ETIKFRÅGAN. Efter ett par år i »adhd-fabriken« har jag funderingar kring om det verkligen gynnar de barn och ungdomar jag möter. Jag förstår att det är nödvändigt utifrån den enskildes situation när det finns en betydande funktionsnedsättning, men för vems skull sker arbetet egentligen? Jag känner mig som en maktlös kugge i ett diagnosmaskineri.
Patrik Lind, Etikrådets ordförande, svarar:
Hej kollega! Det första som slår mig är ett filmklipp från 1960 med socialpsykologen, sociologen och psykoanalytikern Erich Fromm (1900-1980) som dök upp i mitt flöde för ett par dagar sedan. Han säger där att psykologer riskerar att användas för att få mer fogliga medborgare i det industrialiserade konsumtionssamhället: Psychologists are in danger to become the priests of an industrial system… To help to adjust you so you accept a meaningless life without rebelling against it.
I det perspektivet kan vi verkligen vara kuggar i ett maskineri. Alienationen bidrar till känslan av maktlöshet och meningslöshet, skulle Fromm säga.
Under tiden då jag gick på psykologprogrammet fick vi lära oss att psykologer är satta att bidra till människans frigörelse. Är en adhd-utredning som leder till diagnos och behandling ett bidrag till det? Visst. Det kan i vissa fall vara en absolut nödvändighet för den enskilde. Det kan bidra till ökad livskvalitet, förebygga missbruk och ibland kriminalitet. Att klara skolan är en betydande skyddsfaktor längre fram i livet. Det behöver vi givetvis understryka här. Ditt arbete blir i det perspektivet ytterst meningsfullt. Det kan rädda liv.
Samtidigt, om vi betänker att 17 % av de som går ut nian saknar behörighet till gymnasiet, har vi ett enormt samhällsproblem. Frågan är om psykiatrin ska lösa det genom att göra fler utredningar? Inom Bup svarar adhd och autism-frågeställningarna för runt 70% av de remisser som kommer in. Enligt Socialstyrelsen tros 15% av pojkarna och 11% av flickorna i åldern 10-17 år ha en adhd-diagnos innan den nuvarande ökningen förväntas plana ut.
Även om vi är bättre på själva diagnostiken och hjälper fler som behöver det, kan vi med ovanstående siffror snart tala om att adhd slutar vara patologiskt. Då kan vi behöva ta sociologens eller socialpsykologens perspektiv och fundera över vad det är för ett samhälle barnen växer upp i. Vilka förväntningar har vi på människan? Behöver så många medicin för att kunna leva här? På Attentions hemsida nämner de att utbildningar och arbeten är mer kognitivt krävande nu jämfört med tidigare, vilket gör att personer med adhd får det än svårare att klara sig.
Ja, för vems skull gör du det här? Vem är uppdragsgivare och vem är klient? Barnet? Föräldrarna? Skolpersonalen? Läkemedelsföretagen? Utredningsföretagen? Intressenterna är många och vi har nu en debatt kring hur mindre seriösa aktörer i »adhd-fabriken« marknadsför sig när psykiatrin inte mäktar med sitt uppdrag. Här finns frågan om hur offentliga arbetsgivare tar vara på eller inte tar vara på sina psykologer. Arbetsmiljön försämras givetvis i det att uppdraget i sig blir övermäktigt. Psykiatrin ska inte och kan inte lösa samhällsproblem. Vi behöver verka inom samhällsordningen och samtidigt vara sunt kritiska när vi ser att så många slås ut. Ingen är fri när så många är ofria. Emancipationen ligger till del i att finna sitt sammanhang och sin autonomi och där någonstans meningen med att leva.
