Hyllade och hotade. Fördelarna för psykologer som axlar expertrollen i media är flera, professionellt och personligt. Men det finns en baksida. Nättroll, hot, hat, dickpics – och drev på sociala medier. Psykologtidningen har talat med några av Sveriges främsta mediepsykologer för att ta reda på hur de ser på sitt uppdrag och ansvar – och fann lika delar rädsla som mod. Text: Kajsa Heinemann
Anna Bennich Karlstedt minns i detalj den där onsdagen i mitten av april 2018 då hon öppnade sin mejlkorg och lät ögonen vandra längs den korta, illa skrivna meningen:
»Barnporr djursex jag avgudar i stort sett sätt allting inom sex vi ses ock hörs igen baby«
– Det var oerhört obehagligt. Jag fick ett stort påslag av stress, obehag, rädsla och olust. Men sedan, efter en tid, för det tog en tid, kom ilskan. Jag blev så fruktansvärt arg. Vem gör så här?!
Hon sökte avsändaren på nätet, men fann bara en fejkad profil.
– Jag tänkte att det nog var någon som är ensam och som lider av någon form av psykisk ohälsa, berättar Anna Bennich Karlstedt, som där och då även »kände en slags empati inför ett tragiskt livsöde«.
Empatin tillsammans med vreden över att ha blivit utsatt blev bränslet som gjorde det möjligt att fösa undan det värsta av obehaget, liksom planerna på att det nog var dags att skaffa hemlig adress.
Anna Bennich Karlstedt drog slutsatsen att mejlet hade en koppling till något hon sagt i rollen som expert i TV4:s »Nyhetsmorgon«, där hon medverkat regelbundet sedan 2010. Det var inte första gången hon fått hatmejl efter medverkan i tv, men första gången hon kände sig hotad på riktigt. Så hon anmälde hotet till säkerhetsavdelningen på TV4, som tog det på allvar och uppmanade henne att även göra en polisanmälan.
Som flitig föreläsare och debattör med en rad böcker bakom sig är Anna Bennich Karlstedt van vid att verka i offentligheten. Hon kan inte nog betona betydelsen av att ha strategier i situationer som dessa eller då folk får för sig att skicka henne dickpics; kukbilder svåra att värja sig emot, omöjliga att vänja sig vid.
– Det är alltid lika obehagligt att få bilder på kukar i olika storlekar och nyanser. Men det finns ett tillfälle som jag särskilt minns, säger hon och fortsätter:
– Jag hade varit med i »Nyhetsmorgon« och kommit hem lagom för att väcka barnen och äta mysig adventsfrukost. Vi satt vid köksbordet när jag öppnade instagramappen – och möttes av en bild på en stor erigerad kuk.
– Jag hoppade blixtsnabbt upp från stolen och gömde undan telefonen, livrädd att barnen fått syn på bilden.
Precis som vid hotmejlet fick Anna Bennich Karlstedt ett stort stresspåslag med efterföljande ilska, fast denna gång över att kanske även barnen drabbats. Så hon satte sig ner och skrev en artikel om fenomenet («Låt mig få slippa ovälkomna dickpics vid köksbordet«, 8 december 2016, Metro). Efter publiceringen fick hon flera reaktioner, från anonyma avsändare, som skrev att vad Anna Bennich Karlstedt behövde var att »få fler kukar«.
Hennes strategier – att skriva en debattartikel om fenomenet, inte ta det personligt samt tänka att det bakom avsändaren finns ett »tragiskt livsöde« – hjälper henne att hålla distansen, behålla kontrollen, fortsätta sitt arbete.
– Det kommer alltid att finnas folk som skickar dickpics och skriver »jävla hora«. Utmaningen är att inte ta det personligt. För det har verkligen ingenting med mig att göra, säger Anna Bennich Karlstedt och poängterar att hon jämfört med många andra kvinnor i offentligheten är relativt skonad. Majoriteten av den respons hon får från tittare, läsare och lyssnare är, enligt henne, positiv.
Radiopsykologen HG Storm har aldrig fått dickpics. Däremot en hel del mejl med hat och hot. Nyligen mejlade någon: »Nästa gång jag ser dig ska jag misshandla dig.« Mejlet kom efter att HG Storm i radio sagt att det finns ny forskning som visar att det finns en koppling mellan rädsla för det främmande och lägre begåvning.
– Jo, då blev det lite hett, medger han. Då kände sig en del högertomtar sig väldigt påhoppade. Men det blir alltid starka reaktioner när vi tar upp ämnen som främlingsfientlighet, säger HG Storm och fortsätter:
– Efter det programmet trillade det in en drös med hatmejl och jag fick en hel del pyssel med blockeringar. De taskigaste mejlen kommer alltid sent på fredags- och lördagskvällarna, när de är fulla.
Uppskattningsvis måste han blockera tio personer per år. Totalt sedan 2010 då han startade sin hemsida har det blivit ett sjuttiotal människor som passerat gränsen för det han anser vara acceptabelt. Vid några tillfällen har han även blivit dödshotad. Men trots hot om död och våld låter han sig inte skrämmas. Helst av allt vill han slippa tala om dem. Näthatarna. Eller »haters« som han säger.
– Nej, jag tycker inte de är värda det. Det enda de vill är att sprida sitt gift. De går igång på allt, varje typ av uppmärksamhet triggar dem. Jag vill inte ge dem någonting.
HG Storm, som egentligen heter Hans-Gunnar men ingen utom hans mamma använder alla bokstäver, har arbetat som psykolog i närmare fyrtio år, främst inom barn- och vuxenpsykiatrin. Sedan 2010 har han sin egen mottagning. Och sedan 2015 medverkar han som expert i SR Värmland, där han varje vecka med avstamp i psykologisk forskning samtalar om angelägna ämnen och samhällsfenomen – allt från fenomenet dickpics till utbrändhet.
– Jag gillar frågor som är viktiga för folk. Jag är ganska basic och uttalar mig bara om sådant som har forskningsstöd. Om sedan någon tomte går igång på det, det är inte mitt problem.
Det faktum att han är man – inte kvinna– tror han har betydelse.
– Som kvinna utsätts du oftare för hot om sexualiserat våld, vilket ju hotar hela identiteten. Det är värre, tänker jag. Som man slipper jag sådant. Jag förstår att det blir känsligare för mina kvinnliga kollegor.
Foto: Model House
Att kön har betydelse bekräftas av rapporten Hat och hot på nätet. En kartläggning av den rättsliga regleringen i Norden (2017), som Nordisk information för kunskap och kön (NIKK) tagit fram på uppdrag av Nordiska ministerrådet (se ruta). Enligt rapporten visar flera studier att män i offentligheten, oftare utsätts för kränkningar som anspelar på yrkesskicklighet och kompetens eller hot om våld, medan kvinnor i offentligheten i betydligt större utsträckning utsätts för kränkningar med inslag av sexism, sexuella hot och trakasserier som snarare är kopplade till person än till profession.
En av Sveriges förmodligen mest igenkända, erkända och prisade psykologer, Liria Ortiz, som i över tio års tid besvarat läsarfrågor i DN:s »Fråga Psykologen« samt på Psykologförbundets sajt Psykologiguiden, har stor erfarenhet av kränkningar på nätet av olika slag. Hon har kallats »inkompetent« och läsare har uppmanat tidningsledningen att avskeda henne som expert.
– Som kvinna och invandrare är jag extra utsatt, konstaterar hon sakligt.
I början av sin karriär var hon »mycket mer försiktig«. I dag, efter år som expert i offentligheten, är hon modigare och bättre på att hantera näthat och stormar av upprörda läsarkommentarer som emellanåt sköljer över henne.
Vissa svar väcker starkare reaktioner än andra. Kontrollerat drickande är ett ämne som läsare rasade över, förslaget att helt bryta relationen med en dysfunktionell förälder ett annat. Men det svar som slog rekord i antal upprörda läsarkommentarer handlade om ett »påtvingat föräldraskap«.
– Det var en kvinna som skrev att hon skulle lura sin partner att skaffa barn med henne trots att han inte ville det.
Det tyckte Liria Ortiz var en dålig idé.
– Jag skrev att det var oansvarigt att skaffa barn i en sådan situation. Då fick jag mellan 300 till 400 arga kommentarer. Många tyckte att DN skulle avskeda mig för att jag var så inkompetent.
– Men jag står för det svaret. Att tvinga en människa att bli förälder mot sin vilja är egoistiskt och oansvarigt och drabbar oskyldiga barn.
Visst var det omskakande att få så många negativa reaktioner, men som expert i media måste man kunna hantera det, menar Liria Ortiz. Annars blir det svårt, för att inte säga, omöjligt att fortsätta uppdraget.
– Som tur är lever vi i en demokrati, inte i en diktatur där jag riskerar fängelse för mina åsikter. För visst har jag åsikter, det har alla. Vi är alla en del av ideologin och våra svar påverkas av våra värderingar. Även när vi inte tar ställning tar vi ställning, säger Liria Ortiz och understryker att hon varken är eller vill vara neutral i sina svar.
Hon fortsätter:
– Det är såklart aldrig roligt att bli kritiserad. Men heller inte så farligt. Ibland får jag bra synpunkter och tänker: »Det stämmer ju, att jag inte tänkte på det!« Tänk så tråkigt vårt jobb skulle vara om vi psykologer visste allt, hade svar på alla frågor! Jag är glad att jag fortfarande lyckas behålla min nyfikenhet.
– Men om jag upplever kritiken obefogad, inte saklig, då blir jag för-bannad, säger Liria Ortiz.
I de lägena gäller hennes strategi: inte agera direkt. Vänta, vila, sov på saken. Först när ilskan lagt sig, pannloben fått tid att bearbeta, kan hon urskilja vad som är vad. Är det ett nättroll att blocka? Eller en person som vill bidra?
– Jag har inte tid att ägna mig åt dränerande energitjuvar, säger Liria Ortiz som 2017 fick Stora Psykologpriset, som årligen delas ut av Sveriges Psykologförbund, för sitt arbete med att sprida psykologisk kunskap.
Det finns inget entydigt svar på hur människor påverkas av mästrande, ilskna läsarreaktioner, dickpics och mejl med hot om död eller sexualiserat våld. Erfarenhet, kön, hur 
luttrad man är, olika sårbarheter – spelar roll. Stödet, eller brist på stöd, från kollegor är också viktigt. Det skriver psykologiforskaren Johan Waara, som studerat vad som gör att vissa människor ägnar sig åt näthat, i den nya handboken Hat, hot Vem drabbas? Varför? Så skyddar du dig? (Sveriges Författarförbund, 2018).
Enligt Johan Waara vill näthatarna, som enligt flera studier oftast är unga män, få folk att reagera; reaktionerna blir näthatarnas bensin, det som får dem att fortsätta. Gemensamt för dem är ett starkt missnöje mot och en känsla av utanförskap i samhället. Men oavsett orsak: En sak är Johan Waara tydlig med: När hatet övergår till hot handlar det inte längre om psykologi utan om juridik; ärenden för rättsväsendet att utreda.
Men nättroll, dickpics, hot, hat och hätska läsarkommentarer till trots – fördelarna och förtjänsterna med uppdraget som expert i media väger tyngre – och är fler, både professionellt och personligt. Psykologexperterna i media känner sig hyllade, viktiga, efterfrågade och uppskattade. De får snälla tackmejl och jobberbjudanden, blir kända och igenkända. Med andra ord: Bra för självkänslan och för businessen.
– Jo, exponeringen i radio innebär ju gratisreklam. Så är det ju, säger HG Storm, som numera tvingas säga nej till den långa rad av människor som köar för att boka tid på hans mottagning.
– Det finns så många förtvivlade människor som inte får hjälp inom psykiatrin. Så hör de mig i radion och tror jag kan hjälpa dem. Det är så sorgligt, samtidigt känns det bra att radioprogrammet fått ett så stort genomslag, säger han.
HG Storm berättar att han blivit något av en kändis i Karlstad, att det ofta kommer fram folk, även »män i mogen ålder« som aldrig varit intresserade av psykologi men nu säger att de går upp tidigt på morgonen bara för att lyssna på programmet.
– Det är fascinerande och roligt att vi lyckas nå nya lyssnare, det känns bra, säger han.
– Nackdelen är att det ibland spiller över lite för mycket på privatlivet. Kan vara svårt att njuta av en öl i solen på uteservering. Jag är liksom psykolog även på fritiden, har alltid ett visst ansvar gentemot kåren och Psykologförbundet.
Tacksam över att kunna sprida psykologi till en större publik är även »radiopsykologen« Allan Linnér, känd i Sveriges Radio för sitt lugna temperament. Med sitt program hoppas han bidra till att avstigmatera psykoterapi och psykisk sjukdom.
– I bästa fall kan programmen öppna för en större tolerans mot människors tillkortakommanden, säger Allan Linnér.
Detta, att sprida psykologisk kunskap och forskning till många människor, in i deras vardagsrum och smartphones, uppges vara en drivkraft för samtliga psykologer som tagit på sig den här ofta oavlönade och tidskrävande expertrollen i tv, radio, tidningar och på sajter. En av få forskare som axlar rollen är Martin Forster, doktor i psykologi och forskare vid Institutionen för klinisk neurovetenskap, vid Karolinska institutet. Han är kritisk till att universiteten inte tar uppdraget på tillräckligt stort allvar.
– Som forskare anställd vid universitet tycker jag att det är viktigt att föra ut kunskap om psykologi, som ju är vårt tredje uppdrag. Inte minst i dag med det myller av information och desinformation som sköljs över människor, säger Martin Forster, som tillsammans med Liria Ortiz besvarar läsarfrågor i DN:s »Fråga psykologen«. Han är också sedan flera år expert i TV4:s »Nyhetsmorgon«.
– Det är såklart svårt att i direktsänd tv ge substantiella, vettiga svar på några få minuter. Och kanske är det anledningen till att så få forskare tar sig an uppdraget. Ibland frågar jag mig själv om jag ska fortsätta. Men eftersom tv når en annan publik, vill jag ändå försöka bringa klarhet i den mån jag kan, säger Martin Forster, som berättar att han varit förskonad från näthat; att han nästan aldrig fått negativ respons efter vare sig inslag eller läsarsvar.
Inte heller Allan Linnér har erfarenhet av negativ kritik efter sina samtal i etern. Snarare tvärtom. Han får ofta övervägande och översvallande positiv respons, säger han. Han hyllas av såväl kollegor som lyssnare för sin förmåga att lyssna och leda samtalen och sedan i slutet av varje program knyta ihop säcken.
– Det kan kännas lite generande, men det värmer, jag blir glad och smickrad såklart! Jag känner mig tagen i anspråk och det tycker jag om.
Men bakom hyllningarna finns också en vardag att tackla. Allan Linnér berättar att han numera väljer sina ord med omsorg då han är ute bland människor, väl medveten om att en del kan känna igen hans röst.
– Jag har ett temperament, men det tror inte folk. När jag blir arg på folk i trafiken, vilket händer rätt ofta, kan jag markera, men skulle aldrig öppna munnen. Det är en avvägning, jag är mig själv absolut, men skulle till exempel aldrig ställa mig och gapa offentligt, säger Allan Linnér och berättar att han först nu efter sju år som »radiopsykolog« börjat försonas med sig själv och sina tillkortakommanden.
– I början var jag mer försiktig, kunde tänka: »Vad i helvete kan jag om det här?! Vad ska jag säga nu?« Jag hade svårt att lyssna på min egen röst och tänkte en hel del på vad kollegorna skulle tycka.
– Den tuffaste kritikern har egentligen alltid varit jag själv, säger Allan Linnér.
För psykologen Staffan Carazo blev kritiken från den egna kåren, publicerade på sociala forum, så hård att han slutade som expert på Psykologförbundets sajt Psykologiguiden.
– Jag slutade för att det tog för mycket tid och energi. Men jag såg heller ingen annan utväg, säger Staffan Carazo, som sedan hösten 2010 fram till februari 2014 tillhörde den grupp psykologer som regelbundet svarade på läsarfrågor på Psykologiguiden.
Frågan vars svar väckte så starka reaktioner av vissa inom psykologkåren kom från en kvinna, som skrev att hon sedan flera år levde i en »öppen relation« med sin man, men nu plötsligt börjat känna sig svartsjuk och undrade varför när hon aldrig känt så tidigare?
Staffan Carazo skrev i svaret, som publicerades 24 februari 2014 på Psykologiguiden:
»Det finns sund svartsjuka. En relation som baserar sig på en djup känslomässig anknytning kommer per automatik att innehålla en viss grad av potentiell svartsjuka. En ytlig relation kan utgöra ett skydd mot svartsjuka, men blir i stället inte lika känslomässigt tillfredsställande.«
Och vidare:
»Kanske har du helt enkelt mognat? Att du känner svartsjuka nu, betyder framför allt att du känner, och det kan vara något positivt. Det är mitt råd att du tar det du känner på allvar.«
– Mitt svar låg inte ute så himla länge, men det hann spåra ur ordentligt på sociala medier. Jag blev kallad pucko, att jag var farlig, fördömande och oprofessionell. Det blev ett drev.
Staffan Carazo kände sig missförstådd av kollegorna, tyckte att han tillskrevs åsikter han inte hade uttryckt.
Har du något emot »öppna -relationer«?
– Nej, nej, här handlade det om en person som inte mådde bra och inte visste hur hon skulle hantera situationen. Min poäng, om man kokar ner det, var att hon måste ha rätt att känna vad hon känner och att hennes man skulle respektera det. Att jag använde ordet »mogna« var kanske onödigt, säger Staffan Carazo och fortsätter:
– Så här i efterhand är jag inte förvånad. Allt som rör sexpolitiska frågor leder lätt till heta känslor hos människor som har en bestämd agenda. Men jag blev ändå chockad att se kollegor uttrycka sig på det sättet i sociala forum.
– Jag hade önskat att de hade tagit kontakt med mig i stället för att uttrycka sina åsikter om mig på sociala forum.
Att skriva i medier är verkligen en utmaning, menar Staffan Carazo.
– Det är svårt att formulera sig så man inte missuppfattas. Man behöver tid och någon att bolla formuleringar med. Om jag hade varit en skickligare retoriker hade jag sluppit det här. Å andra sidan hade jag inte lärt mig hur svåra de sexualpolitiska frågorna är, säger Staffan Carazo, som sedan dess slutat besvara frågor på nätet.
– Nej, det är inte värt det, säger Staffan Carazo.
Rädslan att svara »fel«, att inte vara tillräckligt påläst finns hos många psykologer inom kåren. Det menar Emily Storm, som är redaktör på Psykologi-guiden.
– Flera av våra psykologer, som svarar på frågor, låter numera någon annan psykolog läsa och komma med synpunkter innan svaren publiceras. De är oroliga för att något de skrivit ska uppfattas på ett felaktigt sätt. Så var det inte riktigt förut, säger Emily Storm.
Samma tendens ser Kristina Taylor, ordförande i Etikrådet, som är Sveriges Psykologförbunds organ för yrkesetiska frågor.
– Jag möter många psykologer som är tveksamma att uttala sig offentligt i medier av rädsla för kritik från kollegor. Och jag kan förstå det med tanke på den hårda ton som ofta råder i sociala medier där psykologer talar med och om varandra.
– Men att ha rädda och osäkra psykologer som inte vågar uttala sig i medier av rädsla för att ha fel gagnar verkligen inte kåren eller allmänheten heller för den delen, säger Kristina Taylor.
Enligt Kristina Taylor har det blivit allt vanligare att psykologer anmäler kollegor som uttalat sig i medier. Uppskattningsvis hanterar Etikrådet tio sådana rådgivande samtal per år från psykologer som berör kollegors uttalanden i media. Etikrådet uppmanar i samtliga fall, enligt Kristina Taylor, att primärt ta kontakt med den berörda kollegan för att ta reda på vad som är sant och sagt samt ge kollegan en möjlighet att förklara sig.
Ofta handlar det om otydlighet eller ett missförstånd, menar Kristina Taylor.
– Det allra bästa är ett kollegialt samtal. Ställ frågor: »Är det rätt citerat? Hur menar du?« Vi psykologer drar oss för att ställa kritiska frågor, vilket troligen är ett mänskligt drag, men det borde ligga i vår profession att träna på det så att det inte blir så dramatiskt.
– Om det visar sig att det inte är ett missförstånd eller en otydlighet, kan det öppna för ett genuint samtal om oliktänkande, vilket borde gynna såväl vår praktik som vetenskap.
Psykologkåren behöver, enligt Kristina Taylor, hjälpas åt för att undvika att hamna i »onödiga skyttekrig«, och i stället sträva efter nyanserade samtal och diskussioner. Inte minst då det rör »heta« frågor, där det ofta blir polariseringar.
– Jag har mycket svårt att förstå att man inte vänder sig direkt till sin kollega innan man lägger ut kritik öppet på sociala medier. Det borde vara en självklarhet för alla psykologer, säger Kristina Taylor, som efterlyser en större kollegial omsorg.
– Vi psykologer ska absolut inte vara rädda för att vara på sociala medier, men får inte glömma bort att de yrkesetiska riktlinjerna gäller där, precis som överallt. Om alla psykologer tänkte mer på det skulle vi kunna undvika sådana här hätska polariseringar och åsiktskrig mellan kollegor, säger Kristina Taylor.
Liria Ortiz, som själv är »väldigt aktiv« på sociala medier, håller med:
– Sociala medier är inte så dåligt, det är vad vi gör med dem.
Ett annat sätt att inte hamna i skyttekrig, det må vara kritiska kollegor, anmälningar till Etikrådet – eller upprörda läsarstormar från allmänheten – är att undvika vissa ämnen/områden. Ett förhållningssätt som Anna Bennich Karlstedt känner sig trygg med.
– Jag talar till exempel aldrig om adhd. Jag försöker behålla professionaliteten genom att inte svara på sådant jag inte kan. Frågor som rör autismspektrum passar jag alltid vidare till kollegor som kan området.
Även HG Storm är inne på samma linje. För hans del handlar det om att undvika trans-frågor.
– Jag tycker trans-frågan är krånglig på riktigt. Men jag dömer ingen, jag tänker ibland på alla ungdomar jag träffat på Bup som var i svåra identitetskriser, kanske missade man något?
Men om du i dag hamnade i en sådan situation, skulle du då sätta dig in i området?
– Nej, nej, jag skulle inte sätta mig i en sådan situation. Jag skulle överlämna det åt en yngre kollega som kan området. Man kan inte hålla på med allt, »you got to know your limits«, säger HG Storm.
Men för Liria Ortiz finns inga sådana akilleshälar. Hon anser inte att hon själv behöver ha kunskap om allt för att kunna ge råd. Det viktigaste är att identifiera lidandet.
– Det räcker långt att den som söker hjälp har kunskap och vet vad hen känner, säger Liria Ortiz och fortsätter:
– Jag försöker att inte vara normerande, inte ta ställning. Om en person vill leva i en asexuell eller polyamorös relation, helt okej för mig. Mitt arbete handlar inte om att värdera relations-formen utan att identifiera vad som orsakar psykiskt lidande hos fråge-ställaren. Då kan jag försöka ge hjälp som lindrar.
Tillbaka till Anna Bennich Karlstedt och mejlet med hot om sexuellt våld, som hon nu har polisanmält.
– Det tog lite tid men jag har äntligen polisanmält. Och det känns väldigt bra. Även om polisen lagt ner ärendet, de kan inte spåra avsändaren och lägger inte ner mer resurser, är det bra att det finns i statistiken.
Inte heller TV4:s säkerhetsavdelning har lyckats spåra avsändaren. Men Anna Bennich Karlstedt känner sig trygg med arbetet runt hennes säkerhet, samt hur TV4 hanterat situationen. Om det händer fler gånger kommer hon att polisanmäla igen.
– Jag skulle aldrig låta några få hemska personer hindra mig från att utrycka mig fritt och fortsätta mitt arbete, säger Anna Bennich Karlstedt och fortsätter:
– Jag är stolt över att nå ut till en bredare publik. Att bidra till att normalisera sådant som tidigare uppfattats som skamligt, sjukt och konstigt. Att få grupper som känt sig exkluderade att känna sig inkluderade. Om jag lyckas med det har jag gjort en bra sak för samhället. Det är guld värt, säger Anna Bennich Karlstedt. •
Förtydligande:
I pappersversionen av denna artikel uppges att det är vanligare att psykologer anmäler kollegor som uttalat sig i medier än att allmänheten anmäler psykologer. Den uppgiften var felaktig.
5 tips
För att hantera hat och hot på nätet
- Organisera dig. Kollegial upp-backning är viktigt för den utsatte.
- Försök blockera och stänga hatet ute.
- Ser du någon annan bli utsatt – säg ifrån. Visa att du inte accepterar hatet.
- Blir hatet för tungt att bära själv – sök professionell hjälp.
- Övergår hatet till rena hot – polisanmäl. (Ur handboken Hat Hot Vem drabbas? Varför? Så skyddar du dig (Sveriges Författar- förbund, 2018)
Läs om Yrkesetiska principer. för psykologer i Norden, finns på www.psykologforbundet.se
