DEBATT. Enskilda psykologer visar ett stort engagemang i samhället, men deras eget förbund – Psykologförbundet – förmår inte ”göra sig relevant i utvecklingen i samhället”. Det skriver psykolog Jonas Mosskin i en debattartikel. Han får svar av förbundsordförande Anders Wahlberg, som bland annat pekar på att förbundet allt oftare syns i media och ingår i allt fler statliga utredningar.
Det är i grunden något fel på Psykologförbundet. Det är ett introvert förbund som inte förmår göra sig relevant i utvecklingen av samhället och i det politiska samtalet. Jag är frustrerad över hur Psykologförbundet uppfattar sin roll i samhället. Det finns så mycket engagemang hos enskilda psykologer, så många initiativ, så mycket intressant forskning och bra projekt som bedrivs, men det är som om det aldrig förmår att bli en del av en kraft inom förbundet utan det sker vid sidan av. En parallellvärld.
Den potentiella drivkraft som finns hos medlemmarna tas inte tillvara av Psykologförbundet. I stället intar man en administrerande funktion och passiv roll gentemot oss medlemmar och mot samhället i stort. Förbundet reagerar på omvärldsförändringar, man driver inte utvecklingen. Jag saknar ett ledarskap som springer ur nyttan med psykologi och psykologer.
Vad tycker egentligen Psykologförbundet om brännande politiska frågor som flyktingfrågan, integrationsutmaningarna, problem med mångfald och ojämlikheter, bostadsbristen, de sjunkande skolresultaten, det alltmer sjuka arbetslivet och att så många människor står utanför den ordinarie arbetsmarknaden? Dessa frågor handlar om människor och om hur samhället förmår att se till individen i samhället. Jag ser ett bubblande engagemang i dessa frågor från psykologkollegor men jag ser aldrig detta engagemang som en del av Psykologförbundet.
Vi har i dag ingen brist på kreativa och dynamiska psykologer. De finns överallt i samhället, i näringslivet, i media och kultur. Men det är en försvinnande liten skara av oss som nominerar och röstar på ombud till psykologkongressen. Jag förstår varför. Handen på hjärtat: Vem vill och har tid att engagera sig i en formalistisk organisation vid sidan av samhället?
Psykologförbundet upplevs av många som introvert och byråkratiskt. Man sysslar för mycket med fackliga frågor samt professionsfrågor som förvisso kan vara betydelsefulla, men där vi fortfarande är många som väntar på konkreta resultat. Hur blir det med specialistordningen och hur får vi ett primärvårdssystem och en psykiatri där det är naturligt att psykologer inte bara arbetar utan också driver utvecklingen framåt?
Nyligen kom en enkät som förbundet gjort som visar på ojämlika förhållanden när det gäller tillgången till psykologer på vårdcentraler, men förbundet tycks inte driva den frågan utan nöjer sig med att konstatera att landstingen inte gör det de ska. Misslyckandet med mångmiljardsatsningen Rehabgarantin liksom de skenande sjukskrivningarna för psykiska besvär, en nollvision från 2008 om självmord som varit en skrivbordsprodukt utan handling, det vore viktiga politiska frågor att driva.
Det är dags att Psykologförbundet höjer blicken och visar ledarskap inför framtiden. Man bör se sig som en aktör i samhällsdebatten som söker lösningar på utmaningar tillsammans med andra. Psykologförbundet bör vara en viktig partner som tar ansvar och leder utvecklingen av frågor som engagerar medborgarna och medlemmarna.
Det behövs visioner om ett mänskligare samhälle där människors styrkor och svagheter tillvaratas och inte enbart kartläggs och diagnosticeras. Då skulle vi bli en kår som man lyssnade på. Då skulle vi uppfattas som relevanta på riktigt. Om förbundet såg som sin uppgift att bidra till samhället och inte bara att slåss för psykologfackliga frågor, då skulle det vara ett attraktivt förbund. Då skulle det vara en rörelse som jag och mina kollegor ville vara en del av.
Det är dags att släppa sargen och göra en rejäl uppryckning! För vad är egentligen ett Psykologförbund? Något alldeles dötrist, tråkigt eller något alldeles underbart!
Jonas Mosskin
psykolog, organisationskonsult och frilansskribent
Anders Wahlberg, förbundsordförande:
”Jag blir bekymrad över att vi misslyckats ge dig en annan bild”
Om det här är din bild av Psykologförbundet så förstår jag din tveksamhet. Jag delar inte din bild, men det som gör mig bekymrad är att vi inte lyckats ge dig en annan bild. Vi måste rannsaka oss själva ordentligt kring hur vi kan nå våra medlemmar, inte minst när inte ens medlemmar som du, som då och då anlitas av förbundet, vet mer om vad som händer.
Men låt oss börja i en annan ände. Du skriver att förbundet ”sysslar för mycket med fackliga frågor och professionsfrågor som förvisso kan vara betydelsefulla.” Psykologförbundet är ett professionsfackligt förbund. Detta innebär att vår huvudsakliga uppgift är att arbeta med just dessa frågor. Då och då får jag kritik för att vi sysslar med så mycket annat. Du ska veta att det finns många fackligt aktiva runt om i landet som gör fantastiska insatser både kring lön, villkor och inte minst stöttar psykologer som kommit i kläm. Dessa fackligt aktiva är en del av den rörelse som utgör Sveriges Psykologförbund och dessa är oerhört viktiga.
Visst kan man fundera hur långt vi nått och om vi har gjort rätt insatser men då är jag tacksam för idéer. Psykologernas löneökningar är bland de högsta i Saco kollektivet, fler och fler frågar efter specialister och mängder av arbetsgivare skickar sina psykologer på specialistutbildning. Psykologerna tar mer plats i psykiatrin och även i primärvården. Det går framåt, men från en låg nivå, och självklart inte i den takt jag önskar.
Jag håller verkligen med dig om att det inte är någon brist på kreativa och dynamiska psykologer. Det är många av dessa som utgör Psykologförbundet och är dess ansikte utåt. Självklart funderar jag ständigt på hur jag och vi, än bättre, kan ta vara på allt detta engagemang. Hur vi tar vara på engagemanget är en fråga som är ytterst aktuell när vi funderar på vår organisation. Dessa funderingar sker inte bara i mitt tjänsterum eller i sammanträdesrummet. Dessa frågor diskuteras, med stort engagemang, på rådskonferenser och olika mötesplatser där vi stöter på psykologer.
Något som har tillkommit inom förbundet är nätverk. Det finns nätverk kring aktuella frågor som HBTQ och hållbar utveckling. Det finns drivkrafter för ett nätverk kring transkulturella frågor och jag hoppas att det snart ska vara verklighet. Detta är ett sätt att ta vara på engagemanget som jag hoppas ska kunna utvecklas med fler nätverk så att vi tillsammans, ytterligare, ska kunna påverka i samhällsfrågor.
Jag vet inte om avsikten med din artikel är att provocera fram mer aktivitet eller om du bara har dålig koll på hur vår roll i samhällsdebatten ser ut. Psykologförbundets roll i samhällsdebatten är viktig och på vår hemsida www.psykologförbundet.se kan du bland annat läsa om två av de frågor som du saknar förbundets åsikter kring, flyktingfrågan och vår satsning för att utveckla psykiatrin. Vidare tror jag att jag gjorde sju-åtta intervjuer i samband med frågan om tillgång till psykologer på vårdcentral, och det var många fackligt aktiva som var i media. Frågan diskuteras med politiker och beslutsfattare, inte en gång utan hela tiden.
Det sjuka arbetslivet står ständigt på vår agenda i möten med ministrar och andra aktörer som till exempel försäkringskassan och andra myndigheter. Psykologförbundet efterfrågas allt mer i statliga utredningar där duktiga psykologer ger det psykologiska perspektivet. I media syns psykologer och Psykologförbundet mer och mer. Jag skulle kunna räkna upp hur mycket som helst som våra föreningar, enskilda medlemmar och kansliet gör i samhällsdebatten, men det finns andra forum där vi beskriver det. Detta samtidigt som fackliga frågor och professionsfrågor drivs.
Visst kan vi bli ännu bättre, och ska absolut inte slappna av och bara slå oss för bröstet, men den utveckling som skett de senaste åren är makalös. Samhället lyssnar mer och mer på psykologer och tar vara på vår kunskap.
Jag beundrar allt som våra medlemmar och medarbetare gör för att stärka psykologin, psykologers ställning och påverka i samhällsdebatten. Det är tråkigt att du inte ser det på samma sätt, men du har mitt telefonnummer. Ring och ge tips på hur vi kan bli ännu bättre.
Anders Wahlberg, ordförande i Sveriges Psykologförbund
Debatt
Jonas Mosskin
psykolog
Debattsvar
Anders Wahlberg
förbundsordförande
