DEBATT. Psykologer kämpar i motvind eftersom ordet “utredning” har en negativ klang, skriver Anne H Berman, professor i psykologi vid Uppsala universitet, och efterlyser förslag på ett namnbyte.
“Jag ska gå igenom en utredning.” “Jag håller på och blir utredd.” “Utredningen kommer visa om jag får en diagnos.” “Vi tycker att ditt barn behöver genomgå en utredning.” “Din pappa skulle behöva en utredning men det är lång kö.”
Ordet utredning skaver. Vem gör utredningar i samhället? Polisen. Haveri-kommissioner. Disciplinnämnder. Statliga myndigheter, kommuner, regioner, regeringar, nationella förbund. Och tydligen psykologer.
Utredning är en process som är till för att identifiera vad som är fel eller vad som gått fel. Hos en person eller en händelse. Något obehagligt.
Syftet med utredningar är ofta gott. Det är att rätta till fel, att förbättra processer och tekniker, att den som initierar utredningen framstår som handlingskraftig – och att se till att den som behöver hjälp får det.
Men den som får information om att en utredning kommer att gälla en själv blir sällan glad om inte det skett på eget initiativ. Ofta väcker det upplevelser av osäkerhet, otrygghet, obekvämlighet, rädsla, skuld eller skam: en känsla av att vara föremål för granskning.
I min undervisning med psykologstudenter om etik och psykometri formulerar studenterna etiska dilemman, där psykologiska test förekommer men där psykologens yrkesetik sätts på prov. Till exempel när en lågstadieelev eller hens föräldrar motsätter sig utredning. Psykologen, klassläraren, elevteamet är alla överens om att en utredning behövs, men förslaget väcker motstånd hos familjen som “drabbas”.
Vi tillbringar en del tid i våra seminarier med att diskutera hur kommunikation kan ske på ett bättre och tydligare sätt med eleven och med hens föräldrar, så att de ska förstå att utredningen sker för barnets och familjens bästa. Vi brottas länge med dessa frågor, och landar oftast i att lösningen ligger i att etablera en bättre allians med eleven och familjen, för att sedan kunna förmedla det pedagogiska budskapet om att utredningen är en positiv åtgärd.
Diskussionerna väcker frustration hos studenterna och hos mig. Nu har vi konstaterat att en del av problemet kan ligga i själva ordet »utredning«. Ordet avser från psykologperspektivet en neutral utforskning av en individs resurser och förbättringsområden, som mynnar ut i konkreta förslag på förändringar som gagnar barnet, patienten, familjen. Men psykologen kämpar i motvind i och med att ordet »utredning« har en negativ klang.
Jag föreslår att vi ändrar på nomenklaturen kring processen med psykologisk utredning, för att bättre förmedla vad som faktiskt avses, och minska den motvind som uppstår i samband med att ordet används. Ett förslag är att mynta ett nytt ord, “psykosökning”, som skalar bort det moln av negativa associationer som väcks kring ordet “utredning”. Kan det vara så enkelt?
Anne H Berman, PhD, Professor, leg psykolog, leg psykoterapeut, specialist i klinisk psykologi
Har du förslag på ord som bättre skulle ersätta ordet »utredning«? Använd qr-koden och skriv in ditt förslag eller mejla:
