Attans! Du har glömt din bok. Resan är lång, och du vet att du inte klarar dig utan lektyr. Så. Nu står du där och velar framför en brokig vägg med bokomslag av otaliga topp-tio-mest-sålda-populäraste deckare/romaner/biografier/whatever. Du vill, men kan omöjligt urskilja i myllret av färger och former, titlar och budskap, än mindre välja. Men så plötsligt fastnar blicken, något fångar dig. Du blir intresserad, nyfiken. Nu är valet lätt, och den psykologiska thrillern din.
Så varför denna fascination? Vad gör att så många av oss så gärna lockas av och flockas runt allt med epitetet »psykologisk«; må det vara deckare, drama, konst, filmer eller tv-serier? Som Mindhunter, en av Netflix nu mest populära serie, som bygger på FBI-agenten John E Douglas bok Mind hunter: Inside the FBI’s elite serial crime unit och som handlar om pionjärerna inom kriminalpsykologi och seriemördarprofilering. När vi trodde att vi sett oss mätta på seriemördare får vi den här serverad med – just det – en psykologisk touch. Och voilà: vi är fast i fascinationen.
Samma gäller för evenemang. Se bara på Bokmässan i Göteborg tidigare i höstas. Antalet besökare totalt var betydligt färre än tidigare år. Men till Psykologiscenens program var det fullsatt.
Kanske handlar det stora intresset för såväl psykologisk litteratur som för psykologin som sådan, om ett ökat behov av att på djupet förstå – inte bara oss själva, våra fobier, fasor och vad vi finner fascinerande, utan också vår partner, våra barn, vänner; grannar, busschaufförer och chefer. Men också ett försök att greppa den allt oroligare, ovissa samtiden. Vi behöver, och söker fördjupning. Skärpa. Analyser. Och hoppas att det som marknadsförs som »psykologisk« ska ge oss svar.
Producenter och marknadsförare har uppenbarligen förstått det. Epitetet psykologi används därför flitigt vid lansering. Filmer, tv-serier och deckare är »psykologiskt mångbottnade närstudier/porträtt/sammanbrott«. Och fackböcker liksom populärvetenskaplig litteratur, som säger sig förklara psykologin bakom allt från åldrandet, terrorism till otrohet och synen på partnerskap, säljer som smör smälter i solsken.
Och till och med när vi så väl vet med oss att den psykologiska mördarthriller-boken knappast är bäst i test, tenderar vi att ha överseende så länge epitetet »psykologi« finns med.
Så stort mervärde skänker detta elva bokstäver långa lilla ord. Psykologi har blivit en angelägenhet långt utanför professionen, för allt fler människor.
Tre psykologiska närstudier
TV-THRILLER. Top of the lake: China girl (2017) av Jane Campion. Om misogyni, mord och moderskap handlar fortsättningen på Top of the lake som nu utspelas i Sydney. Polisen Robin Griffin (Elisabeth Moss) kämpar för att ta sig tillbaka efter förra säsongens traumatiska händelse. En död prostituerad hittas i en resväska. Robin och kollegan Miranda (Gwendoline Christie) tar sig an fallet, som visar sig ha kopplingar till den dotter som blev till efter en gruppvåldtäkt och som Robin adopterade bort. Hela tiden poetiskt och psykologiskt nervkittlande drama.
BOK. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (Norstedts, 2017) av Johannes Anyuru. En psykologisk djupdykning i terrorismens kölvatten, religiositetens betydelse och
fanatism. Romanen som utspelas i ett fiktivt Europa handlar också om mellanmänskliga relationer, om hopp och hopplöshet, kärlek och vad som egentligen på riktigt är viktigt.
DANS. Bobbi Jene (2017) av Elvira Lind. Dokumentärfilm. En naken, i dubbel bemärkelse, psykologisk närstudie om en människa som pushar sig till det yttersta. Efter en lysande karriär i prestigefulla danskompaniet Batsheva i Israels Tel Aviv beslutar sig den amerikanska dansaren Bobbi Jene för att lämna kompaniet, sin livs kärlek och resa hem till USA. Hon är räddare än de flesta, modigare än alla.
