Tre frågor till Sebastian Lundström, psykolog på mottagningen för förnyad bedömning i Region Skåne.
Varför ville personerna bli av med sin diagnos?
– Några tyckte den var bra när de fick den, att den gav tillgång till stöd och viss förståelse. Men med tiden kände de sig inte hemma i den längre och upplevde den snarare som en börda, till exempel att den hindrade dem från vissa arbeten. Andra tyckte att den initiala diagnosen bättre kunde ha förklarats med något annat, som att de hade svårigheter hemma, varit utsatta för trauma eller föräldrars missbruk. En grupp kände att de inte blivit lyssnade på under utredningen. Vården hade utgått från föräldrars och lärares perspektiv oavsett vad de själva sagt. De tyckte inte att diagnosen hade bidragit med en ökad förståelse av sig själv.
Vilka slutsatser drar ni av projektet?
– Något som framkom tydligt var att diagnoserna används av andra aktörer i samhället än vården, bland annat som en sorteringsmekanism. Ett annan slutsats är att de här diagnoserna blir en lins som individen betraktas genom, oavsett i vilket sammanhang den är. Om den till exempel söker till primärvården kan dennes besvär förklaras med den neuropsykiatriska diagnosen även fast inte personen själv ser det så. Under projektet har jag också tänkt på att vi egentligen vet ganska lite om de oönskade konsekvenserna av en diagnos och hur den kan upplevas som en tyngd. I framtiden tror jag vi med stigande ålder ska ge barn mer autonomi och självbestämmande i fråga om de ska ha en diagnos eller inte. I framtiden tror jag att vi med stigande ålder ska ge tonåringar mer autonomi och självbestämmande i fråga om de ska ha en diagnos eller inte. Till exempel är det en påtaglig skillnad i att diagnosticera en treåring med autism där föräldrarnas information och beteendeobservationer ligger till grunden för diagnosen och att diagnostisera en sextonåring med autism där individens egna upplevelser, i de flesta fall, utgör substantiell del av utredningsunderlaget. Det blir på ett sätt mycket viktigare att diagnosen bottnar hos 16-åringen än hos treåringen för framtida interventioner.
Ska vården ägna sig åt avdiagnosticering?
– Vi har fått in massor av förfrågningar från hela Sverige. Jag personligen har fått två till trehundra mejl. Så det finns många som önskar den här insatsen. Samtidigt står andra och väntar på att få en utredning och en diagnos, ska vi då lägga resurser på de som vill bli av med den? Det är en etisk frågeställning. Jag tycker vården har ett visst ansvar eftersom den satte diagnosen från början, men det här är en fråga vi behöver arbeta vidare med. Förfrågningarna om förnyad bedömning lär sannolikt öka mycket framöver.
Text: Maria Jernberg
FAKTA/Mottagningen för förnyad bedömning av adhd och autism
Projekttid: 1,5 år. Har nu avslutats.
Regi: Lunds universitet i samarbete med Region Skåne.
Antal som genomgått en förnyad bedömning: Cirka 75.
Andel som inte längre uppfyller sin diagnos: Cirka 80 procent.
Apropå uppmärksamheten: ”Egentligen har projektet fått en tämligen överdriven uppmärksamhet med tanke på att det bara är 75 personer som varit med. Tidigare idag blev jag till exempel intervjuad av BBC. Det säger något om det neuropsykiatriska panoramat och vilket fokus vi har på de här diagnoserna i dag.”
Källa: Sebastian Lundström
