Fråga: Jag har en patient som jag tror skulle få god hjälp av en metod som saknar evidens. Kan jag använda mig av metoden trots detta?
Kristina Taylor, Etikrådets ordförande, svarar: Hej och tack för din fråga, som jag vet att du är långt ifrån ensam om att grunna över. Jag jobbar själv inom skolan och har ofta anledning att ifrågasätta vilka vetenskapliga belägg jag har för att föreslå olika insatser, eftersom psykologer i elevhälsan jobbar mot många olika mål och den forskning som kan vara relevant för uppdraget är ganska spretig.
Avsaknad av evidens kan betyda många olika saker – det kan vara en metod som ej beforskats eller utvärderats alls, en metod som i studier inte kunnat beläggas som effektiv, eller en metod som har undersökts i studier men där den vetenskapliga metodologin bedöms vara bristande. För att kunna resonera om din fråga spelar det roll vilket av dessa det handlar om.
Att använda en metod som undersökts i studier och inte visat sig ha effekt är svårt att argumentera för, eftersom risken är stor att anledningen att man ändå vill använda den, har med något slags bias att göra. Om det dessutom finns andra tillämpliga metoder som visat effekt är det naturligtvis någon av dessa som bör väljas. Handlar det i stället om en metod som inte undersökts kan det ändå vara etiskt att använda den. Vad som då är viktigt är att patienten är införstådd med att det är en oprövad metod, och positiv till att pröva den, samt att ni på något sätt utvärderar hur metoden fungerar. Detta gäller även för metoder som undersökts med tveksamt forskningsupplägg – det innebär inte att metoden är ineffektiv, utan att den behöver studeras med hjälp av bättre upplagda studier/utvärderingar.
Psykologförbundet anordnade nyligen Psykologikonferensen i Stockholm med temat Evidens och etik i praktiken, där din fråga och många angränsande, behandlades i föreläsningar, workshops och samtal av forskare och praktiker från olika discipliner och verksamhetsområden. Ulrica von Thiele Schwarz höll en inspirerande föreläsning om det nödvändiga i att vi anpassar metoder till de verksamheter och de klienter vi jobbar i och med, samt bidrar till en evidensbaserad praktik genom att utvärdera och studera dessa anpassningar, något hon också skrivit om i sin bok Användbar evidens, som jag rekommenderar varmt eftersom jag uppfattar den som användbar och skuldavlastande. En annan källa till vägledning i dessa frågor är Psykologförbundets policy-dokument Evidensbaserad psykologisk praktik.
I detta sammanhang vill jag också lyfta vikten av ett kollegialt samtalsklimat där vi vågar prata om att vi tycker det är svårt att förhålla oss till evidenskravet och veta hur vi ska göra. Liksom andra »förbjudna« teman, som exempelvis ekonomiska intressen, starka känslor för patienter, politiskt laddade frågor etc., blir det mer riskabelt om vi sopar dem under mattan eller försöker hantera dem på egen hand. Min uppfattning är att den vanligaste anledningen till att psykologer inte använder evidensbaserade metoder inte är inkompetens och respektlöshet för etik och forskning, utan just osäkerhet och praktiska utmaningar.
Tidigare frågor:
Otydliga känslor psykologens ansvar
Hur agera när en klient vill avsluta sitt liv?
Vi sätter ett fåtal på piedestal.
Berätta om vad som kan få dig att bryta tystnadsplikten
Hur agera när nya lagar strider mot våra yrkesetiska principer?
