Parterapeuter blir allt vanligare i kulturen. Men skildringarna är ofta hårt skruvade, menar parterapeuten Sandra Guteklint.
Text: Stefan Westrin
Intresset för parterapi tycks stort just nu. I SVT-serien Populära problem går karaktärerna Ingmar och Liv till parterapeuten Erland – i vars mottagningsrum alla sitter i märkligt låga fåtöljer – och pratar om sin separation. I en annan SVT-serie, Parterapi i Gagnef, skickas psykologen Nisse med sina Birkenstocktofflor och koftor och pärmar till Dalarna, och den enda glesbygdskommun som skulle kunna tänka sig att anställa honom. Han blir omedelbart dumpad. Och i romanen Var är de vuxna?, av norska Nina Lykke skildras parterapeuten Ida, med två äktenskap bakom sig och skaviga relationer till sin mamma och sin son.
Sandra Guteklint är parterapeut med mottagning på Östermalm i Stockholm. Hon har också märkt av ett ökande intresse för parterapi.
– Från början tror jag det kommer från andra saker än de här serierna och romanen. Jag tänker till exempel på den belgiska terapeuten Esther Perel, som har haft en massa Ted talks, varit med i Skavlan, och har den väldigt populära podden ”Where should we begin?”. Hon är nästan en rockstjärna. Jag tror också att realityserien ”Gift vid första ögonkastet” har hjälpt till att sätta ljuset på samma saker: Du behöver självinsikt och du behöver speciella färdigheter i en relation. För relationer är svårt.
Varför kommer det här uppsvinget just nu?
– Kärlek och relationer har väl människor tyckt varit intressant under lång tid, men intresset för att försöka förstå relationer utifrån ett psykologiskt perspektiv tror jag blir allt starkare i vår tid. Vi pratar ju mycket om till exempel anknytning och trauma just nu. Många läser populärpsykologiska böcker och tittar på psykologer i morgonprogram på tv, det finns i frågespalter i tidningarna och massor av innehåll på Instagram och Youtube. Det finns ett stort sug efter de här sätten att förstå, och då är det också intressant att göra tv-serier om det.
Vad tänker du om parterapeuterna som skildras i de här tv-serierna?
– I en dramaserie måste det finnas en dramaturgi, och jag förstår att man behöver skruva en fiktiv parterapeut på det här sättet för att den ska bli intressant och rolig. Så de här terapeuterna är medvetet överdrivna. Gränslösa. Oetiska.
Är det något annat du har tänkt på?
– I serierna förstår man aldrig vad psykologerna faktiskt gör egentligen? Har de inget arbetssätt? Ingen metod? Sitter de bara – som i någon scen i Parterapi i Gagnef – och äter kakor med patienterna? Jag har själv märkt att människor ibland tror att jag bara sitter och lyssnar hela dagarna. Men jag har en väldigt tydlig metod och en plan med utvecklingsmål som klienterna själva har satt för sig själva. Det kan handla om att någon tycker att den behöver bli bättre på att förstå och uttrycka sina känslor, eller att den behöver bli bättre på att förstå sin partners perspektiv, eller att den behöver bli bättre på att hantera sin oro, som ställer till det i deras relation.
Romanen då, jag skrev upp ett citat från den…
– Det gjorde jag också faktiskt.
Ok, ta ditt citat först!
– ”Att vara en två gånger skild parterapeut är som att vara en sjukligt överviktig bantningsexpert, och om det hade varit någon ordning på något här i världen skulle jag ha blivit fråntagen min legitimation i samma ögonblick som jag skilde mig. Om inte första gången, så åtminstone den andra.”
Det var samma som mitt citat.
– Hahaha vad roligt. Det skrattade jag högt åt, jag tyckte det var så himla roligt. Jag är ju själv skild två gånger.
Vad tänker du om citatet?
– Jag har sagt till min partner sedan många år nu att, säg aldrig: ”Du som är relationsexpert, du borde inte blablabla”. När någon har hållit det emot mig har jag blivit urförbannad. Eller jag har blivit sårad, för jag tycker inte det är fair. Jag vet att jag är jäkligt bra på mitt jobb, men det betyder inte att jag alltid är expert hemma.
Jag tänker också att det finns en underliggande idé där också att om man är bra på relationer så ska man inte gå isär, men det kanske inte är självklart att det måste vara så?
– Verkligen inte. Det kanske snarare är att gå isär som är det kloka. Min bild efter många år i det här yrket är att många också lever kvar i parrelationer som inte är bra. Av skäl som trygghet och bekvämlighet.
Kanske också en föreställning om att man har lyckats?
– Ja. Men det är ganska få som varit gifta i 25–35 år som är genuint lyckliga i sin kärleksrelation. Man kan vara lycklig över saker man har tillsammans, som barn och barnbarn, sitt sommarställe och sitt hus. Men att just parrelationen är lycklig, det är inte så himla vanligt. För man har oftast inte utvecklat den. Det är det jag tänker att man behöver göra. På samma sätt som man lämnar in bilen på service, eller renoverar huset, så behöver kärleken också utvecklas.
Foto: Jonathan Bjerstedt/SVT
Är det bra för din verksamhet att parterapi får stor plats i kulturen?
– Jag vet inte, men jag tror att fler och fler söker hjälp rent generellt. Allt sammantaget gör det att parterapi blir mer synliggjort, man ser att det finns, och att man förstår att det krävs någonting. Det är liksom inte ingen medfödd kunskap att veta hur man ska ha kärleksrelationer. Det är svårt med kärlek, det vet egentligen alla som har haft en relation. Men ändå är det som att vi inte riktigt förstår vad det är vi ska utveckla.
