Det var en gång ett Beteende som var förfärligt prokrastinerande. Beteendet ville inte gå till skolan. Då gick gumman till generna och sa, kära gener, orsaka Beteendet, för Beteendet vill inte gå till skolan. Nej tack, sa generna.
Då gick gumman till anknytningen och sa, kära anknytning, skapa bristfälliga förutsättningar för generna, för generna vill inte orsaka Beteendet och Beteendet vill inte gå till skolan. Nej tack, sa anknytningen.
Då gick gumman till affekten och sa, kära affekt, deprimera anknytningens liv och mening, för anknytningen vill inte skapa bristfälliga förutsättningar för generna, generna vill inte orsaka Beteendet och Beteendet vill inte gå till skolan. Nej tack, sa affekterna.
Då gick gumman till kognitionen och sa, kära kognition, tvångstanka bort affekten, för affekten vill inte deprimera anknytningens liv och mening, anknytningen vill inte skapa bristfälliga förutsättningar för generna, generna vill inte orsaka Beteendet och Beteendet vill inte gå till skolan. Nej tack, sa kognitionen.
Då gick gumman till utvecklingsförloppet och sa, kära utvecklingsförlopp, etablera en hindrande ram för kognitionen, för kognitionen vill inte tvångstanka bort affekten, affekten vill inte deprimera anknytningens liv och mening, anknytningen vill inte skapa bristfälliga förutsättningar för generna, generna vill inte orsaka Beteendet och Beteendet vill inte gå till skolan. Nej tack, sa utvecklingsförloppet.
Då gick gumman till traumat och sa, kära trauma, skräm upp och skapa diskontinuitet i utvecklingsförloppet, för utvecklingsförloppet vill inte etablera en hindrande ram för kognitionen, kognitionen vill inte tvångstanka bort affekten, affekten vill inte deprimera anknytningens liv och mening, anknytningen vill inte skapa bristfälliga förutsättningar för generna, generna vill inte orsaka Beteendet och Beteendet vill inte gå till skolan. Nej tack, sa traumat.
Då gick gumman till Det Omedvetna och sa, kära Omedvetna, glöm bort traumat, för traumat vill inte skrämma upp och skapa diskontinuitet i utvecklingsförloppet, utvecklingsförloppet vill inte etablera en hindrande ram för kognitionen, kognitionen vill inte tvångstanka bort affekten, affekten vill inte deprimera anknytningens liv och mening, anknytningen vill inte skapa bristfälliga förutsättningar för generna, generna vill inte orsaka Beteendet och Beteendet vill inte gå till skolan. Nej tack, sa Det Omedvetna.
Då gick gumman till personligheten och sa, kära personlighet, skapa en förfrämligad topografisk vision över Det Omedvetna, för Det Omedvetna vill inte glömma bort traumat, traumat vill inte skrämma upp och skapa diskontinuitet i utvecklingsförloppet, utvecklingsförloppet vill inte etablera en hindrande ram för kognitionen, kognitionen vill inte tvångstanka bort affekten, affekten vill inte deprimera anknytningens liv och mening, anknytningen vill inte skapa bristfälliga förutsättningar för generna, generna vill inte orsaka Beteendet och Beteendet vill inte gå till skolan. Nej tack, sa personligheten.
Gumman såg inget annat råd än att vända sig till Kontexten. Hon sa: ”kära Kontext, utgör den enda sanna parametern och låt personligheten försvinna ur världen, för personligheten vill inte skapa en förfrämligad topografisk vision över Det Omedvetna, Det Omedvetna vill inte glömma bort traumat, traumat vill inte skrämma upp och skapa diskontinuitet i utvecklingsförloppet, utvecklingsförloppet vill inte etablera en hindrande ram för kognitionen, kognitionen vill inte tvångstanka bort affekten, affekten vill inte deprimera anknytningens liv och mening, anknytningen vill inte skapa bristfälliga förutsättningar för generna, generna vill inte orsaka Beteendet och Beteendet vill inte gå till skolan.”
”Nej tack”, sa Kontexten.
”Men om du får lite Konsekvens av mig, att också locka Beteendet med, Konsekvensen och Beteendet som jag vet att du tycker så mycket om?”
”Mjau, ja i så fall så kan jag ju göra det…”
Så det blev Kontexten på personligheten, personligheten på Det Omedvetna, Det Omedvetna på traumat, traumat på utvecklingsförloppet, utvecklingsförloppet på kognitionen, kognitionen på affekten, affekterna på anknytningen, anknytningen på generna, generna på Beteendet…
Och Beteendet gick till skolan!
Se, det var en sann saga.
TEXT
Martin Björklind
