Fråga: Vid ett par tillfällen har jag i mitt arbete som psykolog samtalat med människor som tydligt uttryckt att de vill dö och som kommit till mig mest för att resonera om sina tankar med en utomstående. Det har handlat om människor som drabbats av obotliga sjukdomar och som aktivt valt bort behandling. Jag har i dessa fall valt att enbart lyssna och inte agera genom att till exempel remittera personen till läkare, trots att det varit uppenbart att patienten umgåtts med tankar om att ta sitt liv.
Har jag gjort rätt? Har en individ rätt att välja att avsluta sitt liv? Och vad har jag för skyldigheter gentemot anhöriga om de kontaktar mig efter att klienten avlidit?
Kristina Taylor, Etikrådets ordförande, svarar:
Har en individ rätt att välja att avsluta sitt liv? En av de stora existentiella frågorna, som vi behöver hålla levande, liksom att reflektera över vilka omständigheter som bör påverka våra professionella, moraliska, yrkesetiska och juridiska överväganden i mötet med människor som funderar på att avsluta sitt liv. Om vårt svar är »ja« ställer det höga krav på vår etiska och professionella kompetens, om svaret är »nej« blir detta krav kanske ännu högre, eftersom vi då bedömer att individens självbestämmande är underordnat andra värden. Dessutom är det naturligtvis stor skillnad på att fundera över denna fråga i filosofisk mening, och att i sin professionella praktik möta en verklig människa som uttrycker sådana tankar.
Du frågar om du har gjort rätt. Jag gissar att du själv har ett svar, eller att du åtminstone lutar mer åt »ja« än »nej«? Att i efterhand undra om man kunde ha hanterat en svår situation annorlunda är viktigt men också svårt. Utifrån vilka faktorer ska vi bedöma de professionella och moraliska val vi har gjort? Generellt tänker jag att det är en risk att vi enbart tittar på utfall och konsekvenser – vi behöver överväga helheten och påminna oss om de olika omständigheter som har varit aktuella under processen. När det gäller så stora frågor som du ställer, där utfallet kan bli att en människa avslutar sitt liv, är det -naturligtvis ännu svårare. En variabel som påverkar ställningstagandet är var vi är verksamma när vi möter en människa som kommunicerar den här sortens livsval, exempelvis som anställda inom psykiatrin eller som privatpraktiserande, liksom naturligtvis vår bedömning av klientens tillstånd i övrigt.
Funderingarna om dina skyldigheter gentemot anhöriga berör hur ditt ansvar och respekten gentemot både de anhöriga och den avlidna klienten ska vägas mot sekretesskyddet. Här behöver vi överväga vad som kan vara viktigt för familjen att veta, med hänsyn tagen till den avlidna patientens rättigheter. Om bedömningen är att den avlidna klienten med största sannolikhet inte hade velat att anhöriga fick inblick i psykologkontakten, är det viktigt att respektera denna önskan även efter att klienten är död. Ibland kanske det är möjligt att stötta anhöriga i deras sorg på andra sätt än genom att lämna ut integritetskänslig information, till exempel genom att erbjuda ett samtal och beskriva mer generellt hur man arbetar.
Fotnot: Följande reflektioner utgår från den specifika situation som beskrivs i frågan, nämligen människor med obotliga sjukdomar som vill avsluta sitt liv, inte om suicidtankar generellt.
Tidigare frågor:
Vi sätter ett fåtal på piedestal.
Berätta om vad som kan få dig att bryta tystnadsplikten
Hur agera när nya lagar strider mot våra yrkesetiska principer?
