Inom psykiatrin har det länge hävdats att adhd är ett genetiskt bestämt neuropsykiatriskt funktionshinder som inte har något alls att göra med miljöpåverkan. Till exempel informerade Landstinget i Uppsala 2012:
Forskare som är insatta i området är numera överens om att adhd är ett biologiskt baserat funktionshinder … Det finns inga belägg för att psykosociala faktorer såsom dålig uppfostran, brister i familjefunktion, stress, traumatiska händelser, miljöfaktorer eller dylikt skulle kunna förklara uppkomsten av adhd.
Enligt den förra amerikanska diagnosmanualen innebar förekomst av barndomstrauma att en alternativ diagnos till adhd måste övervägas.
Ny forskning ger nu belägg för att adhd kan ha psykosociala orsaker. I den senaste diagnosmanualen (DSM-5) har synsättet också radikalt förändrats. Psykosociala trauman anges nu som en risk och prognostisk faktor för uppkomst av adhd.
En stor svensk-engelsk undersökning omfattande 18 168 vuxna tvillingar underbygger detta förändrade synsätt. (Capusan et al. Psych Med 2016, 46) Adhd-diagnos bestämdes enligt den amerikanska manualens 18 frågor med tre svars-alternativ och studien identifierade 5 typer av uppgivna barndoms-trauman.
- Känslomässigt försummad; ofta förbisedd, trakasserad, skälld för värdelös.
- Fysiskt försummad; utan tillräckligt med mat eller kläder, lämnad ensam för tidigt eller vid sjukdom.
- Fysiskt misshandlad; slagen eller svårt straffad, instängd eller bunden av närstående som förälder, syskon, pojk- eller flickvän.
- Sexuellt trakasserad; tvingad eller hotad till sex, oralt, analt eller genitalt.
- Bevittnat våld inom familjen; fysiskt våld mellan familjemedlemmar, slag, sparkar.
Varannan vuxen med adhd-diagnos redovisade barndomstrauma vilket kan jämföras med det i och för sig uppseendeväckande att var tredje utan diagnos hade drabbats. Vanligaste trauma var känslomässigt försummad, följt av bevittnat våld inom familjen samt fysiskt misshandlad.
Merparten traumatiserades i 7 till 12 års ålder, det vill säga före pubertet och under inledande skolgång. I dessa Metoo-dagar kan noteras att adhd-diagnostiserade kvinnor uppgav dubbelt så många sexuella övergrepp som icke diagnosticerade.
Denna studie visar att diagnosen kan vara genetiskt familjebetingad men även direkt förknippad med tidiga trauman. Forskarna påpekar att det är första gången som detta påvisats och sammanfattar: »Kliniskt verksamma praktiker som behandlar vuxna med adhd bör vara medvetna om kopplingen till tidiga trauman.«
Nyligen publicerades även en stor amerikansk-kanadensisk undersökning som konstaterade starka samband mellan skolbarns adhd-beteende och föräldrars stressreaktioner i förhållande till barnen (School Mental Health December 2017, Volume 9, Issue 4, pp 322–333).
Hur ska man då förstå det vanliga argumentet att kritiska synpunkter på adhd-diagnosticering och medicinering skuldbelägger de mödrar som tidigare orättvist beskyllts för barns anknytningsproblem? Kritik som inriktat sig på att finna miljöbetingade orsaker till adhd-beteende kan dock snarare tänkas lätta det ofta förekommande dåliga samvetet hos stressade föräldrar i ett samhälle anpassat för lönearbete och inte för barn.
Detta behöver inte betyda att man lägger sten på börda och moraliserar över pressade och utsatta familjer, utan inser att materiella förbättringar som bättre bostäder, ökade inkomster och förkortad arbetstid är det effektivaste sättet att komma åt även barnens utsatthet.
En rimlig begäran att samhället i ökad utsträckning ska kunna tillgodogöra sig kreativa adhd-beteenden måste alltså som konsekvens av dessa forskningsresultat kompletteras med kompetens för traumabehandling inom den psykiska hälsovården. Nu även motiverad av att krigstraumatiserade flyktingar rimligen inte kan adhd-diagnostiseras som genetiskt avvikande för att därefter behandlas farmakologiskt.
Lars Lundström, psykolog och doktor i psykologi
