I den nya dramakomedin The Dance Club kritiseras en privatiserad psykiatri. Inför inspelningen pratade regissören och manusförfattaren Lisa Langseth med flera psykologer.
Text: Maria Jernberg
Psykologerna berättade med sorg och frustration om diagnosinflation och utredningsbolag.
Ändå tycker Lisa Langseth att det varit tyst.
– Diskussionen får inte begränsas till ett smalt forum. Allmänheten har rätt att veta hur det fungerar.
Hennes film utspelar sig på utredningsbolaget Care där Pernilla August har rollen som vd och psykolog. En vd som ofta informerar om hur evidensbaserat de arbetar, och att de inte vänder sig till riktigt sjuka utan till dem som behöver en »push«.
Bolagets PTP-psykolog Johannes är intresserad av sociologi och vill hjälpa människor. Han vill också göra en bra insats. En lördag jobbar han extra för att lära in bolagets diagnoskartor och beslutsprocesser. Då ringer en person på gränsen till nervsammanbrott. Johannes bildar på eget initiativ en patientgrupp där han använder sina egna metoder.
– I gruppen relaterar de till varandra som människor. Man vänder sig till psykiatrin för att bli sedd, och de ser varandra. De går inte runt och pratar om sina diagnoser.
Efter att i flera år levt med frågorna är Lisa Langseth fortfarande upprörd över hur diagnoser, medicinering, DSM, skattemedel och privata bolag samverkar. Men hon tror att fler måste reagera för att en förändring ska ske.
– Vi hittade på det här systemet. Det var ett jävla skitsystem – då får vi hitta på något annat. Så har historien formats, saker går ju att ändra, och jag hoppas att filmen kan hjälpa till.
Fotnot: The Dance Club har biopremiär 19 september.
