologen Magnus Ringborg.
Vad är din uppfattning av misär?
Att skiljas från Maman! svarade den trettonårige Marcel Proust på en enkätfråga från en skolkamrat.
I Prousts monumentalverk På spaning efter den tid som flytt går förhållandet till mamman och till mormodern som en tung basstämma genom hela verket. Man ska vara försiktig med att utgå från att en författares verk speglar hans eget liv och att texten kan tolkas genom att psykologisera författaren. Marcel Proust hävdade detta tidigt i sin polemik mot litteraturkritikern Saint Beuve [1]. Nedanstående anteckningar syftar inte till en förståelse av varken författarens person eller hans verk, nej tanken är bara att vädra några reflektioner kring hur en författare gestaltar de relationsmönster som psykologer idag är tränade att observera.
Författaren
Marcel Proust levde tillsammans med sin mor till hennes död som inträffade då han var trettiofem år gammal. De hade en intensiv kontakt och brevväxlade med varandra flera gånger om dagen trots att de bodde i samma lägenhet. Proust var sjuk hela sitt liv. Hans samtida läkare tolkade hans svåra allergiska symptom som orsakade av neurasteni, ett slags nervsvaghet. Han behandlades med olika kurer och med Veronal, kokain, koffein, kamferolja, adrenalin och ett förmodligen hallucinogent pulver som kallades ”poudre de Louis Legras”. År 1906 blev han övertalad att lägga in sig på ett sanatorium hos neurologen Paul Sollier. Det är strax efter moderns död och Proust är inte bara astmasjuk utan också djupt deprimerad. ”Solliers behandling innebar att patienten var förbjuden att kommunicera med någon annan än behandlande läkare. Under den första veckan skulle neurastenikern ligga till sängs och endast få en mjölkbaserad diet med syftet att regrediera och bli alltmer beroende av sin terapeut. I sina patientsamtal försökte Sollier framkalla förträngda emotionella upplevelser, något han kallade för »reviviscenses«.” skriver Carl Lindgren i en mycket intressant artikel i Läkartidningen. Det hjälpte inte mot astman, men strax efter denna vistelse börjar han ta itu med sitt livsverk, att skriva ”På spaning efter den tid som flytt”.
Psykologer har ibland varit benägna att förstå sjukdomsbilder som bedöms som psykosomatiska som skapade av, eller åtminstone vidmakthållna av, en överbeskyddande förälder. Men man har också förstått att en sådan intensiv beroenderelation som utvecklas kan vara orsakad och förstärkt av sjukdomen själv. Vilken vinkel vi ska se fenomen utifrån blir av stor betydelse stor betydelse när vi iakttar relationer i ett kliniskt sammanhang. Sjukdomen skapar relationen som påverkar sjukdomen som påverkar relationen. I systemteorin talar vi om interpunktionens betydelse. Var vi väljer att att sätta startpunkten i det systemiska samspelet är beroende av betraktarens förförståelse.
Berättaren
Jag-berättaren i På spaning efter den tid som flytt är inte identisk med författaren även om han på några ställen kallas Marcel. Men låt oss titta in på hur författaren gestaltar relationer. Verket börjar med att berättaren har svårt att somna. Han plågas svårt av att modern går en trappa ner för att umgås med en besökare och har glömt att ge sonen en godnattkyss. Dennes oro och oförmåga att somna beskrivs sedan i detalj de följande femtio sidorna. I del två har berättaren blivit tonåring och ska resa till en badort. Mormor är med på tåget, men avskedet från mamman är otroligt smärtsamt och berättaren upplever det som en avrättning. För att klara resan berusar han sig på öl i restaurangvagnen. Berättarens ångest rör inte bara honom själv utan också hans oro för hur mamman ska kunna överleva utan honom under några veckor. Separationer är ett återkommande tema i de närmare fyratusen sidorna. Den akuta, djupa och långvariga sorgen över mormoderns död hör också till en av verkets höjdpunkter.
På spaning omfattar en tidsrymd på kanske trettio år. Berättaren söker kontakt och längtar sig genom böckerna. Han längtar efter moderns godnattkyssar men också efter barndomsförälskelsen Gilberte. Sedan är det Odette Swann, Gilbertes mor och framförallt är han besatt av hertiginnan de Guermantes, den ouppnåeliga. Slutligen blir det Albertine, en jämnårig flicka som han till sist förmår till att flytta in hos sig. Då upphör kärleken och förvandlas i stället till manisk kontroll och svartsjukefantasier. Det är genomgående hos Proust att åtrån finns bara i trianglar. Först när den andre dras till till den tredje förstärks åtrån [2]. Berättaren fantiserar hela tiden om att Albertine är otrogen, han söker henne, han kontrollerar henne och försöker hålla henne inlåst. Samma mönster gestaltas utförligt i den första delen i relationen mellan Charles Swann och Odette de Crecy, hon som senare ska bli mor till Gilberte. Sida upp och sida ner skildras Swanns vansinnesjakter genom Paris efter den undflyende Odette.
Det här är lysande litteratur, men lägger man böckerna ifrån sig avtecknar sig de tragiska turerna tydligt. Ju mer den ene försöker stänga in och kontrollera, desto mer förstärks flykttendenserna hos den andre. Inom systemteorin brukar man kalla detta mönster komplementär upptrappning, en spiral som tyvärr ofta slutar i våld. Flykten förstärker kontrollen, som i sin tur ökar ansträngningarna att försöka fly. Det finns i hela Prousts verk en grundläggande otrygghet. En förvissning om att kärlek kan inte vara, att man är inte önskvärd, att den älskade kommer att försvinna. Berättaren har också en grundläggande misstro mot öppna samtal. Man döljer sig, man snärjer sig, man säger motsatsen till det man menar och man hoppas att den andra ändå kommer att förstå. Att tala öppet är alltför riskabelt, man blir alltför sårbar och man riskerar att bli övergiven eller krossad. Läsaren av Psykologtidningen har redan börjat tänka ”Otrygg anknytning, typ ängslig – ambivalent”. I den otrygga anknytningsstrategin försöker man hänga på hela tiden, man klänger, man utvecklar ett symptom som måste behandlas, man ställer till gräl och bråk som måste bemötas. Detta i kontrast till en annan huvudstrategi, den undvikande – förnekande. Där stänger man av. Man överger i stället för att riskera att bli övergiven. Jag klarar mig själv – du ska inte tro att du betyder något! Det går naturligtvis inte att reducera ett komplicerat verk till något så kategoriskt, men mönstret av ängslig ambivalens i På spaning är alltför genomgående för att ignoreras!
James Joyce och Ulysses
Att Proust inte formulerar en generell lag för mänskliga relationer blir tydligt om man jämför med en annan klassisk hundraåring, nämligen James Joyces Ulysses som utkom 1922. Författaren James Joyce var äldst av åtta syskon och sin mammas ögonsten. I Porträtt av konstnären som ung man skriver Joyce i inledningen kärleksfullt, och som jag uppfattar det helt unikt, om det förspråkliga jollrandet mellan mamman och spädbarnet. Vid sju års ålder skickas Stephen, som huvudpersonen kallas, till internatskola. Någon separationsångest nämns inte. Stephen lever ett självständigt liv och förråder så småningom sin mamma genom att bryta med hennes djupa religiositet. Detta ger honom djupa skuldkänslor men hindrar honom inte från att ta beslutet att besluta sig för att lämna landet. Här ser vi alltså den totalt motsatta gestaltningen – man måste separera för att kunna utvecklas! Samma mönster går igen i Ulysses inledningsepisod, alltså Stephens skuld inför att ha svikit mamman på dödsbädden. Den andre protagonisten i romanen, som tar betydligt större plats, Leopold Bloom, verkar fullständigt trygg under sina irrfärder på Dublins gator. Han överfalles visserligen återkommande av erotiska fantasier och frestelser under det dygn han är ute på vandring, men han är helt förvissad om att hans hustru Molly väntar på honom. Han vet att hon kommer att vara otrogen mot honom med sin impressario Blazes Boylan under dagen, men det rubbar inte hans jämvikt nämnvärt.
James Joyce var under hela sitt liv gift med Nora Barnacle [3]. James´ drickande, tidvisa otrohet och opålitlighet med pengar rubbade inte i grunden deras förhållande. Kan man beskriva de anknytningsmönster som Joyce gestaltar som trygga? I alla fall ligger de långt från den ängsliga ambivalens som kännetecknar Prousts verk. Snarare lutar Joyce i så fall åt det undertryckande distanserande förhållningssättet. Kanske detta kan förklara en skillnad mellan de litterära modernistiska mästarnas utsiktspunkter; Prousts konsekventa djupborrande subjektivitet mot Joyces breda allomfattande objektivitet?
Många har sagt det före mig, men det tål att upprepas: För att de psykologiska teorierna ska få kött och blod är det en ovärderlig hjälp att söka sig till den stora litteraturen. Prousts och Joyces huvudverk består av många sidor att plöja igenom, men de ger rik utdelning.
Magnus Ringborg, text och bild.
Leg psykolog, leg. psykoterapeut, psykoterapihandledare.
[1]Marcel Proust: Mot Sainte Beuve. Stockholm 2020
[2]Rene Girard har utförligt beskrivit detta mönster i Syndabocken, Stockholm 2007.
[3]Perspektivet från hustruns sida har belysts av bland andra Nuala O`Connor A Love Story of Nora Barnacle and James Joyce 2021
