Fråga: Jag arbetar inom psykiatrin hos en offentlig arbetsgivare sedan tio år tillbaka. Som psykolog upplever jag att min kunskap inte tas tillvara. Det verkar som att all makt centreras till läkaren vad gäller diagnostik och beslut om insatser för patienterna. Att jag har mer kunskap och erfarenhet än läkaren verkar inte spela någon roll. Jag känner maktlöshet inför det här.
Svar från Patrik Lind, ordförande Etikrådet:
Hej, kollega! Ja, vad ska jag säga? Vi hör alltför många sådana här exempel från frustrerade kollegor. Särskilt från psykologer inom psykiatrin. Många känner sig kringskurna och bakbundna när de ska utöva sitt yrke i dessa hierarkiska kulturer. Det kan tyckas märkligt att sådana fortsatt traderas vidare. Ja, rentav förlegat och ålderdomligt. Fortfarande är det så att vi som psykologer behöver undervisa arbetsgivaren om vilken kompetens och vilket ansvar vi besitter. Det här med att självständigt bedöma, diagnosticera och genomföra behandling inom psykiatrin tror vissa arbetsgivare fortsatt enbart hör till läkarens ansvar.
Att organisera psykiatrin enligt förlegade maktstrukturer leder till ineffektivitet och bristande patientsäkerhet. Vi ser i dag exempel på att patienter måste följa vissa ordningar där farmakologisk behandling förutsätter att du som patient ska få tillgång till psykologisk behandling. Det blir alltså villkorat vilken insats du kan få. Läkaren »ordinerar« psykologisk behandling först om medicinen inte ger tillräcklig effekt. Men först då och utan att patientens önskemål och preferenser tas i beaktande.
För att ge rätt behandling i rätt tid behöver vi samarbeta tvärprofessionellt på riktigt. Det förutsätter en ömsesidig respekt för varandras kunnande och där patienternas bästa står i fokus. För det behövs kontinuitet på arbetsplatsen. Vi behöver hinna lära känna varandra om vi ska kunna arbeta med svåra saker tillsammans. Vi ska lära oss tala med varandra, förstå varandras språk, kunna reflektera över och hantera att vi ibland kommer fram till skilda bedömningar. Det går lättare om vi är trygga med varandra. Så arbetsmiljön och villkoren behöver vara sådana att de främjar hållbarhet. Arbetsklimat som bygger på ömsesidighet mellan professionerna, det är en grundpelare som inte går att bygga upp när personal-omsättningen samtidigt är hög. Det leder snarare till att ojämlikheterna består.
Psykologer fungerar kanske inte så bra i den gammaldags medicinska ordning som ofta utgör den traditionella psykiatrins grundstruktur? En del av grundproblemet tror jag finns där. Vi är inte självklara på samma sätt som läkare. Snarare blir samhällsvetare lite av en anomali.
Du får fortfarande driva en vårdcentral utan psykolog på plats, även om den psykiska ohälsan är det som leder till hälften av sjukskrivningarna hos svenskar. Det är fortfarande endast läkare som sjukskriver en deprimerad eller utmattad patient. Likadant är det inom den psykiatriska slutenvården som oftast drivs utan psykologisk kompetens på plats.
En psykolog skulle utifrån sin kompetens lika gärna kunna göra LPT-bedömningar. Nu är det av hävd inte så. Vi har därför lång väg att gå innan vi kan betraktas som jämlikar inom vården ansvars- och lönemässigt. Det är sega strukturer. Som du märker tar de sig uttryck på många plan i stort och smått. Sammantaget gör det oss psykologer frustrerade eftersom kompetensnivån och det ansvar vi tar, inte korrelerar med lön och makt. Det är då vi söker oss till andra verksamhetsområden.
Mer rättvisa villkor för psykologer inom psykiatrin skulle leda till fler kollegor på plats och därmed en mer patientsäker vård. Tillsammans kämpar vi vidare för detta både i fackliga föreningar och på våra arbetsplatser.
Patrik Lind
