DEBATT. Debatten efter DN:s och svt:s reportage om Kevin-utredningen har till stora delar handlat om vem som bär ansvaret. Polisens utredare slår ifrån sig – de följde Sven Å Christiansons expertråd. Sven Å Christianson slår ifrån sig – han gav enbart vetenskapligt grundade råd. Det finns anledning att noga fundera över vad en rättspsykologisk expert bör och inte bör bidra med, skriver Pär-Anders Granhag, professor i psykologi vid Göteborgs universitet.
Quick- och Kevin-utredningarna präglades av ”konfirmatoriska bias”; systematiska tankefel som medförde att man lade för stor vikt vid information som var i linje med den etablerade hypotesen (att bröderna mördade Kevin), och sorterade undan information som inte gav stöd till samma hypotes. Forskning visar att detta bias är vanligt och att dess effekter ofta är starka. En rättspsykologisk expert bör motverka effekterna av konfirmatoriska bias. Ett grepp kan vara att utse en ”djävulens advokat”, en person med uppgift att arbeta emot huvudspåret.
I båda utredningarna finns exempel på att huvudhypotesen man arbetade efter inte kunde falsifieras (förkastas). Om Quick berättade något som stämde med utredarnas bakgrundsinformation togs det som stöd för huvudhypotesen (att Quick var skyldig till de mord han erkänt); när han berättade något som inte stämde så togs även det som stöd för hypotesen (den felaktiga informationen rubricerades som ’”medvetna avvikelser”). Om bröderna i Kevin-utredningen berättade något som stämde – vilket var ovanligt – så skänkte det stöd åt huvudhypotesen (att pojkarna var involverade i Kevins död); om någon (oftast Robin) berättade något som inte stämde – vilket var vanligt – så togs även det som stöd för hypotesen (pojken har nu öppnat sig och börjat närma sig ”berättelsen”). Vetenskapsteorin har sedan länge gjort klart att för att en teori ska tas på allvar så måste den generera hypoteser som vid empiriska test visar sig antingen sanna eller falska. Inom rättspsykologin vet man sedan länge att icke falsifierbara hypoteser kan vara farliga, om de får fäste i polisiärt utredningsarbete kan de resultera i rättsliga haverier. En rättspsykologisk expert bör därför bidra till att rensa ut icke falsifierbara hypoteser, och ska absolut inte introducera eller bidra till upprätthållandet av sådana hypoteser.
I båda utredningarna finns många exempel på psykoanalytiskt färgade begrepp och resonemang; ”bortträngda minnen”, ”förträngda minnen”, ”återgestaltning av tidigare trauma”, ”utagerande av tidigare trauma” och ”representation av trauma”. Jag är inte i position att bedöma dessa begrepps värde i det terapeutiska rummet, men få skulle nog påstå att dessa begrepp och resonemang vilar på solid vetenskaplig grund. Här vill jag vara tydlig: ovan psykoanalytiska begrepp och förklaringsmodeller bör inte beredas plats vid utredning av brott. Att balanserat fundera över möjliga motiv bakom ett grovt våldsbrott kan föra en utredning framåt. Men lika sant är att brottsutredningar inte är betjänta av lösa spekulationer kring möjliga trauman bakom varför en person skulle ha begått det brott han, än så länge, bara är misstänkt för. Sådana spekulationer skall inte guida en utrednings inriktning (t ex lysa upp en speciell hypotes, och släcka ner alternativa hypoteser), inte heller ska de färga planering och genomförande av förhör.
I intervjun med Psykologtidningen hävdar Christianson att det var fel av mig att i DN påstå att han fört in Alice Millers teorier i Kevin-fallet. I rapporten Kevin-fallet – en redovisning av polisens förundersökning i Arvika hösten 1998 (publicerad 2000) citeras Christianson:
Det är inte vad barn varit med om som ger men för livet utan det barn inte får möjlighet att uttrycka, det är Alice Miller som säger detta, och det är min erfarenhet också (s. 40).
På sidan 32 i samma rapport citeras Christianson: Om inte polisen tagit till sig den kliniska kunskapen från psykologerna, hade de inte löst fallet, utan det hade fortsatt vara en familjeangelägenhet. Ponera att barnen hade fryst inne sina tankar, känslor och minnen […] ponera att detta hade blivit bevarat inom de här barnen! Där kan man nog utgå från att det skulle skett ett utagerande på nytt.
Personer som är naiva inför ett forskningsfält har ofta svårt att veta vilka påståenden som har stöd i forskning. En viktig uppgift för den rättspsykologiska experten blir därför att hjälpa utredningsteamet med just detta. Den rättspsykologiska experten ska inte föra in spekulationer om motiv som riskerar driva en utredning i en viss riktning, inte heller ge råd som saknar empiriskt stöd.
I de allra flesta brottsutredningar är det relevant att hjälpa framför allt vittnen och målsägande att minnas. Om man med säkerhet vet att ett vittne gjort iakttagelser på en brottsplats, kan man låta vittnet på nytt besöka platsen. Forskning visar att vittnet då ofta minns nya detaljer. Ett syfte med att arrangera en vallning (eller en rekonstruktion) kan alltså vara att hjälpa någon att minnas mer. Ett helt annat syfte är att testa tillförlitligheten i lämnade uppgifter (t.ex. en persons erkännande). I de flesta fall räcker det att jämföra (a) personens berättelse om vad som hände på platsen (b) med den information man redan säkrat i utredningen. Men ibland kan det finnas skäl till vallning (rekonstruktion) för att avgöra uppgifters tillförlitlighet, och då finns naturligtvis ingen anledning att på förhand arrangera platsen såsom den såg ut när brottet begicks. Det är den misstänkte som ska berätta vad som fanns på platsen, vad som skedde och var det skedde. Om sådan information förmedlas av utredarna eller av konsult, som vid rekonstruktionen i Appojaure i Quick-utredningen, spolierar man alla möjligheter att avgöra tillförlitlighet. Det finns alltså två olika syften med att valla, och dessa ska inte kombineras i en och samma vallning. De vallningar som ägde rum i Quick- och Kevin-ärendena hade som huvudsakligt mål att hjälpa de misstänkta att minnas. Ett genomgående problem var att det inte fanns någon information som säkert visade att de misstänkta faktiskt varit på platsen vid tidpunkten för brottet. Man valde att prioritera minnesterapi där man i stället borde prioriterat bedömning av uppgifters tillförlitlighet. En rättspsykologisk expert bör informera om de risker och förtjänster som följer med vallning, samt hjälpa utredningsteamet hålla isär en vallnings olika syften. Den rättspsykologiska experten skall inte bidra till att olika syften rörs ihop.
Rättspsykologisk kunskap kan vara utomordentligt värdefull om den används på rätt sätt och vid rätt tidpunkt. Min uppfattning är att en rättpsykologisk expert bör granska och guida den metodik med vilken polis och åklagare genererar och testar hypoteser, till exempel genom att identifiera olika bias, varna för icke falsifierbara hypoteser samt introducera ett ”djävulens advokat-tänkande”. En rättspsykologisk expert bör däremot inte påverka hypotesernas innehåll.
I intervjun gör Sven Å Christianson utfall mot allt och alla. Alla hans kritiker har fel, han har gjort allt rätt. Hans förhållningssätt får inte skymma vad som faktiskt hände i Quick- och Kevin-utredningarna. Det är modigt att vara ödmjuk och självkritisk.
Pär-Anders Granhag
professor i psykologi vid Göteborgs universitet.