UPPDATERAD. Elva tidigare doktorander i Sverige och England anklagar Emily Holmes, professor i psykologi, för att systematiskt ha brutit ned dem.
Först nu vågar de berätta om hur de drabbades.
Text: Lennart Kriisa
Hon slår sig ner i soffan på Psykologtidningens redaktion. Trevande börjar hon berätta om sin tid som forskare, om den press hon utsattes för som ledde till att hon hamnade på akuten.
– Fler kommer att drabbas. Ingen kommer åt tystnadskulturen, konstaterar hon uppgivet.
På den psykologiska institutionen vid Uppsala universitet håller några i ledningen med henne. De har förgäves ifrågasatt att professorn ska få rekrytera nya doktorander.
Hösten 2018 var stämningen desto mer uppsluppen. Då informerades personalen om att en professor i psykologi hade rekryterats från Karolinska institutet.
– Vi visste inte mer än att hon var en världsberömd forskare. Det var som om en rockstjärna skulle komma hit, minns en av de anställda.
Men den här historien ska visa sig börja långt tidigare, kring millennieskiftet, då Emily Holmes gjorde raketkarriär i Oxford och i Cambridge. Psykologtidningen söker upp psykologer som då ingick i professorns forskargrupper. Mot löfte om anonymitet berättar de om sina erfarenheter.
– Jag har väntat på det här samtalet i över tio år. Någon gång skulle det komma fram, säger en av dem.
Vi kan kalla henne för Annie. I dag arbetar hon som psykolog och har lämnat forskningen bakom sig. Annie tvingas ta en paus efter ett par minuter.
– Mina händer och ben darrar. Minnet påverkar mig tydligen fortfarande. Det trodde jag inte, säger hon.
De första månaderna hade hon varit stolt över att ingå i forskargruppen. Emily Holmes uttryckte sin beundran för hennes talang. Men så drabbades hon av privata problem och lämnade in en rapport som inte var perfekt.
– Då blev jag professorns måltavla. Allt jag gjorde var fel.
På nätterna låg hon vaken, under dagarna ökade stressen. Annie vände sig till två instanser på universitet i Oxford, båda ansvariga för arbetsmiljön. Båda gav samma svar. Hon behövde säga upp sig.
– De skrev inte ens ner vad jag sa. Jag var en »junior« och skulle inte ha en chans mot en professor.
Annie bestämde sig för att härda ut. Precis som alla andra i gruppen.
Psykologtidningen kontaktar en annan psykolog. Låt oss kalla henne Julie.
Hon blev varnad av två personer innan hon gick med i forskargruppen. »Hon är extremt krävande«, sa den ena, »tacka nej«, rådde den andra.
Julie upptäckte direkt att det fanns en hackkyckling i gruppen. En dag blev det hennes tur. Emily Holmes tyckte att hon hade löst en uppgift dåligt. Julie blev utskälld, trots att hon tyckte att hon följt instruktionerna till punkt och pricka. Därefter skulle kritik och beröm växla oförutsägbart.
– Jag visste aldrig hur dagen skulle bli. Jag var dålig-bra-dålig-dålig-bra.
Julie säger att hon bröts ned. Gång på gång kallades hon in till Emily Holmes rum med de fyra stolarna och de stora fönstren.
– Jag ser rummet framför mig nu. Alla gånger jag grät där. Det känns jobbigt att minnas.
Doktoranderna i forskargruppen vände ut och in på situationen. Att informera ledningen var uteslutet.
– Vi visste att den högsta ledningen beundrade henne. De skulle aldrig ta vårt parti, säger Julie.
Julie disputerade och fick därefter hjälp av professorn att ta sig vidare i karriären. Dessutom, vill hon lägga till, kunde professorn emellanåt vara väldigt varm och förstående. Det bidrog till att hon inte förmådde att ge sig av.
I samma veva som ryktet om den toxiska arbetsmiljön spred sig i Oxford, fick professorn en ny tjänst i Cambridge. Nya doktorander rekryterades. En av dem skulle senare berätta för ledningen om sin pressade situation. Ett beslut togs om att doktoranden aldrig mer skulle behöva vara ensam med professorn.
Professorn fortsatte att få mängder med artiklar publicerade. Karolinska institutet snappade upp hennes framgångar, konstaterade att Emily Holmes hade svenska rötter och erbjöd en gästprofessur på tio procent.
Den dåvarande divisionschefen Bo Melin, professor i arbetspsykologi, höll i rekryteringen.
– Vi hörde några rykten om samarbetssvårigheter men gick ändå vidare. Jag borde ha varit noggrannare, säger Bo Melin i dag.
Även på Karolinska institutet viskades om den pressade arbetsmiljön i professorns forskargrupp. En av de före detta doktoranderna, vi kan kalla henne Rebecka, berättar om vändpunkten.
– Till en början gillade jag att arbeta med Emily Holmes. Hon var så skicklig och noga med etiken. Men när jag lämnade in en text som hon inte tyckte höll måttet, då fick jag en utskällning som överrumplade mig.
Rebecka säger att hon blev tilldelad en ny karaktär av Emily Holmes; att hon var svag och sjuk, oförmögen att ta kritik.
När Rebecka, flera år senare, hade lämnat Karolinska institutet och såg en dokumentär om den kristna sekten i Knutby, kände hon igen sig.
– Utåt är allting jättehärligt. Vi var de utvalda, de bästa, men när dörren stängdes väntade ett mörker med bestraffningar och rädsla.
Inom den högsta ledningen funderade man över hur situationen skulle hanteras. Ett beslut fattades om att en av doktoranderna inte skulle behöva träffa sin handledare utan övervakning.
Därefter fick problemet sin egen lösning. Emily Holmes berättade att hon tackat ja till en heltidsanställning på Uppsala universitet. Ledningen hade inte tagit några referenser, precis som på Karolinska. Uppsala universitet hade tillämpat en undantagsregel i högskoleförordningen, då en professor med särskild betydelse kan rekryteras utan att tjänsten behöver utlysas.
Hur det gick sedan vittnar flera doktorander om.
– Jag fick veta att hon inte hade något som helst förtroende för mig. Sedan blev det ett helvete. Jag fick utskällningar tills jag grät.
En annan berättar om bestraffningar.
– En period hade hon och jag 14 möten i veckan. Allt jag gjorde skulle stämmas av eftersom jag var så oduglig.
En av forskarna tog kontakt med ledningen för institutionen. Där blev förvåningen stor, flera uppfattade professorn som en ovanligt trevlig person. Men forskaren var på väg att gå under och ledningen tog ett snabbt beslut om byte av handledare.
Ledningen fick därefter höra att flera mådde dåligt i forskargruppen. En skriftlig redogörelse från en annan doktorand damp ned, men ingen ville göra en formell anmälan. Institutionen skickade då ut en anonym arbetsmiljöenkät. Resultatet blev intetsägande, ingen forskargrupp stack ut.
– Jag litade inte på att den var anonym. Allt jag fokuserade på var att bli klar och lämna Uppsala för gott, säger en av de före detta doktoranderna.
En person i ledningen bestämde sig för att undersöka Emily Holmes förflutna på Karolinska, och fick sina misstankar bekräftade. Men i Uppsala hände inget.
Timo Hursti, prefekt för psykologiska institutionen i Uppsala, tycker att ledningen gjort vad den kunnat.
– Om ingen träder fram, då kan vi inget göra.
Han tycker att Karolinska institutet borde ha hört av sig inför rekryteringen av professorn, om det nu fanns kända problem där.
Mats J Olsson, prefekt vid institutionen för klinisk neurovetenskap på Karolinska institutet, håller inte med.
– Uppsala kunde ha kontaktat oss, men jag hörde inte något ifrån dem. Själv ringer jag alltid tidigare arbetsgivare inför en rekrytering, säger han.
I november förra året skickade Emily Holmes en begäran om att få rekrytera en ny forskningsassistent till institutionen i Uppsala. Nio dagar senare utlystes tjänsten.
»Rak och tydlig kommunikation är ett krav för denna tjänst«, heter det i annonsen.
Fotnot: Emily Holmes avböjer intervju men beklagar att personer hon arbetat med har mått dåligt. »Jag stöttar de jag arbetar med fullt ut och försöker göra mitt bästa för dem. Jag respekterar och lyckönskar alla jag arbetat med«, skriver hon.
Samtliga forskare som intervjuats av Psykologtidningen har gett en samstämmig bild.
1. »Jag försökte säga upp mig eftersom jag var så sönderstressad. Då fick jag höra att jag bara tänkte på mig själv och saknade empati. Sedan tillade hon att forskarvärlden är liten och jag uppfattade det som ett hot.«
2. »Jag berättade varken för min man eller mina vänner om hur dåligt jag mådde på jobbet. Jag skämdes över att inte räcka till. En gång kontaktade jag doktorandombudet men fick då bara rådet att säga upp mig. På min nya arbetsplats är jag fortfarande rädd för att göra fel och ber om ursäkt för allt möjligt.«
3. »Arbetsuppgifter kunde tas ifrån mig utan att jag förstod varför. Jag fick också veta att mitt namn skulle tas bort från en artikel. När jag ifrågasatte detta, jag hade ju jobbat stenhårt i månader, blev jag ombedd att lämna rummet.«
4. »Vi i forskarlaget fick veta att vi var bättre än alla andra, till och med världsledande inom vårt område. Det gjorde att vi isolerade oss och jag började se ner på andra forskare. Kanske var det därför jag stod ut med att senare bli så förnedrad.«
5. »När jag till slut bröt ihop inför en kollega och berättade hur stressad jag var, att jag inte orkade med fler utskällningar, och min kollega sa att hon förstod det, då insåg jag att det kanske inte var mig det var fel på. Jag hade jobbat sju dagar i veckan under månader och bar alltid datorn med mig för att snabbt kunna svara på frågor.«
6. »Jag visste att rapporten jag lämnat in inte var perfekt, och förklarade att jag hade problem i min familj. Den förklaringen dög inte och därefter var allt jag gjorde fel. Mitt namn ströks från en artikel utan att jag kunde göra något åt det. Jag går fortfarande i terapi.«
7. »Ett tag fick jag massor med beröm, sedan var jag värdelös. Med mitt dåliga språk skulle jag aldrig kunna lyckas som forskare, fick jag veta under en av utskällningarna. Eftersom beröm och kritik växlade blev jag alltmer osäker på mig själv. Till slut hamnade jag på akuten med synbortfall.«
8. »Jag lämnade forskargruppen men vågade inte berätta varför jag sa upp mig, att jag inte längre klarade att bli mobbad, utan skyllde på något helt annat. Målet var bara att komma därifrån och rädda mig själv. Jag gav upp forskningen och kommer nog aldrig återvända.«
9. »En gång kom det fram att vi hade pratat med varandra i gruppen om att en av oss blev mobbad och att det inte var okej. Då fick vi alla en utskällning eftersom vi skulle prata med henne om det var problem, inte med varandra. Ett tag var jag själv utsatt, eftersom jag påstods ha gjort ett misstag trots att jag hade följt alla instruktioner.«
10. »Jag fick arbetsuppgifter av henne direkt, redan innan anställningen var påbörjad. Förmodligen för att testa min lojalitet. Första veckan hörde jag genom en stängd dörr hur en forskare blev utskälld under ett zoom-möte. Varje vecka var det någon i forskargruppen som blev extra utsatt. Jag fick hjärtklappning av all stress.«
11. »Jag blev inkallad till hennes rum där hon väntade med min utskrivna rapport. Hon började rödmarkera allt som var dåligt. När jag försökte tolka markeringarna blev det några missar och jag fick göra om igen. Det kunde bli tio versioner innan hon var nöjd och det var inte för att jag skulle bli en bättre forskare utan för att trycka ned mig.«
Mediernas Etiknämnd har klandrat denna publicering. Läs uttalandet här.
Samtliga artiklar i granskningen:
11 före detta doktorander – professorn bröt ner oss
Nationalkommittén utreder uppgifter om Emily Holmes
Uppsala universitet startar utredning om Emily Holmes
Uppsala ändrar sig – nobbar vittnesmål
Stefan Blomberg: Uppsalas påstående är trams
Dekanen Joakim Palme tar över utredning
Uppgifter: Professor Emily Holmes lämnar institutionen
Professorn får arbeta vidare med forskargruppen – trots stenhård kritik
