Tomas Wånge besökte konferensen med titeln Hopp och förtvivlan i en osäker värld. Här är hans rapport.
Vi lever i en global flyktingkris, ökande rasism & utanförskap, förtryck av sexuella minoriteter, växande socioekonomiska & kulturella klyftor, och en mycket illa sedd Trump-administration. Vi lever i en tid där den medicinska sjukdomsmodellen för terapi får allt svårare att förklara människors psykiska problem jämfört med förklaringar relaterade till människors övriga levnadsförhållanden.
Metod-, teknik- och manualbaserade terapier är skapade för att efterlikna medicinska och naturvetenskapliga modeller. Gemensamt är att dessa är frikopplade från sin omgivande kontext och fokuserar på patientens individualpsykologiska funktionssätt: tankeapparat, affektreglering, m.m. – utan större hänsyn till patientens omvärld och ibland också dennes trauman och historia. Det finns inte heller tillräckligt utrymme för emergens i den terapeutiska processen och för individens subjektiva erfarenheter och meningsskapande. Detta är frågor som sysselsatt den relationella rörelsen redan från start och lett till en utveckling av den tidigare psykoterapeutiska intrapsykiska begreppsapparaten från en- till flerpersonspsykologi.
I juni höll IARPP sin 16:e konferens i NYC med rubriken Hopp och förtvivlan i en osäker värld. Den relationella psykologin har nu på allvar börjat närma sig dessa svåra frågor om etik och politik och nästan samtliga presentationer anknöt på något sätt till dessa frågor. Ämnena var t.ex. ”När det politiska blir personligt” och ”Vad spelar sanningen för roll?” Vad händer när terapeut och patient har helt olika referensramar?
Våra psykoterapeutiska teorier kan inte längre hålla sig helt neutrala till omgivningen och de problem som utgör en realitet för våra patienter och som blir alltmer påtagliga i terapirummet, menar man. Frågorna handlar om vilka ytterligare revideringar det behövs i teori och klinisk praktik och om vad vi i vår profession kan bidra med för en förändring. Många är frustrerade, förtvivlade eller arga. Alla är berörda. Hur skall vi förstå vad som händer i vår omvärld? Situationen väcker skuld och andra starka känslor. Goda gärningar är behjärtansvärt: att ge en slant till en tiggare, att sätta in pengar på en hjälpfond. Men vad man gör som privatperson skall inte sammanblandas med professionens förhållningssätt. Vilket är vårt ansvar? Vad vi skall göra?
I presentation efter presentation visades hur omvärlden manifesterar sig i terapirummet. Det berättades om fallet Chris, son till en hög officerare som deltagit i militärkuppen i Chile, som gick i terapi hos en terapeut vars morfar var frihetskämpen Victor Jara som torterades dödades där. Terapeuten och patienten fick kämpa hårt med sina bakgrundshistorier för att finna nya infallsvinklar och för att kunna mötas. Detta hade varit omöjligt med en traditionell neutral psykoterapeutisk standardteknik baserad på en objektivistisk kunskapsteori. Erik Fagerberg berättade om sitt arbete med M, en flykting, som flytt från Pinochets Chile, där hon blivit utsatt för tortyr vilket gjorde att hennes fortsatta psykiska existens handlade om liv och död.
Judy Davies, en auktoritet på terapi med offer för sexuella övergrepp, menade att rådande situation i USA kan liknas vid en nation ledd av en förövande fader (president Trump). Metaforen är träffande och frågan är hur det kommer sig att man valde ”en fader” med förövarmentalitet. Malin Fors problematiserade det kollektiva hatet mot Trump och påminde om att USA kränkt mänskliga rättigheter långt tidigare. Genom att visa upp vår godhet kan vi maskera vår dålighet – såväl på individ som på kollektiv nivå. Donnel Stern anknöt till frågorna om (fejkad) sanning. Den naturvetenskapliga objektivistiska kunskapssynen i dagens psykoterapi innebär i praktiken en jakt på den enda sanningen – en destruktiv kamp om vems sanning som är mest objektiv. Sanningen är multiperspektivistisk och måste istället genereras i en dialog. Det centrala i en terapi är att utgå från patienternas erfarenheter.
Man visade dokumentärfilmen I Am Not Your Negro (2016) om James Baldwin, den svarta författaren och människorättsaktivisten – en exposé över rasismen från 1950-talet, via Medgar Evans, Malcolm X, Martin Luther King Jr, till den ökande spänningen mellan svarta och vita i dagens USA. I filmen 4,1 Miles, benämnd efter avståndet till fastlandet, visades hur man på ett grekiskt räddningsfartyg från Lesbos plockade upp syriska flyktingar i ett sisyfosarbete från överlastade gummibåtar där människor ibland drunknade. Det talades om Ulysses-syndromet ett samlingsnamn för ett antal symtom som är överrepresenterade hos immigranter.
Det är inte längre hållbart för psykoterapin att avskärmat gömma sig bakom naturvetenskaplig neutralitet när de huvudsakliga orsakerna till psykisk ohälsa så uppenbart kommer från helt andra håll. Vår styrka som psykoterapeuter är kanske främst vår reflektionskompetens. I den relationella psykologin är den ständiga dekonstruktionen av binärt antingen-eller tänkande och en multiperspektivistisk syn på sanningen centralt. Detta kan vara av stort värde i en värld av ökad splittring. Samtidigt finns det i nuläget inga färdiga strategier för en mera realitetsanpassad psykoterapi. Den kunskapsteoretiska basen för psykoterapin måste vidgas. Det krävs nya teoretiska innovationer – begreppsmässigt och kliniskt. Det bästa terapeutiska alternativet är ett icke i förväg metodfixerat terapeutiskt förhållningssätt. Den relationella psykoterapin är väl det förhållningssätt som närmast kan sägas leva upp till detta.
Vi måste vara hoppfulla och försöka behålla vår förmåga att tänka i denna svåra rådande omvärldssituation och inte kollapsa i förtvivlan, hopplöshet eller dödsdriftsteori. Jag väljer att försöka tänka gott om människan. Min utgångspunkt är att människor gör dåliga saker (inklusive röstar på fel politiker) när de känner sig hotade och otrygga. Min förhoppning är att vi som psykoterapeuter på kan bidra till att människor skall kunna känna sig mera trygga.
Tomas Wånge
relationell psykolog
Här ser du fler bilder från konferensen.
