I en ny avhandling ges alternativ till dagens symtombaserade psykologiska behandling.
— Vad människor som söker hjälp ofta tycks hålla på med, är frågan om vem de är för sig själva och andra, säger psykologen Daniel Wallsten.
Text: Maria Jernberg
I sina studier utvärderar Daniel Wallsten tre behandlingar för komorbida tillstånd. Alla med nya sätt att förstå och ta sig an psykiatrisk problematik. Den av de tre som ligger honom närmast hjärtat baseras på Relational frame theory. På inlärningsteoretiska grunder förklarar den språkets roll och funktion, och hur människan med hjälp av språket kan föreställa sig och levandegöra sådant som hon inte tidigare upplevt. I behandlingen är språket och orden som handlar om jag centrala.
— Vi konfronterar personens grundläggande berättelser om sig själv. Vilka delar man undviker respektive närmar sig.
Innan Daniel Wallsten påbörjade sin doktorandutbildning i Karlstad jobbade han med behandling på en privat mottagning i Uppsala.
— Men jag blev snabbt desillusionerad och sittandes med en undran om det här var allt. I terapeutrollen hörde han sig själv låta motsägelsefull och undervisande. Hans tvivel ledde honom till forskningen där han på ett teoretiskt plan har benat ut det rådande psykiatriska paradigmet och tagit tempen på tiden.
— Vi är på väg åt ett nytt håll, vi har börjat titta på hur saker blir för individen. Det avspeglar sig i att vi går ifrån RCT-studier till bland annat single case-designer. Från diagnosspecifikt till processbaserat, och med ett intresse för vad som driver förändring.
Under det kliniska arbetat med avhandlingen har han också fått syn på sig själv på ett annat sätt. I behandlingen som baseras på Relational frame theory, är en rörelse från ett jämförande till ett samma-som-relaterande centralt.
— Jag märkte att det inte räckte att greppa det teoretiskt. Terapeuten behöver modellera samma-som-relaterandet i behandlingsrummet.
Daniel Wallsten beskriver att ett jämförande i längden blir destruktivt medan samma-som öppnar upp och skapar närhet.
— Ett exempel är när vi är nykära. Då ser vi hur lika vi är den andra personen, vi tänker att det är otroligt att vi som är så lika har träffats. Sedan går det några år, paret kanske får barn. Då kan tillvaron tillsammans handla om vem som tagit mest disk eller sovit minst, vem det är mest synd om. Jag tycker det är en bra illustration över vikten att orka vara nära istället för att jämföra.
Han säger att det var en tuff lärdom när han märkte sitt eget behov att framstå som duktig i terapirummet. Han var tvungen att bli mer autentisk, att gå in och möta en annan människa.
— En behandlare kanske säger ”du behöver stå upp för dig själv” till sin patient. Det sägs i all välmening men initiativet som behandlaren tar är paradoxalt. Behandlaren blir den stora som berättar vad som ska göras, och patientens funktionella mönster riskerar att upprätthållas.
Han framhåller en annan utgångspunkt.
— När allt kommer i omkring så befinner vi oss bara på olika platser i våra liv, men rollerna kunde lika gärna vara ombytta. Nu föll det sig såhär, men vi är långt mycket mer samma än något annat.
Avhandlingens titel: Shifting the lens on heterogenous psychological suffering: Exploring and evaluating novel psychological treatment approaches to comorbid mental disorders
