DEBATT. Att utredning av elever i skolan kommit att ställas mot konsultation till lärare är både olyckligt och onödigt, skriver psykolog Gunilla Guvå, som själv är en stark förespråkare för ett konsultativt arbetssätt i framför allt förskolor men även skolor och andra organisationer, där människor arbetar med människor.
För det första vill jag beskriva konsultation som en metod för specialister att kommunicera spetskompetens till andra yrkesgrupper inom en organisation medan utredningar av organisationens klienter kan betraktas som ett sätt för specialister att hitta svar på de frågor organisationen ställer.
Att »reda ut« vilken fråga, som ska besvaras är kanske en fråga i sig att reda ut eftersom den som efterfrågar specialistens kompetens inte alltid vet vad den ska fråga efter. På grund av detta är det alltid risk att specialisten kommer att svara på fel frågor, något som internationell forskning visat på. Att kommunicera svaret på frågan till organisationen, så att den blir till hjälp för såväl den som har ansvar för att hjälpa klienten som klienten, är sedan en uppgift för specialisten.
Enligt den nya skollagen handlar utredningar av elever om att reda ut vad som hindrar dem i dess lärande i syfte att undanröja dessa hinder genom anpassningar, extra anpassningar eller särskilt stöd. Syftet är att främja såväl hälsa som lärande, vilka ses som ömsesidigt beroende av varandra. Forskning har visat att elever som lär och presterar i skolan även mår bättre, vilket gör att de i sin tur också presterar bättre.
I en studie om elevhälsa, som jag deltagit i, visade det sig att samtliga professioner inom elevhälsan både var medvetna om och positiva till att dess uppgift i första hand var att arbeta hälsofrämjande och förebyggande dvs. med skolan som lärmiljö samt att utgå från ett salutogent, relationellt och kontextuellt perspektiv på enskilda elevers svårigheter i skolan. Alla professioner var dock eniga om att så inte var fallet i praktiken. Ofta fastnade man i ett kategoriskt synsätt på individnivå, där det främst handlade om traditionella utredningar bland annat i syfte att remittera elever för vidare utredning utifrån mer kliniska frågeställningar.
Sådana utredningar har inte som uppgift att svara på de frågor skolan bör ställa, dvs. vilka extra anpassningar och/eller särskilt stöd eleven är i behov av för sitt lärande och därmed sin hälsa. Att utreda elever utifrån ett mer kategoriskt perspektiv i skolan kan vara befogat i de fall där man (miss)tänker att elever har rätt att följa särskolans kursplan på grund av en utvecklingsstörning, eftersom denna fråga har relevans för skolans pedagogiska arbete.
Frågan är alltså inte om elever ska utredas eller inte utredas utan utifrån vilken frågeställning utredningen görs och i vilket syfte. Vilken fråga ska besvaras? I skolan är det viktigt att utgå från en för skolan relevant frågeställning och sedan ta ställning till med vilka metoder den kan besvaras. I dag tror vi oss exempelvis veta att en av de viktigaste förutsättningarna för elevers lärande är relationen till läraren.
Man kan säga att denna relation medierar lärandet. Min övertygelse är att man med hjälp av samtal med lärare dels kan utforska eventuella hinder i samarbetet mellan lärare och elev dels kan komma tillrätta med sådana hinder genom att göra eleven begriplig och hanterbar för läraren. Även om det är eleven som sätter käppar i hjulet för lärarens möjligheter att skapa förutsättningar för lärandet är det läraren som har det professionella ansvaret att få till denna lärande relation. Och det är också läraren som har ansvar för att be elevhälsan om hjälp i detta arbete. Elevhälsans uppgift är att bidra med sådan komplementär kompetens utifrån sina olika specialistkunskaper och på ett sätt som gör det möjligt för läraren att omsätta den i den sin yrkesutövning. •
Gunilla Guvå, psykolog
