Dan Josefsson gör gällande att jag gett vetenskaplig legitimitet till att Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) haft bortträngda minnen av de mord han erkänt och därmed bidragit till fällande domar. Det finns två grundläggande fel i detta. 1) Jag har inte gett legitimitet till att Bergwall haft bortträngda minnen av morden. 2) De fällande domarna bygger inte heller på någon teori om bortträngda minnen. Bergwall fälldes för att han – förutom sina erkännanden – har kunnat lämna ett antal riktiga uppgifter om exempelvis offren och fyndplatserna som ingen annan än gärningsmannen rimligen kunde känna till.
Foto: Ulrica Zwenger
Josefsson hänvisar till några mindre avsnitt ur min produktion av 150 vetenskapliga artiklar och tolv böcker, samt utdrag ur domar och anför att jag försökt övertyga såväl domstolar i Sverige som det internationella forskarsamfundet om att en seriemördare kan tränga bort minnen av sina mord. Samtidigt ska jag ha passat på att lansera ”återgestaltningsteorin”. Specifikt om Bergwall har jag bland annat skrivit: ”aktiv inhibition och undertryckande”, “reluctant to consciously access”, ”recovered memories”, “difficult for him to tell about the murders”. Detta avser inte återhämtade bortträngda minnen utan är exempel på en motvillighet att minnas och berätta i en offentlig kontext. Josefsson är lekman på området, han är inte psykolog eller forskare, men han borde kunna förstå skillnaden mellan ett avsiktligt avvärjande av minnen och bortträngning där individen inte har något val.
Även om jag genom åren stärkts i min uppfattning att gärningsmän till planerat dödligt våld minns sina brott, har jag i förundersökningar och i domstolar varken påtalat, tillstyrkt eller vittnat om att Bergwall haft svårt att minnas/berätta om morden på grund av bortträngning. I ett utlåtande till Piteå tingsrätt skriver jag: ”Oftast har seriemördare mycket detaljerade minnen från morden. Dessa minnen fyller en funktion för att återuppleva den spänning som mördaren söker i själva dödandet… Att berätta om dessa gärningar väcker oftast alltför starka konflikter hos gärningsmännen och de har därför mycket stora svårigheter att tala om dessa handlingar.”
Josefsson har inte varit närvarande vid någon av de domstolsförhandlingar som rört Bergwall. Han skiljer inte mellan vad jag presenterar i rätten och de slutsatser tingsrätterna drar (jfr rättens tolkningar ”talar vidare med styrka”, ”förtränga” och ”att minnas skjuts på framtiden”). Josefssons påstående om att jag förklarat för rätten ”att Bergwalls haltande berättelse kunde bero på att han förträngt sina mordminnen” är felaktigt.
Mycket av det som Josefsson skriver stämmer inte. Hans påstående om att Margit Norells resonemang om bortträngning skulle vara något helt nytt och enastående i samband med en mordanklagad är felaktigt. Antagandet om bortträngning var exempelvis aktuellt i en mordutredning 1964 mot Karl Hugo Färnström som senare dömdes för mordet på en femårig flicka. Färnström hävdade till en början att han inte hade något som helst minne av det dödliga våldet. Psykiatern Yngve Holmstedt kommenterade fallet i en intervju i Dagens Nyheter den 29 februari samma år med att en person lätt kan ”koppla på bortträngningsmekanismen om han upplevt något som han anser outhärdligt”. Samme Holmstedt utvärderar 1970 Sture Bergwall i samband med ett allvarligt övergrepp på en ung pojke på Falu lasarett. I ett rättspsykiatriskt utlåtande ställt till Socialstyrelsen står det: ”Han [Bergwall] förebär fortfarande fullständig amnesi för händelseförloppet intill greppet om pojkens hals. Amnesin förefaller vara äkta”.
Även om teorin om bortträngning var betydligt mindre kontroversiell inom media och akademin på 1960-talet har antaganden om bortträngning (jfr psykogen amnesi, funktionell amnesi, dissociation) ständigt funnits med bland forskare och kliniker som en alternativ förklaring när misstänkta gärningsmän uppger att de inte minns brott de misstänks för. Om skälen till påstådda minnesförluster, motsägelser eller ”haltande” berättelser hos gärningsmän kan vi inte säga något säkert. Hypotetiskt kan det bland annat handla om att de inte vill/orkar berätta, vill vilseleda polisen eller att de fantiserar och hittar på parallellt med det sakliga.
Hade då bortträngning betydelse för de fällande domarna, vilket Josefsson bygger sitt agerande på? Beträffande Appojaure-målet 1996 uttalade sig domaren Roland Åkne i en artikel samma år i Svenska Dagbladet som svar på påståenden om psykologins avgörande inflytande. Åkne klargjorde precis vad det handlade om – nämligen att det var Quicks konkreta sakuppgifter som fällde honom.
Även om Sture Bergwall idag ska betraktas som oskyldig, vilket ska betonas, finns en hel del bevisning angiven i de sex domarna som pekar mot Bergwall som gärningsman. Det rör sig om fakta som enligt de sex fällande domarna inte kan ha något annat ursprung, men som inte räcker som bevisvärde sedan Bergwall tagit tillbaka sitt erkännande. Utöver bevisning i egentlig mening hänvisas till andra omständigheter som talar för Bergwall som gärningsman, till exempel tidigare begångna brott, psykiatriska diagnos, sannolikhetsbedömningar som har med andra möjliga gärningsmän att göra etc. Beträffande Therese-ärendet som Josefsson särskilt omnämner väjer han för de fakta Bergwall lämnat, uppgifter som inte funnits publicerade i medierna.
Till sist detta med ”återgestaltning”. Begreppet kan ses på olika sätt och det finns flera tänkbara förklaringar, till exempel behov av att bearbeta tidigare händelser via handling. I boken ”I huvudet på en seriemördare” ger jag ett belysande exempel (s 234). Vi ser också att det finns en överrepresentation av att ha varit utsatt för sexuella och andra övergrepp som barn bland vålds- och sexualbrottslingar. I boken ”Den mörka hemligheten” som Josefsson skrivit med sin terapeut Egil Linge ges exempel på strategier för glömska, regression och återgestaltning (s 86-88) i den terapi som medförfattaren beskriver med en patient som varit utsatt för sexuella övergrepp. Om nu Josefsson är så kritisk till ovan nämnda metoder, varför börjar han då inte med att granska sina egna tidigare skriverier?
TEXT
Sven Å Christanson
psykolog och professor i psykologi
