MÖT. Anders Almingefeldt vill vara en vanlig psykologknegare, en schyst snubbe som får klienter via djungeltrumman.
Men han sticker ut med sina drastiska exempel i terapirummet.
–Humorn hjälper mig att dela något med patienten, tillsammans kan vi se på problemen ur ett utifrånperspektiv.
Text: Anna Wahlgren Bild: Pieter ten Hoopen
På Anders Almingefeldts mottagning, i centrala Alingsås, är det bohemiskt hemtrevligt. Vissna blomblad på golvet, travar av kaffekoppar och tavlor från golv till tak. Främst västgötska konstnärer, men också en och annan Jan Stenmark och Nina Hemmingsson. Och så divanen! Numera används den mest av Anders själv – när han tar sin dagliga tupplur – klienterna verkar föredra den nedsuttna skinnfåtöljen.
Han har precis sagt hej då till dagens sista klient, som har lämnat ett par femhundringar på bordet.
I det här rummet spenderar Anders Almingefeldt halva sin jobbtid. Det är hans egen mottagning och här bestämmer han över såväl estetiken som terapin.
– Jag använder mig av olika tekniker och teorier för att komma till rätta med bekymmer, och hjälpa en människa att leva det liv som den vill leva. Hit kommer ju ibland människor av helt andra anledningar än sjukvård. Som inte mår dåligt, men vill få min input i någon delikat fråga. Det vi pratar om står inte i skolböckerna, det är inte seriös sjukvårdspsykologi, utan handlar mer om de stora – och små – livsfrågorna.
Anders delar sin tid mellan den privata mottagningen i Alingsås, och vårdcentralen i Borås. På vårdcentralen är estetiken en annan. Det rummet är avskalat och fritt från prylar, och där brukar Anders bära vårdcentralens egen mundering. Två mottagningar med olika profil. På något sätt fångar det in Anders personlighet. Han som känner sig hemma överallt och ingenstans. Som gillar både psykoanalys och kbt. Som är både psykolog och poet.
– I vården är det mer strikt, där måste jag hålla mig inom ramarna. Där ska jag främst vara en bra psykolog. Mottagningen ligger i ett utsatt område, och jag träffar folk från hela världen. Jag pratar engelska trettio procent av tiden, ibland jobbar jag med tolk. Tråkigt kan man inte säga att jag har på jobbet.
Säger Anders och sticker sin senaste diktsamling i handen på mig, en bunt hophäftade A5-ark, där fotografier blandas med slagkraftig poesi. Anders säger att han inspireras av Lars Vilks och Yoko Ono, i hans poesi går humor och skämt hand i hand med ångest och depression. Helt klart befruktar de båda yrkesrollerna varandra. Han hämtar inspiration från psykologin till poesin. Och tvärtom. Poesin och psykologin, sida vid sida, och språket blir därmed ett naturligt redskap i terapin.
– Det har ju funnits en tradition inom psykologin, inte minst inom ACT, att ha metaforer för olika psykiska svårigheter. Metaforerna är ett sätt att få människor att förstå vad som pågår på insidan. Där finns ju en likhet med poesin. Både poesin och psykologin handlar om att hitta formuleringar som är berörande för just den personen, och som säger något som den har nytta av.
Men lika viktig är humorn. Framför allt när Anders Almingefeldt känner en person, så skojas det mycket.
– Man skrattar nog mer än gråter på min mottagning. Kanske är jag rädd för allvaret … på sätt och vis är jag nog det. På många sätt är jag en plågad människa, att jag är lite manisk och gör så många olika saker, och dessutom gillar att skämta, det är mitt sätt att närma mig svåra saker. I min poesi har jag skojat mycket om psykisk sjukdom. Jag kan ta det rätt långt, men det måste alltid finnas en värme i botten.
Så, ja – att bygga patientallianser via humor går alldeles utmärkt, tycker Anders.
– Det kan vara kul att överdriva en situation, och visa det absurda i hur patienten tänker: »Tills vi ses nästa gång tycker jag att du ska stänga in dig i lägenheten och inte öppna dörren en enda gång«. Humor hjälper mig att dela något med patienten, och tillsammans kan vi se på problemen ur ett utifrånperspektiv.
Anders Almingefeldt växte upp i Fristad, utanför Borås. Han har alltid varit vetgirig, och hoppade mellan universitetskurser i teologi, filosofi och litteratur.
– Men så träffade jag en kille i Lund som jag kände att jag connectade med. Han gick på psykologlinjen och trodde att det skulle passa mig också. Det är lite typiskt mig – att fatta ett stort livsval utifrån att jag gillar en person. Då hade jag ju inte en aning om hur bra det här yrket faktiskt skulle vara för mig.
Det var så han hamnade på psykologlinjen i Göteborg, som på den tiden hade en tydlig psykodynamisk profil.
– Vad gjorde jag då? Jo, jag sökte upp det motsatta – Stefan Lundberg och Jan-Erik Jönsson i Kungälv, pionjärer inom kbt. Kbt är ett handfast sätt att hjälpa människor, och det fungerar ju, så varför skulle jag inte sätta mig in i det? Om en patient har sömnproblem och det finns en metod eller behandling som kan hjälpa mot sömnproblem så måste jag ju känna till den. Nyligen tyckte jag att jag hade missat lite av den senaste kbt-forskningen, så då beställde jag typ hundra böcker och satte mig och vrålläste. Jag har ett yrke och en legitimation som kräver att jag är uppdaterad på det senaste. Eftersom jag är vårdcentralspsykolog är det särskilt viktigt att hänga med. Vi har ju två läger bland psykologer i Sverige, och jag är intresserad av båda. För båda sidorna är mycket bättre än vad den andra sidan säger.
Anders Almingefeldt gillar ombytta perspektiv, det är så han förhåller sig till både psykologin, livet och konsten. Han, och en kollega, har till och med skrivit en bok i ämnet: Två psykologer talar ut.
– Men den blev nog lite missförstådd. Jag tog psykoanalysens perspektiv, han tog kbt:s. Men grejen är att han egentligen är mer förankrad i psykoanalys, och jag i kbt. Tanken var att vi skulle skriva ännu en bok, och återigen byta roller. Men den första boken sålde så dåligt att det inte blev en till. Jag tror att vi människor ska träna på det som vi inte är så bra på. En psykolog som är otroligt hängiven manualer borde köra utan. Och de som vägrar manualer borde fanimej kolla i en manual någon gång.
Men vad definierar egentligen honom själv som psykolog? För första gången under intervjun blir Anders lite tveksam.
– Jag gör väl inget direkt avtryck, jag utmanar inte, jag skapar heller inget nytt. Man kan väl säga att jag är en generalist, men jag gillar att vara en vanlig psykologknegare. En schyst snubbe som folk rekommenderar till varandra: »Snacka du med Anders, han är bra.« En sådan psykolog vill jag vara. Det är klart att det finns psykologer i Sverige som har gjort mer nytta än andra, och som är mer kända än andra. Men den bästa psykologen är kanske inte alls forskaren som ständigt syns i tv, utan en helt okänd kille i Katrineholm. Det finns så många kliniker runt om i Sverige – i Nybro, Jönköping, Östersund – där det jobbar psykologer, som inte alls är kända eller skriver böcker på Natur & Kultur, utan vars främsta drivkraft är att träffa patienter, och vill hjälpa människor till ett bättre liv. Jag brukar tänka på kollegorna runt om i landet, jag gillar verkligen kårandan som psykologyrket för med sig.
Psykologiska teorier i all ära, men det goda samtalet ska inte föraktas. Han är övertygad om att det hjälper många patienter, men också honom själv, att hitta nya vägar i livet.
– Jag går till en person i Göteborg och pratar. Han är psykolog i grunden, men han skulle vara en katastrof inom sjukvården. Han säger saker som jag aldrig har hört talas om, som inte faller inom ramen för vad vår tid tycker är viktigt, eller rör sig inom gängse behandlingsmetoder. Han är rak och väldigt upplyftande: »Det klär dig inte att klaga Anders«, kan han säga. Om du vill bli validerad ska du inte gå till honom. Det är ju inte sjukvård för fem öre, men jag bara älskar den gamle mannen. Han har gett mig så många nya perspektiv på livet.
Det har också författar- och psykologgänget i Göteborg gjort. De skulle inte Anders Almingefeldt vilja vara utan, även om han kanske inte riktigt känner sig hemma där – heller.
– Jag hänger en del med Per Magnus Johansson, psykoanalytikern i Göteborg, och gänget runt tidskriften Arche. Jag gillar dem verkligen, men jag passar inte riktigt in. De är på en annan intellektuell nivå än jag. Jag har inte kapaciteten att följa med i deras samtal. Jag läser visserligen svår litteratur, men det är mycket jag inte fattar. Om någon frågar: »Anders, vad säger Wittgenstein?« så tänker jag: »Inte en fucking clue.« Ändå läser jag Wittgenstein, för att jag tycker att det är roligt. Jag är mer en folklig typ, det märks också i min poesi. När jag uppträder varvar jag musik, konst och poesi, och oftast sker det på lokala barer där folk är skitfulla. Jag har lätt att ta plats på ett enkelt sätt, men jag snor gärna tankarna från de intellektuella sammanhangen.
I sin roll som poet hämtar han inspiration från standupvärlden, där komikerna gärna driver med sig själva.
Anders konstaterar att han känner sig avslappnad i det som har med psykologin att göra. Där är han trygg, och tycker att han gör ett bra jobb. Men i kulturvärlden är han mer neurotisk.
– Kanske för att jag inte känner mig hemma där på samma sätt. Jag förhåller mig till olika personer, och kan bli impad. Om till exempel Nina Hemmingsson hade vetat vem jag är hade jag blivit prillig, lite så där »Åh, vet hon vem jag är?« Samtidigt kan jag ju bli trött på kulturmänniskor. Att vara med författare är som att befinna sig på en ständig scen. Tänk dig ett antal författare runt samma bord – alla vill ha talutrymme, det blir väldigt hetsigt. Skrivande personer liksom odlar sin narcissism.
Psykologer däremot, de är raka motsatsen, tycker Anders.
– Man kan lugnt säga att de inte är självupptagna. De är så tränade i att lyssna på andra, det är väl därför det är så härligt att umgås med psykologer.
En viss självupptagenhet kan dock vara attraktivt, konstaterar denne estradpoet. Själv njuter han av att stå på scenen. Han reser sig upp och visar hur ett uppträdande kan se ut. Han framstår som en psykologins svar på Bruno K. Öijer. Eller en musikens Jan Stenmark.
– Oj, tack, de är ju mina idoler. Jag dras till avancerad konst, som samtidigt är folklig. Som är rolig, men också väldigt sorglig. Nyverkligheten är typisk för det jag håller på med. Där blandar vi bilder, texter, fotografier, uppträdanden och installationer. Jag är ju inte typisk poet, jag tycker mest att det är roligt att stå på scen och skrika. Jag vill göra galna grejer, och locka nya grupper till poesin. Under det senaste uppträdandet dränkte jag nya boken i Säveån, samtidigt som jag stod och skrek i en megafon.
Anders Almingefeldt har givit ut två diktsamlingar bara i år, och håller som bäst på med en ny bok. På Jan Stenmark-tavlan som hänger på väggen står det: »Där kom en gråsparv till – och jag som inte tittat klart på den första.« Ligger det något i det, gör Anders Almingefeldt för många olika saker?
– Om man är bra på att vara öppen, och hela tiden utsätter sig för nya saker kan det bli för mycket. Bulimiskt. Men i den bästa av världar blir det inte så. Då befruktar olika områden varandra.
FAKTA/Anders Almingefeldt
Ålder: 53 år.
Bor: I Alingsås.
Familj: Hustrun Jenny, två söner, 22 och 20 år, och en bonusdotter, 19 år.
Yrke: Legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut samt specialist i klinisk psykologi. Har skrivit flera böcker däribland Två psykologer talar ut och Ibland menar jag inte ett ord av det jag känner. Driver »Psykologer goes art« tillsammans med kollegan Mikael Skogsmo. Sjunger i popbandet Trastkolonin.
Aktuell: Med diktsamlingarna Mina dåliga slagsmål, Trombone förlag, och Nyverklighetsmanifestet.
De enda fastställda sanningarna inom psykologin enligt Anders Almingefeldt
1. Att det är mörkt inuti den egna kroppen.
2. Att man kan vara kvar i en relation bara för att se hur dålig den kan bli.
3. Att extra poäng delas ut till relationer som varar längre än 18 timmar.
4. Att människan är psykologins ansikte utåt.
5. Att man faktiskt är lite mindre egoistisk när man tänker på Marilyn Monroe.
Psykolog-poesi ur nyverklighetsmanifestet
• Ett tips: ge bort din självbild till en kompis, så kan han slänga den i pappers-korgen.
• Egentligen borde ångesten slåss med någon i sin egen storlek.
• Varför finns vi mest när vi är ledsna?
• Gå till mitten av dig själv och ropa: »Jag är här nu!«
• Obs, inte vårt fel att vi råkade vara på dåligt humör precis när vi hade vår barndom!
• I framtiden kommer även blommor att få medicin mot adhd.
• Bakom varje barndom finns en människa.
• Ett råd: glöm inte att ta med dig pistolen in i relationen!
