Vad gör jag åt en undermålig utredning?

Fråga: Kommunen som jag arbetar i som skolpsykolog köper vid behov in psykologiska och psykiatriska utredningar av externa företag. Ett återkommande problem vi ser är att utredningarna varierar i kvalitet och en del kan till och med vara helt undermåliga. I sådana fall kan vi ha en dialog med psykologen eller företaget och få bristerna åtgärdade, men inte i andra. Hur ska vi göra när vi ser att en kollega inte gör sitt arbete tillräckligt professionellt?

Svar: Oskicklighet hos psykologer är ett vanligt tema i de klagomål vi får in. I de fall du tar upp så blir det mer synligt också för andra än klienten i och med att det i utredningen finns ett skriftligt underlag som slutprodukt. Inom behandling sker insatserna inte lika öppet till beskådande på det sättet.

I Etikrådet har vi tagit del av berättelser där psykologer kan göra en slags »begåvnings-screening« med ett par, tre test från en Wechslerskala. Motiveringen från psykologen har varit att »det räcker för att få en översikt av en persons kognitiva förmågor«, eller att »det inte är diagnostiskt relevant att göra mer än så i just den här utredningen«.

Vi talar nu om oskicklighet som har sin grund i en slags »medveten effektivisering«. Det kan ha skilda orsaker. En del är relaterade till stress. Vi möter i samtalen med påklagade psykologer, vanligtvis berättelser om en pressad situation, både på arbetet och i privatlivet. Kanske skulle psykologen behövt ta hjälp i ett tidigare skede och uppmärksammat sin arbetsgivare på sin situation. I stället för detta har psykologen valt en mer kortsiktig lösning som möjligen lindrade stressen i stunden, men som också ledde till ett oprofessionellt handlande.

I andra fall finns ekonomiska incitament: Psykologer som arbetar med utredning som bas i sin verksamhet arbetar inte sällan som egenföretagare. Det är ett fält där det går att tjäna en del pengar. Särskilt nu när Bup inte har förutsättningar för att fungera som det ska. Möjligen kan det vara frestande att ta på sig uppdrag i en omfattning som inte är bra för en själv. Eller så frestas man att minska tidsåtgången för att också hinna med annat i livet. Klienterna får då inte rätt insats om dessa faktorer leder till att man blir mindre observant i klientkontakten eller kanske rent av slarvig.

Ensamarbete är en tredje faktor som kan leda till svårigheter att hålla den etiska reflektionen levande. Vi möter ibland ensamarbetande psykologer som ger uttryck för att arbeta »som de alltid har gjort«. Vi som har en längre tid i yrket kan förstås vila i rutiner och invanda arbetssätt som vi känner tilltro till. Men det kan samtidigt innebära en risk att göra oss mindre lyhörda för nya kunskaper inom fältet eller förändringar i samhället som vi behöver förhålla oss till. På det här temat får vi ta del av klagomål rörande psykologer som inte uppdaterat sitt testbatteri på flera år, som grundar sina bedömningar på bristande underlag eller saknar förståelse för skolans möjligheter att använda resultaten av utredningen.

Som kollega till en psykolog som verkar arbeta oskickligt kan man i första hand göra det som ni redan gör på din arbetsplats. Ta kontakt och resonera tillsammans om det arbete som är gjort och vad som eventuellt kan göras annorlunda. Antingen med psykologen direkt eller med dennes arbetsgivare. Hjälp kommunen att enbart anlita företag som ni vet gör ett bra jobb. Använd också gärna vår telefonrådgivning om du har fler funderingar.

Patrik Lind, ordförande Etikrådet

Läs tidigare frågor:

Har jag som anhörig inget att säga till om?

Kan man vara psykolog och aktivist?

Hur jobbar förbundet mot klimatförändringarna?

Hur validera upplevelser av diskriminering?

Vad göra när kartan inte stämmer?

Hur ska vi uttala oss offentligt?

Hur får jag tillbaka engagemanget?

Hur ska jag förhålla mig till samtycket?

Vad göra när kundens önskemål krockar med mina kunskaper?

Hur värnar vi patientens autonomi?