SLUTREPLIK. En grupp bestående av 105 forskare, hälso- och rättsexperter från 18 länder bemöter de repliker som följt på debattartikeln “Föräldraalienation är pseudovetenskap”.
Detta är en opinionstext i Psykologtidningen. Skribenterna svarar för åsikter i artikeln.
En omfattande vetenskaplig litteratur förklarar tydligt varför så kallad “föräldraalienation” (PA) fortsatt ska definieras som pseudovetenskap. Vi menar att publikationer där detta påstås vara vetenskap inte betyder att de har vetenskaplig evidens. Pseudovetenskap imiterar ofta vetenskap men brister vad det gäller forskningsmetoder och resultat (Ayeb-Karlsson mfl.2024; Meier 2021, Mercer 2021; Milchman 2019; Saini mfl.2012, 2016).
Trots årtionden av forskning saknar PA fortfarande en universell, klinisk och vetenskaplig definition, vilket också bekräftas i replikerna på vår artikel. De flesta PA-förespråkare är överens om att man måste skilja mellan “oberättigat” och “legitimt” avståndstagande, där endast det förstnämnda bör kallas PA. Det uppstår dock problem då PA-förespråkarna inte har förmågan att skilja mellan faktiska övergrepp och så kallad “alienation”. De diagnostiska tester (inklusive PARQ och PAD) som påstår sig kunna identifiera så kallad PA utvärderar bevisligen inte mer än barns subjektiva uppfattning om att deras föräldrar avvisar dem eller beteenden som lika gärna skulle kunna vara reaktioner på våldsutsatthet och andra omsorgsbrister (Ayeb-Karlsson mfl. 2024; Milchman 2019, 2024).
Vi bör fördöma användandet av PA på grund av dess misogyna ursprung. PA har utvecklats till ett trossystem som missbrukas mot mammor som är de som oftast anklagas för att “alienera” barnet (upp till 90%). Gardners ursprungliga idéer har färgat efterföljande PA-forskning och relaterar tillbaka till hans åtta symtom på PA(S), sammanfattat inom “femfaktormodellen”. Faktum är att inte mycket har förändrats internationellt i domstolarna utom att terminologin ändrats från PAS till PA. Vissa nutida PA-förespråkare skiljer inte ens PA från PAS, då de använder likartade kriterier och/eller fortsätter att förespråka PAS.
Genusladdade förklaringsmodeller, såsom att både mammor och pappor kan “alienera” men att mammas “alienation” är värre och mer skadlig för barn talar emot påståendet att PA är könsneutralt (se bland annat Harman et al. 2020 samt Ayeb-Karlsson mfl. 2024). Den grundlösa kritik som det refereras till i repliken (Harman och Lorandos 2021; Harman mfl. 2023) återger felaktigt resultaten av en enskild studie som har motbevisats i detalj (Meier mfl. 2022). De tio artiklar som citerats i en av replikerna, och som används som argument för att PA har vetenskaplig grund och är könsneutralt, är begränsade till tre huvudförfattare eller författargrupper (två om man utesluter självciteringar). Så kallad “alienation” ska inte förväxlas med systematiska våldsstrategier, såsom utövande av makt- och kontroll, där barn självklart ibland används som vapen men vi måste analysera sådana tendenser genom vetenskapliga forskningmodeller, vilket forskare gjort i flera decennier (se Ayeb-Karlsson mfl. 2024).
Det är empiriskt bevisat att mestadels mammor anklagas för PA globalt sett (se Ayeb-Karlsson mfl. 2024 och forskning från bland annat Kanada, USA, England, Italien, Spanien, Frankrike, Australien, Nya Zeeland och Brasilien). Det könsstereotypa mönstret som utmärker PA-stämpeln och vårdnadstvister generellt, har bekräftats inom dessa studier. Det är i första hand beskyddande mammor som, trots uppgifter om våld, förlorar vårdnad, boende och/eller kontakt med barnet, när motanklagelser om PA förs fram, särskilt då det rör sexuella övergrepp.
Vi ska inte behöva förklara den historiska kontext eller de samhällsstrukturer som bidrar till en ökad risk för våld bland marginaliserade grupper, inklusive kvinnor och barn. Det finns goda skäl till att FN arbetar för att eliminera genusrelaterat våld. Försök att hävda könsneutralitet när det kommer till våld i nära relationer kräver att man åsidosätter samhällets maktstrukturer och förnekar empiriska och statistiska data från ett brett geografiskt spektrum. Grundlösa angrepp på de internationella organ som arbetar för att stoppa våld mot kvinnor och barn, t.ex. FNs särskilda rapportörer och rapporter, är olämpliga, kontraproduktiva och bör lämnas därhän.
Dr Sonja Ayeb-Karlsson mfl. (2024), inkluderat de 13 originalförfattarna samt de som författat och undertecknat det internationella svar som denna slutreplik bygger på.
För engelsk originalversion (och mer utvecklade resonemang och referenser se Ayeb-Karlsson mfl. 2024), publicerat via ‘National Family Violence Law Center’ ‘Survivor Family Network’ och ‘SHERA’.
Läs mer:
PSYKOLOGTIDNINGEN GRANSKAR. Så dömer domstolarna vid föräldraalienation