• Hoppa till huvudnavigering
  • Hoppa till innehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Psykologtidningen

Sveriges Psykologförbund

  • Hem
  • Artiklar
    • Aktuellt
    • Debatt
    • Fackligt
    • Forskning & konferensrapporter
    • Nytt i Tryck
  • Arkiv
    • Arkiv Psykologtidningen 2010 – 2022
    • Arkiv: Forskning
    • Forskningsserier
  • Annonsera
  • Om oss
    • Om oss
  • Kontakt
  • Sök
  • Prenumerera
Hem · Debatt · Specialistpsykolog – för vem har titeln värde?

Specialistpsykolog – för vem har titeln värde?

18 december 2020 publicerad av Peter Örn

DEBATT. Låt nya aktörer ta över specialistutbildningen för att göra den mer relevant för arbetsgivare, skriver psykologen Mattias Lundberg. Det skulle öka samhällets förtroende för kåren och i förlängningen leda till fler specialisttjänster och höjda löner.

Psykologers specialistutbildning har varit en angelägen fråga vi levt med under många år. Mycket arbete har lagts ner och en klar utveckling har skett. Specialistordningen har varit en angelägenhet för kåren, men man måste också våga betrakta den med ett kritiskt öga trots att en del kan uppleva det som okollegialt. Att avstå från den kritiskt granskande blicken vore dock att svika kåren.

I Psykologtidningen (7/20) återfinns en artikel där företrädare för Psykologförbundet ger sin bild av specialistutbildningens framtid. Vad som slår mig är att det inte verkar finnas en gemensam bild av vad man vill eller har velat åstadkomma med specialistutbildningen. Och kanske är det just detta som gör att specialistutbildningen ser ut som den gör i dag och att jag ställer frågan om den verkligen har ett värde och i så fall för vem?

Just värdet med specialistutbildningen är något jag tycker inte har adresserats tillräckligt genom åren. I stället har fokus legat på att bygga ut verksamheten och beskriva den som framgångsrik genom att hänvisa till hur många kurser som finns och hur många som är inskrivna i /genomgått specialistutbildningen. Nästan som om kvantitet varit målet och att specialistutbildningen därigenom skulle få ett värde. Nu tror jag inte det är så, men då måste frågan ställas vilket värde Sveriges Psykologförbund försöker skapa genom specialistutbildningen?

Psykologprogrammet är en generalistutbildning som inte kan täcka alla det behov som olika verksamheter har och därför behövs specialisering. Min uppfattning är att arbetsgivare både ser och förstår behovet av specialisering hos psykologer för den verksamhet som man bedriver. Men efterfrågar man verkligen en separat titel? Svaret skulle kunna sökas i utfallet av antal specialisttjänster. Att det sedan specialistutbildningens start endast etablerats drygt hundra tjänster (PT 7/20) kan jag inte tolka på annat sätt än att arbetsgivarna inte ser värdet med titeln i någon större utsträckning.

Att vi inte lyckats förmedla nyttan med specialisttjänster kan hänga ihop med det ologiska i att ett fackförbund ska påvisa behovet av denna typ av tjänster genom att skapa en specialistutbildning. Lika lite som behovet av chefstjänster skapas för att ett utbildningsföretag ger en chefsutbildning, lika lite skapas behovet av specialister ute i verksamheterna av att ett fackförbund hittar på en specialistutbildning.

Blir det fler tjänster? Jag tror inte det. Det finns enligt Psykologtidningen drygt 2 800 färdiga specialister och cirka 4 000 är under utbildning. Det innebär att det redan i dag inte är några som helst problem för olika arbetsgivare att kunna anställa specialistutbildade psykologer på »vanliga« psykologtjänster. Varför ska då en arbetsgivare inrätta nya tjänster med ett högre löneläge om man kan anställa samma grupp av psykologer ändå?  Verksamheterna har inte behov av specialistpsykologer. De behöver kompetenta psykologer och det är nödvändigtvis inte samma sak.

Om en målsättning är att psykologer ska få möjlighet till systematisk kompetensutveckling är det bra. Det finns dock stora problem med det sätt som denna möjlighet till i dag är uppbyggd.

 

  1. Alltför många av de cirka tvåhundra ackrediterade kurserna (uppgift från Specialistkansliet) håller för låg nivå. Efter att ha läst ett stort antal kursbeskrivningar konstaterar jag att många som bäst håller akademisk grundnivå. Examinationsförfarandet på många av kurserna är dessutom tämligen godtyckliga vilket gör att kursgivare, och i förlängningen Psykologförbundet, inte kan garantera att den förväntade kompetensutvecklingen skett.
  2. Upplägget med att stapla korta kurser på varandra utan tydligt sammanhang och progression gör att man inte kan hävda att det skett en specialisering inom ett visst område, utan endast en diffus breddning av den kunskap man redan har.
  3. Det är en otidsenlig syn på utbildning att specifika lärandeaktiviteter (exempelvis Specialistkollegium) fastslås med en viss mängd snarare än att låta utbildningen utgå från observerbara lärandemål.
  4. Strukturen i sin helhet blir svår att förstå och få acceptans hos arbetsgivare. Arbetsgivare jag varit i kontakt med nämner uttryckligen att de inte kan se nyttan av introduktionskursen eller att deras anställda »har suttit i gruppsamtal« (Specialistkollegium). Även om arbetsgivares förmåga att bedöma nyttan av en specifik kurs kan ifrågasättas kommer man inte ifrån att det är arbetsgivaren som i stor utsträckning finansierar utbildningen och de måste kunna förstå vad de betalar för.

 

Psykologen känner sig måhända kompetensutvecklad, men om kompetensvinsten för arbetsgivare eller samhället blir oklar så riskerar såväl specialistutbildningen som psykologkåren att tappa i förtroende.

Ett värde med specialistutbildningen skulle kunna vara att förtroendet för kåren skulle öka i samhället, och som konsekvens skulle löneläget höjas högre status erhållas och fler specialisttjänster skapas. Dessvärre ser jag fler och fler tecken på att förtroendet för specialistutbildningen urholkas. Det finns åtminstone ett lärosäte som har skapat sitt eget »specialistpsykologcertifikat« och fler är på väg, och det finns såväl privata vårdföretag som regioner som planerar egna specialistutbildningar. Det måste tas som ett tecken på en brist i nuvarande ordning. Skälen är sannolikt de som anges ovan men det finns fler förtroendeproblem:

 

  1. Precis som Sara Henrysson Eidvall påtalar i artikeln certifierar vi oss själva, något psykologkåren gärna kritiserar andra för att göra.
  2. Det finns tydliga ekonomiska incitament för att ge kurser till sina kollegor kurser som arbetsgivarna i stor utsträckning förväntas betala. Här går det att dra tydliga paralleller med psykoterapimarknaden. Det blir att utbilda andra som ger intäkter och kanske inte alltid att verka som specialistpsykolog.
  3. Det går heller inte att komma i ifrån att det finns en påtaglig risk att personer sitter på dubbla stolar exempelvis i för specialistutbildningen viktiga beslutande positioner och även har ekonomiska intressen som till exempel kursgivare.

 

Det är nödvändigt att snabbt inkludera arbetsgivarna i diskussionen. Det kommer alltid att vara arbetsgivarna som anställer, inte facket, och därför måste arbetsgivarnas behov få komma fram. Det är även angeläget att släppa likriktningen och låta olika verksamhetsfält skapa sin egen struktur. Då kommer sannolikt nyttan att bli tydligare i de olika sektorerna och förtroendet för specialistutbildningen att öka. Vidare är det kvalitet och inte kvantitet som är avgörande. Styr upp kraven och rensa bland såväl kurser som kursgivare.

Men kanske det viktigaste: Släpp taget. Det är ett bra och stort arbete som gjorts för att få i gång specialistutbildningen. Nu måste andra aktörer ta vid. Det är både en kvalitetsfråga och en förtroendefråga.

Gör vi inte det finns det en risk att vi framöver kommer att ha en specialistutbildning där vi utbildar varandra till en titel till vilken tjänster inte finns. Allt certifierat av oss själva.

Likheten med coachningsindustrin är ofrånkomlig.

Låt oss inte hamna där.

Mattias Lundberg
psykolog och docent i psykologi.

Fler artiklar

  • Felaktigheter i kampen för miljön
  • »Att hänga ut kollegor är en tråkig dagspolitisk trend«
  • “Psykologen bör stå över dagspolitiska trender”

Arkiverad under: Debatt

Primärt sidofält

Följ oss


Alla artiklar på psykologtidningen.se automatpubliceras i vårt Facebook-flöde. Följ oss därför på Facebook så missar du ingenting av det som händer i vår del av världen.

Senaste numret

Läs senaste numret av Psykologtidningen

Annonser

Ledare

Det som är svårt på riktigt

Hälften av samtalen handlade om självskador. I det här numret kan ni läsa om det lilla, men ytterst viktiga, vi hittills vet om fenomenet.

Konferensrapporter

”Lyft näsan från testprotokollen”

Neuropsykologin spelar allt större roll inom psykiatrin.
-Problemet är att det inte finns några behandlingar, sa Jacqueline Borg under neuropsykologernas riksstämma.

Etikrådet

Vad göra när det blir för svårt för mig som PTP?

Att värna ett barns autonomi och självbestämmande är i sig ett komplext uppdrag, skriver Patrik Lind, etikrådets ordförande.

Har du en fråga till Etikrådet? Mejla till etikfragan@psykologforbundet.se

Utanför jobbet

»Flyga var sist på min bucketlist«

Psykologen Carl Hultström förverkligade barndomsdrömmen och blev pilot.

Tidigare nummer


Läs alla nummer sedan 2010

Pressgrannar

Här hittar du de nordiska psykologförbundens tidningar.

 • Danmark
 • Norge
 • Finland

Följ oss på Instagram


instagram.com/psykologtidningen

Footer


 

Psykologtidningen
Nytorgsgatan 17 a
116 22 Stockholm
Växel: 08 567 06 400
E-post: redaktionen@psykologtidningen.se

Psykologtidningen ges ut av…

Sveriges Psykologförbund

Följ oss

twitter.com/psykologtidning

15 juni 2022

Larmet från Västerbotten: Transpersoner självmedicinerar med stopphormoner https://t.co/WhpnSzqtNk via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on TwitterLike on Twitter
18 maj 2022

Socialstyrelsen medger bristande kommunikation https://t.co/5GHmo4engU via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on TwitterLike on Twitter
6 april 2022

Psykolog vittnade mot klient i parterapi https://t.co/ZjwV9REeXa via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter
29 mars 2022

“Varje vänligt ord har betydelse” https://t.co/XVhcDzf2Y2 via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter
11 mars 2022

Största ryska facket på väg att uteslutas https://t.co/IPw5khr0Iu via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter
3 mars 2022

Ryska psykologförbundet utesluts från EFPA https://t.co/5AHrDHevXg via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter
27 januari 2022

Terapitimmen allt kortare https://t.co/MHLcg6Tr8o via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter1Like on Twitter
26 januari 2022

“Priset ger mig vind i ryggen” https://t.co/OEtpJdeE5e via @psykologtidning

Reply on TwitterRetweet on Twitter2Like on Twitter1

Nyheter

Så pratar psykologer om sex

Kritiserad skola slipper sanktioner – rekryterade psykolog

Bruno Adler, 96, fortsätter jobba som psykolog

XR-psykologer vandaliserade bensinpumpar

Transpersoner självmedicinerar med hormoner

Nu bjuder vi in politikerna

© 2022 Psykologtidningen · Webdesign Xponent · Genesis Framework · WordPress · Sitemap · Cookies · Logga in

Som de flesta webbplatser i dag använder vi cookies. Läs mer