DEBATT. Vad talar för att psykologprogrammet blir bättre utan egenterapi? Det undrar Sebastian Röhlcke, psykologstudent i Umeå, som efterfrågar en bättre dialog mellan institutionsledning och studenter i frågan.
Psykologtidningens tidigare debatt om egenterapi har handlat om bland annat juridiska oklarheter liksom dess forskningsstöd.
Det bristfälliga studentinflytandet på Institutionen för psykologi vid Umeå universitet är ett stort problem. Studenterna upplever att de saknar insyn i den diskussion som ligger till grund för de förändringar som sker. Det är ett problem som synliggjorts i det systematiska avskaffandet av egenterapin. Här uppe i norr pågår nämligen en totalrenovering av utbildningen där kursplan efter kursplan revideras. Den uttalade målsättningen är att göra den bättre för studenterna. Den brännande frågan är dock: bättre enligt vem, och på vilka grunder?
De flesta jag pratat med på institutionen säger sig ha ett genuint och välvilligt uppsåt att göra utbildningen bättre. Annat vore ju förstås illa. Problemet är bara att de verkar sakna förmågan att kritiskt granska sitt eget förfarande. Redan för tre år sedan anmäldes institutionen till Högskoleverket. Anledningen var att de studenter som då skulle påbörja egenterapikursen informerades om att antalet individualterapitimmar halverats med endast en veckas varsel. Till er i ledningen: Självklart finns det skäl bakom ert handlande, inget snack om saken, men delge gärna de skälen och inkludera oss studenter i diskussionen. Precis som nu, när ni förändrar vår utbildning genom att ta bort egenterapin och vi undrar: vad säger egentligen att ett psykologprogram utan egenterapi är ett bättre psykologprogram?
För det är klart att det kan vara det. Men juridiska, ekonomiska och utbildningstekniska skäl är i sig inga argument för att utbildningen förbättras av denna förändring. Andra psykologiska institutioner i landet, som slagit vakt om egenterapins betydelse, bedriver kursen trots att de står inför samma byråkratiska gissel som vi. Varför blir dessa teknikaliteter ett så stort problem på just vårt universitet och varför pratar vi bara om dem? Kan ni inte i stället ge mig några välgrundade argument för att min psykologkompetens förbättras av att egenterapin tas bort? För just nu förstår jag det bara inte.
Det finns tyvärr ingen dialog mellan institutionen och studenterna om de stora frågorna. Knappt något vore till exempel mer spännande än en öppen dialog om psykologens roll i samhället. Tänk att få prata djupgående med er om vilken människosyn som faktiskt ska ligga till grund för vårt yrkesutövande. På vilket sätt kan vår utbildning spegla den människosynen och ge oss förutsättningar att hantera vårt framtida yrke? Ett sådant samtal skulle till exempel möjliggöra en diskussion om hur psykologins mångfasetterade vetenskapsfilosofiska grund komplicerar frågan om vad vetenskaplig evidens är. Samtalet skulle ge utrymme för en analys av det vetenskapliga paradigm vi verkar inom. Det skulle tillåta ett synliggörande av hur vår tid och kultur påverkar utbildningens utveckling. Och då skulle vi också kunna prata om vilka konsekvenser denna utveckling får för synen på psykisk hälsa/ohälsa!
Det som hade varit så fantastiskt med en öppen dialog om de stora frågorna är att en ideologisk grund skulle artikuleras. En behjälplig och vägledande bas att utgå från i de svåra avväganden som naturligt uppstår i utformandet av vår utbildning. Och att börja i den änden skulle innebära att vi tog ansvar. Både för professionen, och framförallt för våra klienter. Vår kompetens skulle få ett ideologiskt upphov, inte ett byråkratiskt.
I dagsläget manövreras egenterapin successivt ut från Sveriges psykologprogram. Och i stället för att diskutera om det är en önskvärd utveckling, hur det påverkar studenternas professionella utveckling och på vilka grunder denna förändring sker, så pratar vi om juridik och ekonomi. Vad sägs om att ta av tjänstemannamössan ett slag, och i stället ta en ideologisk diskussion om det som är viktigt: psykologens roll i samhället och hur utbildningen kan optimeras i enlighet med den? Tänk om vi kommer fram till att vi måste slå vakt om vissa utbildningsinslag. Då måste vi ju i stället ta striden om psykologprogrammens förutsättningar! Inte bara svälja den rådande ordningen och avveckla sådant som har stor betydelse för den kompetens och unicitet som kännetecknar vår yrkesgrupp.
Läs även:
AKTUELLT. Psykologförbundet utreder egenterapimomentet
AKTUELLT. Egenterapi – en rättighet, ett krav eller ett lagbrott? (pdf)
AKTUELLT. Oklarheter runt egenterapi – men utbildningsministern och UKÄ ser inga hinder (pdf)
DEBATT. ”Ny forskning talar för egenterapi” (pdf)
TEXT
Sebastian Röhlcke
psykologstudent vid Umeå universitet
