Fråga: Jag har tänkt mycket på vad man kan kräva av psykologer när det gäller att kunna validera upplevelser av diskriminering. Vilken analys och kunskap behövs? Vilken ödmjukhet och öppenhet behövs gällande ens egna upplevelser och uppfattningar? Jag förstår 2.1 »Rättigheter och värdighet« i »Yrkesetiska principer för psykologer i Norden« som att det kan tolkas handla om detta. Såsom citatet: “… samt att vara uppmärksam på de
begränsningar som ligger i egna kulturella klassmässiga och könsmässiga förutsättningar”. Skulle vara intressant med ett vidare yrkesetiskt resonemang kring detta.
SVAR: Det här belyser något som jag tänker är fundamentalt i den psykologiska praktiken. När vi möter en annan människa gör vi det med nödvändighet tillsammans med vår förförståelse och våra fördomar. I de fall när vi utgår ifrån att den andre har liknande värderingar och världsbild som oss själva kan det så att säga effektivisera gemenskapen. Vi tänker att fler saker går att ta för givna. Kanske blir det enklare att validera den andres erfarenheter då? Om det stämmer överens med det vi själva tror. Du ser ut som jag och verkar ha samma klassbakgrund som jag så då fattar du vad jag menar. Eller hur?
I mer vardagliga sammanhang kanske det här inte är så problematiskt. Eller så är det det. Om vi tenderar att positionera oss med våra likar. Psykologförbundets ordförande Kristina Taylor skriver i förra numret av Psykologtidningen om vikten av att vi behöver samarbeta och bidra till det gemensamma istället för att beskylla varandra. Vi behöver se hur vi själva kan vara en del av problemet. När vi ser tendenser till polarisering och utkrävande av ansvar från den andre finns risk för att vi brister både i vårt inåtblickande och förmåga att ta den andres perspektiv.
Om vi nu som psykologer har ett ansvar att vara medvetna om och uppmärksamma våra egna begränsningar utifrån bakgrund och identitet – hur kan vi praktiskt gå tillväga? Medvetenheten om maktstrukturer och hur de påverkar våra relationer behöver vi alltid reflektera över. Från vilken position är det som jag uttalar mig? Är jag överordnad eller underordnad? Eller både och? Det handlar om ett kontinuerligt lärande där vi behöver ta in andras perspektiv och erfarenheter. I det behöver vi själva låta oss påverkas och förändras. Det kan vara i individuella kontakter där en patient berättar hur den upplever dig och det sätt du arbetar på. Det kan vara den där HBTQ+-utbildningen på arbetsplatsen som fick dig att öppna ögonen för något du inte tidigare tänkt. Det där ordet du brukar använda kan visst få en människa att känna sig exkluderad. Du får då möjlighet att ändra din praktik så fler människor kan få tillgång till professionell hjälp. Där kan det lilla göra stor skillnad för dem du möter.
Du frågar om ödmjukhet och öppenhet i relation till egna upplevelser och uppfattningar. Just det tänker jag utgör ett motgift mot tvärsäkerhet och polarisering. Det kan öka möjligheten att vara genuint validerande i relation till den andres erfarenheter.
Tidigare frågor och svar:
Vad göra när kartan inte stämmer?
Hur ska vi uttala oss offentligt?
Hur får jag tillbaka engagemanget?
Hur ska jag förhålla mig till samtycket?
Vad göra när kundens önskemål krockar med mina kunskaper?
Hur värnar vi patientens autonomi?
Kan jag vara kristen psykolog?
Ska förbundet anmäla egna medlemmar?
Berätta att metoden är oprövad
Otydliga känslor psykologens ansvar
Hur agera när en klient vill avsluta sitt liv?
Vi sätter ett fåtal på piedestal.
Berätta om vad som kan få dig att bryta tystnadsplikten
Hur agera när nya lagar strider mot våra yrkesetiska principer?
“Hur gör jag när mina patienter känner varandra?”
“Dags att tala högt om det förbjudna”
