PORTRÄTT. Maria Schillaci har gjort det bland det svåraste för att förstå verkligheten, som att granska övergreppsfilmer.
Nu har hon nått toppen och är ordförande för Rädda Barnen.
– Men jag har aldrig velat göra karriär, säger hon.
Text: Anna Wahlgren Bilder: Johan Bergmark
Underbart, vilken smällkaramell, utbrister fotografen Johan när han får syn på Maria Schillaci klädd i hallonröd kostym, en färg som matchar Rädda Barnens logga.ch representera hade jag alltid en röd hoodie på mig. Då stack jag ut i mängden, det blev tydligt att jag representerar vår organisation. Jag gillar att bära vårt varumärke i färg, men när jag klev in i rollen som ordförande bytte jag hoodien mot en röd kostym.
Vi möts bland överdimensionerade möbler och bollhav. Här, på Rädda Barnens huvudkontor i Alvik i Stockholm, påminner också inredningen om barnets perspektiv.
– Barnen är det viktigaste vi har, och det är dem vi kan påverka mest. Vinsterna med en bra barndom är så stora – både för dig som person och samhället i stort, säger den här barnpsykologen som har vigt karriären åt just barn.
Maria Schillaci föddes i Helsingfors och flyttade med familjen till Sverige när hon var fyra. Hennes föräldrar var unga och ville ut i världen.
– Mormor föreslog Sverige, och så blev det. Nyligen firade mina föräldrar 55 år som gifta. Pappa har gjort hela resan som många gamla vänstermänniskor gör. Han blev både medlem i Rotary och chef för arbetsförmedlingen i Västerås.
Familjen slog sig ner i Fagersta där stålverket slukade – inte minst finsk – arbetskraft. Maria gick på finskt dagis och i finsk skola, och minns hur hon fick tolka åt nyanlända finländare som försökte kommunicera med lärarna. Så här i efterhand kan hon se att hon har stor nytta av sin invandrarbakgrund.
– Även om jag såg ut som alla andra, har jag aldrig känt mig som alla andra. Jag lärde mig att i ett samhälle finns många parallellsamhällen. Jag såg utanförskapets pris, och vad ekonomisk utsatthet, våld och missbruk gör med familjer. Många invandrade killar från Finland ville bryta utanförskapet och bli sedda, men deras utåtagerande skapade problem i skolan. Själv hade jag lätt för mig, men även jag drabbades av ickeförväntningarnas rasism. När jag senare har jobbat som skolpsykolog har jag poängterat hur viktigt det är att skolan faktiskt förväntar sig något av varje elev.
Några år efter studenten träffade Maria sin blivande make – italienaren Vincenzo, och de slog ned bopålarna i hans hemstad Palermo på Sicilien. Under några intensiva år läste Maria psykologprogrammet i Palermo, samtidigt som de fick tre barn. Hon gjorde sin PTP på barnpsykiatrin i Västerås, och sedan dess har Sverige varit familjens bas. Vincenzo, som är finanspolis och har jobbat med maffiabrottslighet på åklagarmyndigheten på Sicilien, har dock hela tiden pendlat till lägenheten i Palermo.
– Han är nio år äldre än jag, så numera är han pensionär. I Italien går de med högriskyrke redan vid sextio. Det är mycket i samhället som har förändrats sedan vi flyttade till Sverige. På den tiden talade man om organiserad kriminalitet som ett italienskt problem. Min man höll inte med – »organiserad kriminalitet är en cancer som växer«, sade han alltid. I dag är det ingen som längre ser på gängkriminalitet som något italienskt.
Barn har alltid varit något självklart i Maria Schillacis liv. Efter studenten drog hon till Milano och jobbade som au pair, och hon visste att hon ville bli mamma tidigt. Att det var just barnpsykolog hon skulle bli, kändes också självklart.
Däremot har hon aldrig varit intresserad av att göra karriär, utan att det ena har lett till det andra. g på Bäckby, ett såNär hennes egna barn var små jobbade hon som skolpsykolo kallat utsatt område i Västerås. Kontoret låg på nedre botten i ett hyreshus och Maria njöt av den direkta kontakten med stadsdelens invånare.
Hon hann med att vara verksamhetschef för psykologer i Enköpings kommun innan hon började jobba som psykolog på en av Rädda Barnens tre psykologmottagningar. Maria tog fram handboken Nätsmart, med tips på hur man kan prata med barn om sexuella övergrepp på nätet. Det ledde till ett jobb på Ecpat och Maria började jobba mot barnsexhandel på heltid. Hon var programchef och ägnade sig åt politiskt påverkansarbete, men var också själv granskare av övergreppsmaterial.
– Jag tittade på filmer på regisserade övergrepp av filippinska barn som beställts av män i västvärlden. Om jag ska göra ett bra jobb vill jag förstå verkligheten – på riktigt, och därför har jag aldrig bara velat vara chef. Vilken position jag än har haft har jag velat vara en aktiv psykolog. Det finns redan så många människor som pratar om barn, men sällan med barn. Jag vet inte hur många möten jag har varit på där jag är den enda i rummet som regelbundet möter barn i min yrkesroll.
Men att granska övergreppsfilmer är ett arbete som har lämnat spår. Alla dessa filmer har gjort henne »mer porös inombords«, säger hon.
– Konkret handlade det om att vi fick in en anmälan och skulle bedöma om innehållet var olagligt eller sexuellt kränkande för ett barn. Det första vi gjorde var att spåra serverns placering. Om den fanns i Sverige skickade vi en begäran om nedtagning och informerade svensk polis. Om servern stod i annat land använde vi oss av vårt nätverk Inhope och såg till att tipset hamnade hos rätt hotline som kunde hantera det med sin nationella polis. Jobbet har öppnat mina ögon för hur verkligheten kan se ut, men också för att förövaren inte alltid är den du tror.
Säger Maria Schillaci och vilar hakan i händerna. På handleden syns hennes enda tatuering – kvinnotecknet.
– För mig representerar symbolen att om kvinnorna faller så faller hela samhällen. Det har jag sett när jag har jobbat internationellt. Kvinnotecknet är en symbol för kvinnans kraft och kvinnors betydelse för att barnen ska må bra. Dessutom är tatueringen en dörröppnare, jag får många kommentarer om den.
Maria Schillaci reser mycket, både i Sverige och utomlands. Nyligen kom hon hem från Ukraina, där hon bland annat tvingades ned i skyddsrummet mitt under ett skolbesök.
– Redan tidigt på eftermiddagen är det kolmörkt. Gps:en funkar inte och inte en lampa är tänd – fienden ska ju förvillas. Dessutom är det både flygförbud och undantags-tillstånd, och efter en viss tid är det inte en människa ute på gatorna. Det var så uppenbart att jag befann mig i ett land i krig. Som alla andra hade jag laddat ned en app som visar åt vilket håll missilerna flyger. Första gången jag hörde flyglarmet hälsade jag på i en skola långt ute på landsbygden. Lärarna satte på barnen deras jackor, sedan skyndade vi ner i skyddsrummet, som har rosa och blåa väggar för att det ska vara mer barnvänligt. Barnen trängde ihop sig på en bänk och lärarna drog omedelbart igång en sång. Där satt de i sina små toppluvor och sjöng med klara barnröster. Den omtanken om barnen – att skapa ett tryggt rum mitt under brinnande krig – var så rörande.
Efter ett tag drog en av flickorna Maria i armen. Blygt gav hon Maria ett par blommor som hon hade klippt ur färgglada papper. I flera dagar hade barnen vetat att »Maria från Sverige« skulle hälsa på, och de hade haft tid att förbereda sig.
– Blommorna förvarar jag i min agenda, och varje gång jag ser dem tänker jag på de här barnen. När jag kom hem till Västerås igen så var det helg. Det var sol och alla var glada. Jag och familjen gick ut och käkade på ett jättefint ställe, och det kändes som om vi levde i en Hollywoodfilm. Jag kunde gå och lägga mig i min säng på kvällen och sova tills jag vaknade, utan att bli avbruten av flyglarm.
Nu jobbar Maria Schillaci med att ta fram en barnkonsekvensanalys av skyddsrummen i Västerås, och hon har bestämt att väggarna ska vara målade i vackra färger.
– Att barnrättsperspektivet är viktigt också i skyddsrum lärde jag mig i Ukraina.
Barnen är de som drabbas hårdast i krig, konstaterar den här Rädda Barnen-ordföranden. Inte minst riskerar de att bli föräldra-lösa, och ett barn utan föräldrar blir lättare offer för människohandlare, men riskerar också att drabbas av psykisk ohälsa och få sämre utbildning.
– Men även ukrainska barn med föräldrar i livet lever i utsatthet och fara. Våra anställda möter barn som har blivit gråhåriga för att stressen med en pappa vid fronten och mamma som är psykiskt nedbruten är så stor. Dessutom är en tredjedel av Ukrainas yta täckt av minor, så Rädda Barnen driver projekt där vi lär ut vad minor är och hur barnen kan skydda sig. Som organisation har vi över hundra års erfarenhet av att arbeta i krig.
Men Rädda Barnen jobbar inte bara internationellt, utan har också ett stort engagemang i Sverige. Organisationen driver tre psykologmottagningar (i Stockholm, Malmö och Göteborg), och erbjuder aktiviteter som läxläsning och lek för att ge barnen en tryggare vardag.
– Det är ett extremt allvarligt läge i Sverige om vi ser på exploateringen av barn in i kriminalitet. Sårbara barn behöver bli sedda och bekräftade, och att se och bekräfta är rekryterarna bra på. När ingen annan finns där så kliver de fram och ser till att få en hållhake på barnet. Rekryteringen sker i rasande fart och rör inte längre bara barn i utsatta områden. Alla barn i Sverige i dag riskerar att bli indragna.
Organisationen ser dock stora risker med det nya politiska förslaget – att 13-åringar ska kunna dömas till fängelse för allvarliga brott, och Maria Schillaci har debatterat i både artiklar och tv.
– Även om du har begått ett allvarligt brott så är du ett barn med rättigheter. Som organisation jobbar och kämpar vi för att barns rättigheter tas i beaktande. Det finns heller ingen forskning som talar för att sätta trettonåringar i fängelse. Samtidigt är vi förstås inte blinda för det som sker. Vi kan inte ha barn som bär vapen ute i samhället. Vi tror att varken SiS eller Kriminalvården är rätt huvudman för dessa barn, utan vi hade velat se ett tredje alternativ som grundar sig i de rättigheter barn har och där fokus ligger på utbildning, rehabilitering och återanpassning.
Med rådande samhällsklimat, och inställningen att den som gör fel ska sättas dit – inklusive barnen, och dessutom en biståndskarta som har ritats om, så är utmaningarna för barn – och därmed för en barnrättsorganisation som Rädda Barnen – större än någonsin, säger Maria Schillaci.
– Ibland går luften ur mig, men då brukar jag påminna mig om att i den här rollen har jag en större uppgift. Att inspirera, ingjuta mod och peppa är vad jag ska ägna mig åt. Om det är något som ger mig energi så är det att vara ute i verksamheten och träffa våra medlemmar. Att vara engagerad i civilsamhället på sin lokalort är något av det finaste man kan göra tycker jag. Så många människor i Sverige jobbar heltid på sina vanliga jobb, sedan ger de av kvällar och helger för att barn och unga ska få det bättre. Jag ska erkänna att det kan kännas motigt att efter en lång arbetsvecka sätta sig på tåget och åka till en liten ort i Sverige. Men så ser jag föreningslokalen med Rädda Barnen-flaggor och blir på gott humör. Att prata med medlemmarna är det bästa som finns, och jag har lärt mig att resorna ger mer än de tar.
Det är uppenbart att Maria Schillaci har utnyttjat psykologrollen för att göra skillnad. I yrket har hon fått utlopp för sitt engagemang i samhällsfrågor. Men hon har också erfarenhet av att jobba ideellt. När hon hoppade på det nuvarande jobbet i Västerås stad, och inte längre hade en koppling till någon ideell organisation, växte behovet av att göra en icke-avlönad insats. Hon blev aktiv medlem i Rädda Barnen i Västerås och engagerad i styrelsen i Västmanland.
– Till slut var det någon som nominerade mig till den nationella styrelsen, och några år senare var jag ordförande. Det fanns mycket rädsla när jag började, hur ska jag klara det här? Kanske är det en sund känsla, det finns ju ingen manual att jobba efter och förutsättningarna ändras hela tiden. Men jag känner mig trygg i att jag kan ämnena, jag har ju jobbat med barn hela livet. Och tack vare det ideella engagemanget kan jag också Rädda Barnen som organisation.
När Maria Schillaci nyligen talade för Rädda Barnens ungdomsförbund lyfte hon fram fördelarna med att engagera sig i en folkrörelse.
– Jag berättade att jag är en vanlig människa som varken har varit minister eller näringslivstopp, men som trots det leder Sveriges största barnrättsorganisation. Det är medlemmarna som väljer sin ordförande, och inget konsultbolag eller någon flashig byrå är inblandade. Många unga tror att de måste ha en viss sorts kontakter eller känna toppskiktet i samhället för att kunna ta sig fram. Men att engagera sig i en folkrörelse är en nyckel. Här spelar det ingen roll vilken familj eller bakgrund man har. Folkrörelserna står för ett alternativ där alla människor kan och får ta plats, och det vill jag förmedla till unga. Du, du och du kan göra precis samma resa som jag – om du nu skulle vilja det. För det var det ingen som sa till mina kompisar i Fagersta.
Fakta/Maria Schillaci
Ålder: 54 år.
Bor: I Västerås och Palermo.
Familj: Maken Vincenzo och de tre barnen Alessandro, 28 år, Valentina, 26 år, och Carolina, 24 år.
Gör: Legitimerad psykolog. Arbetar som strateg för barnrätt och demokrati i Västerås stad, driver egen praktik och är ordförande i Rädda Barnen Sverige.
Bakgrund: Har jobbat inom bup, skolan och förskolan. Tidigare verksamhetsledare för Rädda Barnens Centrum för stöd och behandling, programchef på Ecpat Sverige och på Barnafrid. Har skrivit boken Skolfrånvaro: KBT-baserat kartläggnings- och åtgärdsarbete.
