• Hoppa till huvudnavigering
  • Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Psykologtidningen

Sveriges Psykologförbund

  • Hem
  • Artiklar
    • Aktuellt
    • Debatt
    • Fackligt
    • Forskning & konferensrapporter
    • Nytt i Tryck
  • Arkiv
    • Arkiv Psykologtidningen 2010 – 2025
    • Arkiv: Forskning
    • Forskningsserier
  • Annonsera
  • Om oss
    • Om oss
  • Kontakt
  • Sök
  • Prenumerera
Hem » “Mitt huvud var tomt och kallt, som ett kylskåp”

“Mitt huvud var tomt och kallt, som ett kylskåp”

15 april 2022 publicerad av Redaktionen

När ljudet av bomber kom allt närmare fattade familjen Lato sitt svåra beslut – att ge sig av från Ukraina. Nu är psykologen Andrii, hans fru Tanya och de tre barnen inneboende hos en familj i Norrtälje.
– Jag drömmer inte längre på nätterna. Jag vet inte varför, säger Andrii. 

Text: Hanna Nolin Foto: Sara Mac Key

Andrii Lato. Foto: Sara Mac Key

Med ena handen om den gula buren ringer Andrii Lato på hos sin vän. Han ber att få lämna av husdjuret, den vita råttan Michael, eftersom råttan inte kan följa med familjen på vägen genom ett bombat Kiev, mot ett tåg de kanske inte får plats på, och en framtid de inte vet något om.

– Vi visste inte ens om vi skulle kunna lämna Kiev, det fanns inga tågbiljetter. När vi kom till tåget var det så mycket folk, alla trängdes och knuffades. Poliser stod med automatgevär och manade till lugn, berättar Andrii.

Kvinnor och barn fick ta plats först i tåget, kvar på perrongen stod pappa Andrii. När Tanya såg sin man fick hon panik, drog i polisen, och skrek: »Han, det är min man, han måste få åka med«. Då släppte de på Andrii. För Andrii var det självklart att lämna Ukraina, de tre barnen behövde båda sina föräldrar. 

Fyra veckor senare sitter familjen Lato vid det väl tilltagna träbordet i köket hemma hos Leffe Hedberg som är bilmekaniker och självklart sagt ja till att en familj från ett krigsdrabbat Ukraina ska få bo hos honom och hans sambo i deras röda hus i Norrtälje. Hur länge, ja, det vet man inte.

På trägolvet leker Varvara, åtta månader, med lego bredvid sin fyraårige storebror Ivan. Det är honom pappa Andrii är mest orolig för. Ivan är för liten för att förstå vad som händer, men tillräckligt stor för att förstå att inget alls är som förut.

Mamma Tanya med barnen. Foto: Sara Mac Key

– Han slår i dörrar, och får utbrott. Det viktiga är att inte blir arg tillbaka, att vara nära, spegla hans känslor, säger Andrii och hans ansikte är så stilla, de bruna ögonen sorgsna.

Ivan sticker upp en hand och visar stolt vad han byggt av lego, ett kors i gult mot blå botten. Svenska flaggan. Det var hit de kom, av en ren slump efter att livet tvärvände. Dagarna innan var det ingen som kunde föreställa sig att det kunde bli krig, säger Andrii.

– Jag trodde verkligen inte att det skulle hända. Det var för osannolikt, krig!

Men natten till den 24:e februari bankade deras grannar på dörren. De sa att kriget brutit ut. Sirener skar genom luften. Kiev bombades. I en vecka satt familjen i sin lägenhet, väntade, försökte förstå.

– Men det var som en film. Mitt huvud vägrade ta in vad som hände. Jag följde nyheterna och hörde sirenerna men kunde inte förstå att det berörde mig, att det var mitt liv, säger Andrii.

Så slog det ner en bomb 300 meter från sjukhuset där Andrii och Tanyas alla tre barn fötts. Verkligheten började sippra in. Familjen vände sig till Andrii: »Vad ska vi göra?«

– Egentligen förstod jag fortfarande ingenting. Mitt huvud var tomt, kallt, som ett kylskåp. Men det var som en slogan i huvudet, som upprepade »vi måste bort«.
Jag förstod att jag måste följa den.

Pappa Andrii är mest orolig för sonen. Foto: Sara Mac Key

»Vi åker i morgon«, sa han. Dagen efter fyllde de tre resväskor och gav maten de hade kvar till grannen. Warszawa i Polen var första anhalt, sedan Gdansk, där de fick bo på hotell, kunde sova ut och äta ordentligt. Tanya googlade runt, hittade via Facebook en Svetlana i Sverige som sa att här finns det boende. Via färja till Nynäshamn tog de sig sedan till Leffe och hans sambo i Norrtälje.

Nu handlar vardagen om att förstå vad det är som hänt, och vad som ska göras. Andrii är psykolog och jag undrar om han har hjälp av det i denna akuta krishantering, Andrii skakar stilla på huvudet.

– Jag är psykoanalytiker, jag är inte utbildad för akut krishantering, Jag har inga strategier.

Han konstaterar att han trots allt kan sova på nätterna men han drömmer ingenting. Det är blankt. Tanya, som nu sitter med lilla Varvara i famnen, nickar igenkännande, hon drömmer inte heller. Andrii tittar på henne.

–  Jaha, det visste jag inte. Det är bra att veta, att det är samma för dig. Ja, jag funderar mycket på varför det är så, men jag vet inte, säger han stilla.

Maskinföraren Leffe, till vänster) öppnade sitt hem för familjen Lato.

För att freda sömnen tittar han inte på nyheter och krigsrapportering på kvällen. En stunds vila får huvudet när han kollar ishockey, men en spelfilm går bara inte, det är för mycket att sortera. Lite kraft får han när han ser hur glad dottern Kate är efter att hon varit och simmat i sin nya simklubb i Täby, den som Leffe sett till att hon får gå med i. I Ukraina tävlade nämligen Kate i simning, vann ukrainska juniormästerskapen 2021 i frisim. När hon fick veta att det var Sverige de skulle åka till skrev hon till simmerskan Sarah Sjöström på Instagram.

– Jag frågade om hon kunde hjälpa mig med coach, och hon svarade direkt. Jag blev så glad, sprang in till mamma och pappa och skrek: »Kolla, Sara har svarat!«, säger Kate och ler.

Simningen hjälper henne från tankarna som annars snurrar, om hur allt ska bli, och den ständiga oron för alla som är kvar.

– När jag simmar tänker jag inte på något annat än att simma. Det hjälper.

Och hon har fått lite kompisar i laget, börjat lära sig svenska ord, »lagom«, och »fika«. Hon visar sitt rum, garderoben med de kläder hon fick med (nästan bara träningskläder), en säng, och där, under det välbäddade täcket sticker något randigt upp, en nackstödskudde i form av en katt.

– Det är Simon, jag tog med honom. På vägen hit sov jag med honom runt nacken, nu kramar jag den i famnen när jag ska somna. Det är bra, det är mitt minne från Ukraina.

Fotnot: Psykologförbundet arrangerar träffar för psykologer som flytt från Ukraina. Det ukrainska psykologförbundets ordförande, Valerii Palii, har bestämt sig för att stanna i Kiev.

Fler artiklar

  • APA: "Vi använder psykologi för att gynna samhället"
  • Psykologer storsatsar på barn i utsatt område
  • "Mitt raseri är sprunget ur kärleken"

Arkiverad under: Aktuellt, Ettan

Primärt sidofält

Följ oss


Alla artiklar på psykologtidningen.se automatpubliceras i vårt Facebook-flöde. Följ oss därför på Facebook så missar du ingenting av det som händer i vår del av världen.

Senaste numret

Läs senaste numret av Psykologtidningen

Ledare

Tuffare tag till leda

Men en ny bup-mottagning sticker ut, skriver chefredaktör Lennart Kriisa.

Essä

På spaning efter anknytning

ESSÄ. Prousts huvudverk ger de psykologiska teorierna kött och blod, skriver psykologen Magnus Ringborg med anledning av hundraårsdagen av författarens död.

Har du en fråga till Etikrådet? Mejla till

Min dag

“Hamnar hela tiden i nya situationer”

Anna Montén om en vanlig dag på vuxenhabiliteringen i Växjö.

Tidigare nummer


Läs alla nummer sedan 2010

Pressgrannar

Här hittar du de nordiska psykologförbundens tidningar.

 • Danmark
 • Norge
 • Finland

Följ oss på Instagram


instagram.com/psykologtidningen

Footer


 

Psykologtidningen
Nytorgsgatan 17 a
116 22 Stockholm
Växel: 08 567 06 400
E-post:

Psykologtidningen ges ut av…

Sveriges Psykologförbund

Följ oss

twitter.com/psykologtidning

11 september 2024

Vårdare frias för våldtäkt – psykologens ord vägde för lätt via @psykologtidning

Reply on Twitter 1833872118536085851 Retweet on Twitter 1833872118536085851 Like on Twitter 1833872118536085851 Twitter 1833872118536085851
11 juni 2024

“Föräldraalienation är pseudovetenskap” via @psykologtidning

Reply on Twitter 1800508785834037460 Retweet on Twitter 1800508785834037460 Like on Twitter 1800508785834037460 Twitter 1800508785834037460
7 juni 2024

“Föräldraalienation är pseudovetenskap” via @psykologtidning

Reply on Twitter 1799101532711133551 Retweet on Twitter 1799101532711133551 Like on Twitter 1799101532711133551 2 Twitter 1799101532711133551
11 mars 2024

“Vi har överskattat begåvningens betydelse” via @psykologtidning

Reply on Twitter 1767170413321224400 Retweet on Twitter 1767170413321224400 Like on Twitter 1767170413321224400 Twitter 1767170413321224400
6 mars 2024

Hon lämnade tillbaka sin legitimation via @psykologtidning

Reply on Twitter 1765327570503922153 Retweet on Twitter 1765327570503922153 Like on Twitter 1765327570503922153 Twitter 1765327570503922153
13 december 2023

Psykologen: “Vi odlar svampen själva” via @psykologtidning

Reply on Twitter 1734964587357675932 Retweet on Twitter 1734964587357675932 Like on Twitter 1734964587357675932 Twitter 1734964587357675932
1 november 2023

Mullret inifrån Mindler via @psykologtidning

Reply on Twitter 1719636490358026455 Retweet on Twitter 1719636490358026455 1 Like on Twitter 1719636490358026455 1 Twitter 1719636490358026455
9 maj 2023

Konferensen om autism: ”Mindre bråk än vanligt” via @psykologtidning

Reply on Twitter 1655901558016552962 Retweet on Twitter 1655901558016552962 Like on Twitter 1655901558016552962 1 Twitter 1655901558016552962

Nyheter

“Mitt sinne fick äntligen ro”

Gynnas verkligen barnen av våra adhd-diagnoser?

Ny Bup-insats ska bryta gängkriminalitet

Slopade stödsamtal möter kritik

Skäl att känna stolthet

Regeringens utredare: Tydligt behov av specialistpsykologer

© 2025 Psykologtidningen · Webdesign Xponent · Genesis Framework · WordPress · Sitemap · Cookies · Logga in