REPLIK. Hugo Nabo tar i PT nr 7 upp frågan om det kan vara ett problem för den psykodynamiska inriktningen att den tar sin utgångspunkt i Freuds psykoanalys, som ibland kallas för en pseudovetenskap. Svaret är nej, anser Billy Larsson.
Till skillnad från en seriös forskare var Freud inte främst intresserad av vad som var sant. För Freud var det viktiga att bli framgångsrik, och därför drog sig Freud inte ens för att ljuga. Freud var också tvärsäker på att ha bevisat sina teorier, och saknade därmed den förståelse som en forskare bör ha för svårigheten att nå säker kunskap.
Men Freuds brister gör inte att det faller någon skugga på det som Nabo kallar ”modern PDT”. Ingen hävdar att dagens psykodynamiker beter sig som Freud, utan de är seriösa forskare. Däremot bör man komma ihåg att Freuds tankar inte har någon större relevans för klinisk praktik idag. Betänk att Freud hade följande ståndpunkter.
- Via associationerna till sina drömmar ska patienten nå fram till sitt omedvetna och blottlägga vilka önskningar som gömmer sig bakom symtomen.
Om jag tänker på de fyra psykodynamiska inriktningar som jag har ett visst hum om – mentaliseringsbaserad terapi, affektfobiterapi, Kernbergs överföringsfokuserade terapi och Lester Lyborskys stödjande och expressiva terapi – kan jag inte minnas att någon av dessa evidensbaserade metoder förespråkar drömtolkande som ett viktigt inslag.
- Freud hävdade att neuroser har sin grund i barnets sexuella dragning till sina föräldrar i åldern 3-5 år. Och Freud är noga med att han inte avser något symboliskt, utan faktiska samlagsönskningar. Givetvis en helt felaktig teori.
- Freud ansåg att om man kunde rekonstruera glömda barndomshändelser – till exempel att patienten iakttagit samlag eller har onanerat – har det ”alltid en stor terapeutisk effekt”. Tack vare dagens forskning vet vi att det är fel: det finns inget i psykoterapi som ”alltid” har stor effekt.
- Freud hävdade att det var viktigt att ta reda på om patienten varit sängvätare som barn. Freud menade att om så var fallet var det en ledtråd till att patienten onanerat, vilket enligt Freud kunde vara en förklaring till den vuxnes psykiska problem.
- Freud påstod att hos kvinnliga patienter var det viktigt att få dem att förstå sin penisavund. En gissning är att en PDT-handledare som uppmanar en student att få en kvinnlig patient att erkänna sin penisavund riskerar att bli anmäld. Så främmande är vi idag för denna tanke som var väsentlig för Freud.
Med detta vill jag framhålla att Freud inte är den kloka mysfarbror som många vill framställa honom som, utan en man med rätt udda idéer. Visst finns det rimliga tankar hos Freud. Men mycket av det Freud har att säga är antingen fel eller utgörs av allmänna resonemang utan större kliniska implikationer, eller kan täckas in av modern forskning om psykoterapi.
Dessutom bör vi basera psykologiskt arbete på det ben i evidensbaserad psykologisk praktik som heter ”bäst tillgängliga forskning”. Då blir det konstigt om man på en psykologisk institution undervisar om Freud, som en relevant klinker.
På slutet kommer Nabo in på att vi psykologer bör beakta patienters subjektiva lidande och inte bara syssla med beteendeförändringar. Det är bara att instämma. Men det är lite av att slå in en öppen dörr. Psykoterapi utvärderas med skalor som omfattar subjektivt lidande. Och idag finns utmärkta varianter av affektfokuserad terapi som ibland klassas som KBT och ibland som PDT. Bara att hoppas att de i framtiden kan få finnas i sin egen rätt som evidensbaserad psykoterapi, och slippa klassificeras som det ena eller andra.
Billy Larsson
leg psykolog
leg psykoterapeut
fil dr i psykologi
