En mindre men inte obetydlig andel patienter försämras under sin behandling. Ändå är det ovanligt att psykologer informerar om möjliga negativa effekter. Ett skäl kan vara risken att skapa oro och minska hopp om förbättring, men en ny svensk studie visar att en majoritet av patienterna vill ha sådan information.
Psykologisk behandling betraktas ofta som en verksam och säker insats vid psykiatriska tillstånd. Under de senaste decennierna har ett stort antal studier visat att olika former av psykologisk behandling leder till förbättring för många patienter.1,2 Samtidigt har det blivit allt tydligare att psykologisk behandling inte enbart kan förknippas med positiva effekter.3 En mindre men inte obetydlig andel patienter försämras under sin behandling, även när den ges på ett metodenligt sätt.4,5 Trots detta har frågan om negativa effekter av psykologisk behandling länge haft en undanskymd roll i både forskning och klinisk praktik.6
Inom somatisk vård är det sedan länge självklart att patienten informeras om både förväntade effekter och möjliga risker inför olika medicinska åtgärder.7 Inom psykologisk behandling har motsvarande diskussion varit mer återhållsam. Ett ofta framfört argument är att information om negativa effekter riskerar att skapa oro, minska hoppet om förbättring eller i värsta fall avskräcka personer från att söka hjälp.6 Samtidigt ställer både lagstiftning och yrkesetiska principer tydliga krav på informerat samtycke. I en av våra tidigare studier på svenska psykologer framkom dessutom att många ansåg att patienter bör få sådan information, men att det också förekom farhågor inför att delge detta.8 Frågan blir då hur allmänheten själva ser på saken: vill de få information om möjliga negativa effekter och hur tror de att denna information skulle påverka deras inställning till att genomgå en behandling?
Negativa effekter som fenomen
Att psykologisk behandling kan ge upphov till negativa konsekvenser är inte ett nytt påstående. Redan tidigare har forskare uppmärksammat att psykologisk behandling i vissa fall kan leda till försämring, nya symtom eller andra oönskade händelser.3 Det som däremot har förändrats är att området under senare år har blivit mer systematiskt beforskat.9 I dag används ofta begreppet negativa effekter som ett samlingsnamn för flera olika typer av utfall och erfarenheter. Det kan handla om att patientens ursprungliga besvär förvärras, men också om att nya problem uppstår under behandlingens gång.3 Exempel som har lyfts fram i litteraturen är ökad ångest, förstärkt självkritik, upplevelser av misslyckande, interpersonella konflikter och en känsla av beroende av behandlaren. Vissa negativa effekter kan vara tillfälliga och nära kopplade till själva förändringsarbetet, exempelvis ökat obehag i samband med exponering. Andra tycks vara mindre väntade och mer problematiska.10
En ofta återgiven tumregel i forskningen är att 5-10 procent av patienter i psykologisk behandling för depression och ångestsyndrom uppvisar en tillförlitlig försämring.1,2 För andra typer av negativa effekter varierar uppskattningarna betydligt mer, inte minst eftersom det fortfarande saknas konsensus kring definitioner och mätmetoder.11 Några studier som har utgått från patientens eget perspektiv tyder dock på att många fler upplever någon form av oönskad händelse eller negativ konsekvens som de själva kopplar till sin psykologiska behandling.12 Att det finns metodologiska svårigheter betyder emellertid inte att frågan är oviktig. Snarare talar det för att området behöver diskuteras mer öppet och nyanserat.
Informerat samtycke och patientlagen
I Sverige regleras patientens rätt till information genom patientlagen (2014:821). Lagen anger att patienten ska få individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd, möjliga behandlingsmetoder samt väsentliga risker och biverkningar för att kunna ta ställning till erbjuden vård. Även om lagen inte uttryckligen specificerar att negativa effekter av psykologisk behandling ska omnämnas är det rimligt att sådana effekter omfattas av kravet på den information som behövs för att patienten ska kunna fatta ett informerat beslut.
På liknande sätt framhålls i de yrkesetiska principerna för psykologer i Norden att psykologen bör inhämta samtycke inför åtgärder och möjliga följder av dessa. Ur ett rättsligt och etiskt perspektiv är det därför svårt att hävda att psykologisk behandling skulle utgöra ett undantag från principen om informerat samtycke. Samtidigt uppstår en fråga kring hur denna information bäst ska ges. Till skillnad från många medicinska åtgärder är riskerna vid psykologisk behandling ofta mer kontextberoende, svårare att förutsäga och nära knutna till relationen mellan patient och behandlare. Det gör inte kravet på information mindre relevant, men det ställer större krav på kliniskt omdöme.
En återhållsam klinisk praxis
Trots ökande kunskap om negativa effekter och tydliga krav på informerat samtycke är det ovanligt att frågan diskuteras systematiskt inför behandlingsstart. Fokus ligger ofta på metod, upplägg, behandlingslängd och förväntade positiva utfall. Det är i grunden förståeligt. Psykologer vill inge hopp, skapa motivation och hjälpa patienten att våga ta sig an det arbete som behandlingen innebär. Att då samtidigt tala om möjliga negativa effekter kan upplevas som svårt.
I vår tidigare studie av svenska psykologers attityder och arbetssätt framkom också just denna ambivalens.8 Många ansåg att patienter i princip bör informeras om möjliga negativa effekter, men färre uppgav att de faktiskt gjorde detta i sitt kliniska arbete. Ett tänkbart skäl är oro för att patienten ska bli mer tveksam, mer rädd eller börja leta efter tecken på att något går fel. Ett annat skäl är sannolikt att det saknas tydliga riktlinjer för vad som bör tas upp, när det bör ske och hur informationen bör formuleras. Detta gör patientperspektivet särskilt viktigt. Om psykologer tvekar av omsorg om patienten behöver vi också veta hur allmänheten, det vill säga tidigare eller potentiella patienter, ser på saken.
Studiens syfte och upplägg
Mot denna bakgrund genomförde vi en studie med syfte att undersöka hur vuxna individer i Sverige ser på att få information om potentiella negativa effekter av psykologisk behandling som en del av det informerade samtycket.13 Studien genomfördes som en webbaserad enkät och omfattade 500 vuxna deltagare ur den svenska befolkningen. Deltagarna hade varierande erfarenhet av psykologisk behandling, vilket gjorde det möjligt att också belysa hur tidigare behandlingserfarenhet hängde samman med attityder till information.
Enkäten innehöll kvantitativa frågor om i vilken utsträckning deltagarna ville få information om möjliga negativa effekter och hur de bedömde att sådan information skulle påverka deras inställning till psykologisk behandling. Därutöver ingick öppna frågor där deltagarna fick resonera kring tänkbara fördelar och nackdelar med att få denna typ av information.
Vad vill allmänhet veta?
Resultaten visade att en majoritet av deltagarna (71,8 procent) var positivt eller något positivt inställda till att få information om potentiella negativa effekter av psykologisk behandling inför behandlingsstart. Ytterligare 18,2 procent var neutralt inställda, men enbart 10 procent var något negativt eller negativt inställda. Detta gällde både personer med tidigare erfarenhet av psykologisk behandling och personer som aldrig hade gått i behandling. Ett återkommande tema i svaren var att sådan information sågs som en förutsättning för att kunna fatta ett informerat beslut. Många uttryckte alltså inte bara ett allmänt intresse av att få veta mer, utan beskrev informationen som något de ansåg sig ha rätt till.
Ett annat tydligt tema var behovet av realistiska förväntningar. Flera deltagare menade att det är bättre att gå in i en behandling med en mer nyanserad bild av vad den kan innebära än att i efterhand överraskas av att den ibland kan vara känslomässigt krävande eller ge upphov till tillfälliga försämringar. Att få information om möjliga negativa effekter verkade alltså inte enbart handla om riskmedvetenhet, utan också om att skapa en mer trovärdig förståelse av behandlingsprocessen.
Bland de deltagare som tidigare hade genomgått psykologisk behandling framkom samtidigt att sådan information ofta hade varit ovanlig. Endast en mindre andel uppgav att de hade blivit informerade om möjliga negativa effekter i samband med behandlingsstart. Detta ligger väl i linje med tidigare forskning och stärker bilden av att det finns en diskrepans mellan vad patienter kan tänkas vilja veta och vad som faktiskt tas upp i klinisk praxis.
Fördelar och nackdelar med ökad transparens
De kvalitativa svaren visade att deltagarna kunde identifiera både tänkbara fördelar och nackdelar med att få information om negativa effekter. Många lyfte fram att informationen kan bidra till ökad beredskap. Om patienten vet att vissa svårigheter kan uppstå blir det lättare att känna igen, sätta ord på och ta upp dem med sin behandlare. På så vis kan informationen också fungera som en grund för gemensam uppföljning under behandlingens gång. Flera betonade dessutom att öppenhet kan öka tilliten till behandlaren. Att inte bara tala om möjliga vinster utan också om tänkbara risker kan signalera ärlighet, respekt och professionalitet. För vissa deltagare verkade detta vara nära kopplat till upplevelsen av autonomi: man vill inte bli skyddad från information, utan betraktad som en person som kan hantera att få en nyanserad bild av sin behandling.
Samtidigt beskrev deltagarna också flera potentiella nackdelar. Information om negativa effekter skulle kunna väcka oro, göra att patienten börjar tvivla på om behandlingen är rätt väg eller leda till ett ökat fokus på sådant som kan gå fel. Här finns en tydlig koppling till diskussionen om noceboeffekter, det vill säga att negativa förväntningar i sig kan påverka hur en behandling upplevs och eventuellt också dess utfall.14,15 Detta är inte ett oviktigt argument. Det pekar på att frågan sannolikt inte enbart handlar om huruvida information ska ges eller inte, utan om när, hur och i vilken form den bör förmedlas.
Påverkar informationen viljan att söka behandling?
En central klinisk fråga är om information om möjliga negativa effekter riskerar att minska viljan att påbörja psykologisk behandling. Om så vore fallet skulle det kunna bidra till att personer avstår från hjälp som de i grunden skulle kunna ha nytta av. I vår studie fann vi dock inget tydligt statistiskt samband mellan deltagarnas inställning till att få sådan information och deras rapporterade vilja att initiera en behandling. Detta är ett viktigt resultat. Det tyder på att antagandet att ökad öppenhet automatiskt skulle minska motivationen att söka hjälp inte nödvändigtvis stämmer. Tvärtom tyder det på att många människor kan hålla två tankar i huvudet samtidigt: att psykologisk behandling ofta är hjälpsam och att den, liksom andra kraftfulla interventioner, kan vara förknippad med vissa risker. Att erkänna det senare tycks alltså inte underminera det första.
Hur bör informationen ges?
Våra resultat talar inte för att psykologer bör ge omfattande kataloger över allt som i värsta fall skulle kunna inträffa under en behandling. Snarare pekar de mot behovet av ett nyanserat och dialogbaserat förhållningssätt. Information om möjliga negativa effekter behöver sannolikt anpassas till patientens problematik, den aktuella behandlingsmetoden och var i processen man befinner sig.
Det är också rimligt att skilja mellan olika typer av negativa effekter. I vissa behandlingsformer, till exempel exponering, är ökat obehag på kort sikt en väntad del av förändringsarbetet. Då kan det vara hjälpsamt att redan från början normalisera detta och förklara varför det sker. Andra negativa effekter, som försämrad självkänsla, upplevelser av att bli missförstådd eller konflikter i relation till omgivningen, kan kräva en annan typ av samtal.10 Här kan det snarare handla om att betona att behandlingen behöver följas upp, att svårigheter bör tas på allvar och att patienten förväntas säga till om något inte fungerar. Det mest centrala tycks alltså inte vara att ge en heltäckande information, utan att integrera frågan i ett levande samtal om behandlingsmål, förväntningar, möjliga hinder och hur man tillsammans ska hantera sådant som blir svårt.
Kliniska och etiska implikationer
För verksamma psykologer har resultaten flera implikationer. För det första ger de stöd för att majoriteten patienter faktiskt önskar en mer öppen dialog om både möjliga vinster och risker med behandlingen. Att helt utelämna negativa effekter riskerar därmed att stå i konflikt med både patienters önskemål och principen om informerat samtycke. För det andra talar resultaten för att öppenhet inte nödvändigtvis behöver hota motivationen att påbörja behandling. Detta kan vara viktigt i en klinisk kultur där man ibland kan känna sig tvungen att välja mellan hopp och realism. Våra data tyder snarare på att dessa inte måste stå i motsättning till varandra. Det går att inge hopp och samtidigt vara tydlig med att förändringsarbete kan vara krävande och ibland också förenat med risker. För det tredje väcker resultaten frågor om hur utbildning, handledning och riktlinjer bör utvecklas. Om psykologer i hög grad delar uppfattningen att patienter bör informeras, men ändå sällan gör detta i praktiken, finns sannolikt ett behov av mer konkret stöd kring hur sådana samtal kan genomföras.
Ett område som förtjänar större uppmärksamhet
Sammanfattningsvis visar vår studie att negativa effekter av psykologisk behandling är ett område som förtjänar betydligt större uppmärksamhet. En majoritet av allmänheten vill få information om potentiella negativa effekter av psykologisk behandling. Detta gäller även när personer själva kan se möjliga nackdelar med att få sådan information. Transparens tycks därmed oftare uppfattas som hjälpsam än som avskräckande. För psykologer innebär detta en möjlighet att stärka både delaktighet och tillit i behandlingen, samtidigt som man bättre lever upp till lagstiftning och yrkesetiska principer.
Nike Radhe, psykolog, Lumell Associates
Pernilla Dyvinger, psykolog, Akademiska sjukhuset
Fanny Westin, psykolog, Sophiahemmet Rehab Center
Alexander Rozental, psykolog, Professor i psykologi, Luleå tekniska universitet
Vidare läsning
Aktuell artikel är baserad på två studier som rekommenderas för vidare läsning och är tillgängliga via open access:
Referenser
- Cuijpers P, Harrer M, Miguel C, et al. Cognitive Behavior Therapy for Mental Disorders in Adults: A Unified Series of Meta-Analyses. JAMA Psychiatry. Jun 1 2025;82(6):563-571. doi:10.1001/jamapsychiatry.2025.0482
- Lilliengren P, Mechler J, Lindqvist K, Maroti D, Johansson R. The Efficacy of Experiential Dynamic Therapies: A 10-Year Systematic Review and Meta-Analysis Update. Clin Psychol Psychother. May-Jun 2025;32(3):e70086. doi:10.1002/cpp.70086
- Rosendahl J, Klatte R, Frenzl D, Castonguay LG, Vybíral Z, Strauss B. Contextualizing the negative effects of psychotherapy. Nature Reviews Psychology. 2025;doi:10.1038/s44159-025-00472-8
- Cuijpers P, Karyotaki E, Ciharova M, Miguel C, Noma H, Furukawa TA. The effects of psychotherapies for depression on response, remission, reliable change, and deterioration: A meta-analysis. Acta Psychiatr Scand. Jun 9 2021;doi:10.1111/acps.13335
- Saxon D, Barkham M, Foster A, Parry G. The Contribution of Therapist Effects to Patient Dropout and Deterioration in the Psychological Therapies. Clin Psychol Psychother. May 2017;24(3):575-588. doi:10.1002/cpp.2028
- Rozental A, Castonguay L, Dimidjian S, et al. Negative effects in psychotherapy: commentary and recommendations for future research and clinical practice. BJPsych Open. Jul 2018;4(4):307-312. doi:10.1192/bjo.2018.42
- Beauchamps TL, Childress JF. Principles of Biomedical Ethics. 8th ed. Oxford University Press; 2019.
- Westin F, Rozental A. Informing patients about possible negative effects of psychological treatment: A survey of Swedish clinical psychologists’ attitudes and practices. Psychother Res. Jul 2023;34(6):709-721. doi:10.1080/10503307.2023.2259064
- Klatte R, Strauss B, Fluckiger C, Rosendahl J. Adverse events in psychotherapy randomized controlled trials: A systematic review. Psychother Res. Dec 13 2023:1-16. doi:10.1080/10503307.2023.2286992
- Vybiral Z, Ogles BM, Rihacek T, Urbancova B, Gociekova V. Negative experiences in psychotherapy from clients’ perspective: A qualitative meta-analysis. Psychother Res. Mar 2024;34(3):279-292. doi:10.1080/10503307.2023.2226813
- Honkalampi K, Urhonen HR, Virtanen M. Negative effects in randomized controlled trials of psychotherapies and psychological interventions: A systematic review. Psychother Res. Jan 24 2024:1-12. doi:10.1080/10503307.2024.2301972
- Strauss B, Gawlytta R, Schleu A, Frenzl D. Negative effects of psychotherapy: estimating the prevalence in a random national sample. BJPsych Open. 2021;7(6)doi:10.1192/bjo.2021.1025
- Dyvinger P, Radhe N, Rozental A. Exploring the attitudes toward receiving information on potential negative effects of psychological treatments: A mixed-methods study. Psychother Res. Nov 27 2025:1-13. doi:10.1080/10503307.2025.2592967
- Heisig SR, Shedden-Mora MC, Hidalgo P, Nestoriuc Y. Framing and personalizing informed consent to prevent negative expectations: An experimental pilot study. Health Psychol. Oct 2015;34(10):1033-1037. doi:10.1037/hea0000217
- Jose J, AlHajri L. Potential negative impact of informing patients about medication side effects: a systematic review. Int J Clin Pharm. Aug 2018;40(4):806-822. doi:10.1007/s11096-018-0716-7
