Om AI ska integreras i terapeutiskt arbete krävs en tydlig etisk struktur. Kunskap om AI-relaterade bias, kognitiva snedvridningar och teknologins påverkan på kliniska bedömningar behöver bli en del av professionell kompetens. Det skriver terapeuten och adjunkten i tillämpad yrkesetik Michael Toivio.
Text: Michael Toivio
Under de senaste åren har generativ AI snabbt tagit plats i många professionella sammanhang. Även inom psykologisk och psykoterapeutisk praktik har tekniken etablerats, främst som stöd för journalföring och dokumentation. AI-verktyg används för att strukturera anteckningar, sammanfatta sessioner och effektivisera administrativa processer. Att avlasta och systematisera dokumentationsarbetet framstår i nuläget som den mest etablerade användningen i klinisk vardag.
Samtidigt ökar användningen av AI som analys- och reflektionsstöd. Verktygen används för att identifiera tematiska mönster över tid, bidra med alternativa formuleringar, fungera som informell second opinion och stödja kliniskt resonemang. Även om dessa funktioner ännu inte är lika institutionaliserade som dokumentationsstödet befinner de sig i tydlig expansion.
Utvecklingen rymmer dock en principiell spänning. AI erbjuder effektivisering och potentiellt kognitivt stöd i komplexa bedömningar, men det kliniska ansvaret vilar oförändrat på den mänskliga behandlaren – inklusive ansvar för tolkning, etik, sekretess och professionellt omdöme. Frågan är därför inte enbart hur tekniken kan användas, utan hur den bör integreras i en praktik där relation och ansvar utgör bärande dimensioner.
Mot denna bakgrund är två avgränsningar nödvändiga. För det första måste juridiskt och yrkesetiskt ansvar skiljas åt. De rättsliga ramarna för journalföring, sekretess och behandling av personuppgifter – såsom patientdatalagen och GDPR – reglerar tydligt vem som bär ansvar för dokumentation och hur känsliga uppgifter får hanteras. Det juridiska ansvaret kan inte delegeras till ett tekniskt system; det vilar oförändrat på vårdgivaren och den legitimerade yrkesutövaren. Denna artikel behandlar därför inte primärt dataskyddets rättsliga detaljer, utan den yrkesetiska dimensionen: hur terapeutens moraliska ansvar påverkas när delar av det kliniska tänkandet sker i dialog med ett system som saknar ansvarsförmåga.
För det andra behandlas inte situationen där klienten själv använder AI-baserade terapi-appar som ersättning för mänsklig behandling. Marknaden för sådana applikationer växer snabbt, men den etiska problematiken i relationen mellan AI-app och klient är ett delvis annat fält. I fokus står här i stället det professionsinterna spåret – när terapeuten själv använder AI som stöd i sitt kliniska tänkande.
När AI förs in i det kliniska omdömet uppstår risker som kan förstås på tre nivåer: den epistemiska, den relationella och den institutionella.
På den epistemiska nivån handlar frågan om hur klinisk kunskap formas. Generativa AI-modeller kan producera språkligt övertygande men faktamässigt ogrundade tolkningar – så kallade hallucinationer. De kan också reproducera kulturell bias, där språkbruk, narrativ och affekt tolkas genom majoritetsnormer och därmed riskerar att patologiseras eller stigmatiseras. Samtidigt aktualiseras välkända kognitiva snedvridningar. Automation bias kan leda till en övertro på AI:s auktoritet. Anchoring kan innebära att den första AI-genererade tolkningen sätter ramen för fortsatt analys. Confirmation bias och modellernas tendens till överdriven bekräftelse kan förstärka redan etablerade hypoteser snarare än utmana dem. Komplexa relationella nyanser riskerar dessutom att reduceras till kategorier och mönster. Den etiska kärnfrågan blir här risken för indirekt skada: AI ersätter inte terapeuten, men kan forma det omdöme som ligger till grund för behandlingsbeslut.
På den relationella nivån rör frågan mötet mellan terapeut och klient. När AI används som reflektionsstöd blir algoritmen i praktiken en osynlig tredje part i rummet. Terapeutens lyssnande riskerar att bli mer analytiskt än inkännande, eftersom en del av förståelsen nu sker i förväntan om extern analys. Klientens berättelse kan förskjutas från levd relationell erfarenhet till data som bearbetas utanför mötet. Om den kliniska analysen i ökande grad överlåts till tekniska system finns en risk att den terapeutiska närvaron blir sekundär och att förståelsen av klientens berättelse förskjuts från den terapeutiska relationen till en extern analytisk instans. Detta riskerar att underminera den terapeutiska alliansen – terapins kanske viktigaste verksamma faktor.
På institutionell nivå aktualiseras frågor om ansvar och professionell kompetens. Tänkandet kan bli distribuerat mellan människa och AI, men ansvaret förblir koncentrerat hos terapeuten. Det juridiska och yrkesetiska ansvaret kan aldrig delegeras till ett tekniskt system. Samtidigt finns en risk för deskilling (urholkning av yrkeskunnande). Om AI i ökande grad används för analys och formulering finns en risk att terapeutens egna färdigheter gradvis försvagas. En standardiseringsdrift kan dessutom tränga undan klinisk mångfald och kontextuell sensibilitet. Ekonomiska incitament och effektiviseringskrav inom vårdorganisationer kan ytterligare förstärka denna utveckling.
Den centrala asymmetrin kan formuleras enkelt: tänkandet kan bli distribuerat mellan människa och AI – men ansvaret förblir koncentrerat hos terapeuten.
I svensk kontext aktualiseras frågorna i studier som CHAI-projektet (Carlbring m.fl.), där AI-genererad återkoppling prövas som komplement till mänsklig input i internetbaserad KBT för social ångest – ett exempel på hur AI kan stödja snarare än ersätta terapeutiskt arbete.
Om AI ska integreras i terapeutiskt arbete krävs därför en tydlig etisk struktur. Här finns en etablerad normativ grund i de yrkesetiska koder som reglerar psykologers och psykoterapeuters arbete. Dessa koder fungerar både som stöd och som analys- och tolkningsram för att utveckla en välgrundad moralisk hållning i professionella frågor och dilemman.
I mötet mellan flera centrala etiska ramverk – American Psychological Associations Ethical Principles of Psychologists and Code of Conduct, den svenska Etiska koden för psykoterapeuter, de nordiska psykologorganisationernas yrkesetiska riktlinjer samt den principbaserade bioetiken – framträder ett sammanhängande och ömsesidigt förstärkande normsystem. Den principbaserade bioetiken, ofta benämnd principlism, formulerades mest inflytelserikt av Tom L. Beauchamp och James F. Childress i deras klassiska verk Principles of Biomedical Ethics (1979) och har kommit att bli den dominerande ramen för etisk analys inom hälso- och sjukvård, inklusive psykiatri, psykologi och psykoterapi.
Principlismen utgår från fyra grundläggande etiska principer som länge fungerat som vägledande inom hälso- och sjukvård och andra vårdprofessioner: respekt för autonomi, icke-skada, att göra gott och rättvisa. Respekt för autonomi innebär att klientens självbestämmande och rätt att fatta informerade beslut ska värnas. Principen om icke-skada innebär att terapeuten aktivt ska undvika handlingar som kan orsaka skada, medan principen om att göra gott betonar terapeutens ansvar att främja klientens välbefinnande och utveckling. Rättviseprincipen innebär att vård och behandling ska ges utan diskriminering och att resurser ska fördelas på ett rättvist sätt.
Dessa principer är emellertid inte mekaniska regler som kan tillämpas isolerat. I klinisk praktik uppstår ofta situationer där de måste vägas mot varandra. Respekt för autonomi kan exempelvis komma i spänning med principen om icke-skada om en klient fattar beslut som riskerar att leda till försämrat mående. På liknande sätt kan strävan att göra gott ibland kräva åtgärder som temporärt begränsar autonomin, särskilt i situationer där säkerhet eller akut risk är i fokus. Även rättviseprincipen kan aktualisera svåra avvägningar när resurser är begränsade eller när olika klienters behov konkurrerar.
Etiska principer bildar därmed inte ett system av ömsesidigt uteslutande regler utan ett dynamiskt ramverk där olika värden måste vägas mot varandra i den konkreta situationen. Att tillämpa dessa principer kräver därför en form av professionellt hantverk – en kombination av teoretisk förståelse, kliniskt omdöme och sensitivitet för relationella och kulturella nyanser. Etik i psykoterapi är i denna mening inte bara en fråga om regler utan om praktisk klokhet.
I mötet med AI blir den hantverksmässiga dimensionen och behovet av yrkesetisk kompetens särskilt tydlig. Tekniska system saknar ansvarsförmåga och etiskt omdöme. Uppgiften att tolka situationer, väga principer mot varandra och fatta moraliskt försvarbara beslut kan därför aldrig överlåtas till tekniken. Den förblir terapeutens.
Detta innebär att AI inte bara är en teknisk innovation utan en etisk prövning av professionen. När kliniskt tänkande i ökande grad sker i samspel med statistiska modeller ställs nya krav på terapeutens omdöme. Kunskap om AI-relaterade bias, kognitiva snedvridningar och teknologins påverkan på kliniska bedömningar behöver därför bli en del av professionell kompetens.
Den avgörande frågan är inte teknikens kapacitet, utan professionens förmåga att bevara sitt etiska omdöme när klinikens villkor förändras. Frågor om deskilling – att professionella färdigheter gradvis urholkas – och debasing (värdeminskning), kan i första hand betraktas som professionsinterna frågor. Men när AI riskerar att påverka klientens rättigheter blir frågan inte längre intern. Den blir yrkesetisk i strikt mening.
Just därför behövs en förnyad satsning på det etiska hantverket inom psykoterapi och psykologi. De yrkesetiska principerna – autonomi, icke-skada, att göra gott och rättvisa – måste inte bara vara kända utan aktivt tränas, diskuteras och tillämpas i ljuset av nya teknologiska förutsättningar. Etisk kompetens kan emellertid inte reduceras till kännedom om koder, den måste utvecklas genom reflektion, handledning och professionell dialog.
Om AI ska bli ett stöd i terapeutiskt arbete snarare än en förskjutning av ansvar krävs därför något mer än teknisk anpassning. Det kräver en profession som aktivt fördjupar sitt etiska omdöme.
Michael Toivio är KBT-terapeut och teol. kand. med inriktning mot etik. Han har under många år arbetat med yrkesetik, bland annat som adjunkt i tillämpad yrkesetik vid Högskolan Dalarna och som arrangör av seminarier i yrkesetik för olika professionsgrupper, bland annat denna, som anknyter till den här artikelns ämne.
