Efter åtta år inom Bup fick Björn Skoglund Persson nog, sade upp sig och började på grundskoleförvaltningen i Malmö.
– Jag fick både högre lön och bättre arbetsvillkor, säger han.
Björn Skoglund Persson, 42, bestämde sig tidigt för att han som psykolog ville arbeta med barn och ungdomar.
– Mitt PTP-år gjorde jag på Bup i Kristianstad. När det var klart erbjöds jag en anställning, men tackade nej. Jag bodde i Malmö, hade fått barn och ville inte pendla. I stället började jag på Bup i Malmö. Det var 2009. Jag arbetade där fram
Foto: Johan Bävman
till 2016, inklusive ett par år i Första Linjen när den startade. När jag fick en tjänst på grundskoleförvaltningen i Malmö sade jag upp mig.
Varför slutade du på Bup?
– Av flera olika skäl, varav lönen var ett. Vi hade dåligt betalt på Bup. Till det ska läggas att löneutvecklingen var skamlig, för att inte säga på gränsen till obefintlig. När jag pratade med cheferna om detta fick jag veta att det inte fanns några pengar att höja lönerna med. När jag bytte jobb till skolförvaltningen ökade min lön direkt med 3 000 kronor i månaden, vilket säger en del.
– Andra orsaker till att jag slutade var en konstant hög och stressande arbetsbelastning. Till det ska läggas alla administrativa reformer som är effekten av new public management. Det är reformer som har gått helt över styr och ökat behandlingspersonalens administrativa bördor på bekostnad av tid för utveckling, reflektion och behandlingsinsatser. Det är pålagor och arbetsuppgifter som inte är direkt är relaterade till behandlingsarbetet och det vi anställdes för och är utbildade i. Kvantifierbara insatser värderades på bekostnad av kvalitativa, vilket effektivt mördade min arbetslust.
Hur då?
– Till slut kändes det som om jag arbetade vid ett löpande band. Och trots att Bup är en kunskapsorganisation satsades det till exempel mycket lite på personalens fortbildning. Siffrorna var det centrala och ett mått på produktionen.
Björn Skoglund Persson säger att återkommande omorganisationer och bristande resurser också bidrog till att han slutade.
– Enligt min erfarenhet fungerar Bup i stor utsträckning på grund av medarbetarnas engagemang, pliktkänsla och hårda arbete. Det som gör att många, trots dålig lön och tuffa villkor, arbetar kvar är omsorgen om barnen och ungdomarna. Det finns en upplevelse av kall hos många som arbetar inom Bup. Tyvärr får en del betala dyrt för sitt engagemang i form av utbrändhet. Andra slutar för att de helt inte orkar arbeta kvar.
Vad bör man göra?
– Enligt min erfarenhet behövs det mer resurser. Det är helt enkelt för få anställda i förhållande till det enorma behovet. Lönerna och arbetsvillkoren behöver också förbättras. Min upplevelse under mina år på Bup var att ledningen behövde bli bättre på att värdera medarbetarnas kunskaper och mående.
Text: Mikael Bergling
Läs mer:
“Därför slutade vi på Bup”
“Lönepolitiken är ologisk”
Lönelyft för avhopparna
