»Som psykolog har jag fått backa omgivningsfaktorer tycks spela en mindre roll vid psykisk sjukdom än vad vi tidigare trott.« Det säger Christina Hultman som lett en av de största schizofrenistudierna i världen om genernas betydelse.
Psykiatrisk genetik är hett. Nya resultat publiceras i rask takt och internationella konsortier skapas för jättestudier med hundratusentals deltagare. Gnistan som fick området att explodera har ett namn: Genomewide association study, GWAS. Metoden gör det möjligt att snabbt och billigt söka igenom en individs hela arvsmassa efter genetiska variationer (gener med avvikelser i dess kemiska byggstenar).
– GWAS har gett oss genetiska variationer som kan associeras till i stort sett alla sjukdomsgrupper inom psykiatrin. Det är verkligen spännande att få vara forskare nu, säger Sarah Bergen psykiatrisk genetiker och forskare vid KI Psychiatric Genomics Institute Karolinska institutet.
Hypen tar sig olika uttryck. Ett är World Congress of Psychiatric Genetics, en världskongress som nu arrangeras varje år av the International Society of Psychiatric Genetics (ISPG) i vars styrelse bland andra Sarah Bergen sitter. Men framför allt i form av alla nya studier. En sökning på »psychiatric genetics« i PubMed ger över 300 träffar bara för årets första fyra månader.
En av de största studierna hittills kom för snart två år sedan. Över en miljon deltagare 265 000 patienter och drygt 780 000 kontroller (Science, 2018). Forskare från över 600 institutioner i hela världen bidrog till studien. Bland de mest intressanta resultaten var upptäckten av genetiska samband mellan olika sjukdomar, såsom mellan egentlig depression och ångest-syndrom, adhd och egentlig depression och anorexia nervosa och OCD. Studien bekräftade även tidigare resultat om genetiska samband mellan bland annat schizofreni och bipolär sjukdom.
Den här genetiska överlappningen mellan olika psykiatriska sjukdomar har väckt frågan om huruvida dagens sjukdomsklassificeringar såsom i DSM är förlegade.
– Det är en av de stora frågorna inom forskningsfältet just nu. Ska genetisk information inkluderas när vi diagnosticerar patienter? Men jag tror att forskarna är ganska samstämmiga i att det fortfarande är för tidigt, att genetisk information inte är tillräckligt säker för att användas diagnostiskt, säger Sarah Bergen.
Psykiatrisk genetik är dessutom förknippad med en svårighet som somatisk genetik inte mött: mängden av genetiska variationer som var och en ger en liten ökning av sårbarhet men som tillsammans kan leda till en betydande ökning. För schizofreni har man redan lokaliserat flera hundra sådana enskilda variationer i en och samma individs arvsmassa. Forskarna misstänker att det kanske rör sig om ett tusental. Att som vid somatisk genetik utgå från en eller några »kandidatgener« har inte varit möjligt.
Den genetiska komplexiteten var fram till GWAS’ inträdde några år in på 2000-talet det som bromsade utvecklingen inom psykiatrisk genetik. Men när den väl kom igång hamnade svensk forskning i täten.
Christina Hultman, professor emerita på Institutionen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska institutet och med en mångårig bakgrund som kliniskt verksam psykolog, kom att leda en av de största schizofrenistudierna i världen: BROAD-studien. Den pågår fortfarande men kallas nu S3-studien och har en annan ledning. Christina Hultman själv har fokuserat på andra sjukdomar, bland annat genetiska faktorer kopplade till OCD.
– När vi startade BROAD-studien 2004 trodde man fortfarande att det fanns någon eller några enskilda gener som var viktiga vid schizofreni. Den tanken har man fått lämna för i stort sett alla psykiatriska sjukdomar, säger Christina Hultman.
I dag är schizofreni den genetiskt mest studerade psykiatriska sjukdomen. Forskningen har genererat kunskaper som spiller över på hela fältet psykiatrisk genetik, och det som är typiskt för dessa sjukdomar är att det som regel inte handlar om enskilda ovanliga genetiska variationer.
– Dessa variationer finns i utspädd form och i olika kombinationer i befolkningen i stort. De flesta i en normalpopulation uppvisar mer eller mindre drag av psykiatrisk sjukdom. Adhd är ett bra exempel, men det gäller även för till exempel psykossymtom, säger Christina Hultman.
När blir det då obligatoriska blodprov på nyfödda för att uppskatta risk för framtida psykisk sjukdom?
– Det är en tanke som även får mig som genetiker att känna mig mycket obekväm. Det finns människor bland de 10 procent med störst genetisk risk för psykiatrisk sjukdom som aldrig blir sjuka och människor bland de 10 procent med minst genetisk risk som faktiskt utvecklar sjukdom. Miljön kommer alltid att vara en faktor, säger Sarah Bergen.
Christina Hultman instämmer:
– Den genetiska komplexitet det handlar om vid psykiatriska sjukdomar talar emot att något sådant skulle kunna bli verklighet. Men en ökad kunskap om genetiken kommer säkert att bidra till bättre och mer individanpassade behandlingar, både medicinska och psykologiska, säger hon.
Och sanningen är – trots den nuvarande starka expansionen – att forskningen i flera avseenden ännu befinner sig i sin linda. Med GWAS hittar forskarna en rad genetiska variationer som genom mycket stora studier kan kopplas till psykisk sjukdom, men hur ska det tolkas? Handlar det om vilka proteiner dessa gener kodar för? Eller att de inte uttrycks som de borde? Eller vid fel tidpunkt?
– Det är en av de riktigt stora begränsningarna inom genetisk forskning. Jämför du med andra vetenskaper, såsom matematik, fysik och annat, så befinner sig den genetiska forskningen fortfarande i ett barnstadium. Det är fortfarande så mycket som vi inte vet, säger Sarah Bergen.
DEN “GENETISKA KOMPONENTEN”
Heritabiliteten, den genetiska komponenten, beskriver hur stor betydelse genetiska variationer i arvsmassan har på populationsnivå vid psykisk sjukdom jämfört med en frisk befolkning. Siffrorna varierar beroende på vilka metoder som forskarna använder. Tvillingstudier ger högst procenttal, familjestudier något lägre och Genome-wide association study GWAS ger lägst procenttal.
Heritabiliteten på populationsnivå enligt tvillingstudier:
Adhd: 75–80 % Anorexia nervosa: 60 % Autism: 75–80 % Bipolär sjukdom: 75–80 % Egentlig depression: 20–45 % OCD: 20–45 % Ptsd: 20–45 % Schizofreni: 75–80 % Ångestsyndrom: 20–45 %
(Källa: Psychiatric Genetics begins to find its footing, The American Journal of Psychiatry, 2019)
Läs även:
Behandlingseffekt en fråga om genetik
