TEMA UKRAINA. Kriget har förändrat tillvaron för de ukrainska psykologerna. En del är flyktingar i Sverige, och försöker klara kraven för en svensk psykologlegitimation. Andra är kvar i Ukraina, och stöttar soldater som förlorat armar och ben vid fronten.
Text och foto: Tadeusz Rawa
Utanför centret i Vynnyki, strax utanför storstaden Lviv, syns soldater ta sig fram med amputerade armar och ben. En del går med hjälp av proteser, andra med kryckkäppar, ytterligare några förflyttar sig i rullstolar. De är ensamma eller i små grupper, omgivna av besökande vänner och familjemedlemmar.
Roman Lishchuk, psykiatriker och psykoterapeut på centret, möter upp utanför ingången.
– Vi har renoverat en tom byggnad tillhörande ett sjukhus här i Vynnyki och vi fortsätter att successivt utöka med fler våningar, berättar han.
Han säger att han två gånger känt sig så utbränd av arbetet att han fick ta ledigt. Men varje gång kom han tillbaka.
Inne i byggnaden är allt blänkande nytt och modernt. Här vårdas krigsskadade ukrainska soldater som behöver proteser efter att förlorat ben och armar i kriget. Här utförs även operationer, till exempel rekonstruktioner av ansikten. Och naturligtvis rehabilitering.
– Alla behandlingar sker enligt det brittiska NICE-protokollet, påpekar Roman Lishchuk.
Psykologen Svitlana Kutsenko har varit på Superhumans Center sedan start.
– Ibland kommer skadade soldater till oss nästan direkt från fronten, berättar hon.
Psykiska trauman är vanliga, som ångest, depression, sömnstörningar, gråt, häftiga humörsvängningar och starka reaktioner på höga ljud och buller.
Förändrade familjerelationer är också påfrestande. Den starke, självständige mannen som skulle ta hand om sin familj, barnen, kanske gamla föräldrar, kommer själv att vara beroende av andras hjälp.
– Den aspekten kan stärka motivationen till arbete och träning. De vill återförenas med sin familj stående och gående, säger Svitlana Kutsenko.
I ett rum för konstterapi, med tavlor på väggarna målade av soldater, möter vi Oleksandr. Han har varit yrkesmilitär i tolv år, är ingenjör och specialist på underhåll av militära helikoptrar. En explosion av en rysk X59-raket tog hans högra ben. Efter flera operationer lyckades han behålla en benstump, så pass lång att en protes blev möjlig. Han har varit på Superhumans sedan mitten av juli och tränar för att lära sig att gå med protesen.
Trots det svåra läget utstrålar han glädje och optimism.
– Min första tanke efter explosionen, innan jag förlorade medvetandet, var: jag har inget ben. Den andra tanken var: fan, nu blir det till att sadla om till en automatbil. Och jag gillar inte automatbilar, skrattar Oleksandr.
– Jag tänker inte så mycket på det som hänt. Jag har inga mardrömmar och ser på framtiden med viss optimism.
Hans fru Anna berättar om sina skuldkänslor. Varför hon inte hade ringt honom. Då skulle Oleksandr kanske ha gått bort från platsen där raketen slog ner.
– Jag har fått mycket hjälp av Svitlana. Flera gånger tvingade hon mig nästan att gråta. Jag kan hjälpa min man att komma tillbaka till livet, berättar Anna.
Att berätta för de båda döttrarna, 9 och 15 år, att pappa var skadad och hade förlorat ett ben, blev en tung uppgift. Även här var Svitlana till en ovärderlig hjälp.
– Den äldre dottern tog det ganska bra. Den yngre grät lite. Men till slut var det viktigast för dem att pappa kommer hem, säger Anna.
Svitlana Kutsenko berättar om sina fyra olika fokus som psykolog. Att de skadade ska återfå psykologisk och känslomässig trygghet. Att bygga upp sina jag, skapa en »jag kan-attityd«. Att åter känna sig som en del av gemenskapen, av samhället. Vilket leder till den fjärde aspekten – att återta kontrollen över sina liv.
Hon berättar att hela personalen, från läkare till städare och receptionister, försöker skapa en sorts hem- och gemenskapskänsla för soldaterna.
Hur tar hon då hand om sig själv, för att inte kollapsa, inte bli utbränd?
– För mig är det enkla saker – att ta en kopp kaffe, att prata med vänner och bekanta om annat än jobbet. Att ta ledigt en dag och vara ute i naturen. Äta något gott, få massage, säger Svitlana.
– Jag har också en psykolog som är min handledare och hon hjälper mig mycket.
Även Krystyna Skitsko arbetar som psykolog vid centret. Hon har en femårig utbildning i psykologi och psykoterapi bakom sig.
– Direkt efter examen visste jag att jag ville arbeta med militärer. Min man är yrkesmilitär och är nu vid fronten. Tack vare honom kan jag ganska mycket om det militära, vilket är till en stor hjälp i kontakter med både militärer och deras familjer här.
På Superhumans erbjuds ett brett spektrum av olika terapier.
– Vi har yoga, konstterapi, musikterapi. Just musik och konst stimulerar läkningen i hjärnan där våra patienter ofta har större eller mindre kognitiva skador, säger Romans Lishchuk.
Ibland får patienterna besöka konserter inne i Lviv. De får även stöd i att söka jobb.
– Vi håller kontakten med alla som varit här. Åtta av våra före detta patienter deltog i den intenationella tävlingen Invictus Games för människor med funktionsnedsättning och två är med i det ukrainska landslaget i ampfotboll, tillägger han.
Med stolthet berättar han också att en grupp soldater med proteser från Superhumans klättrade upp till en bergstopp på 1 586 meter i Karpaterna.
Inne i Lvivs gamla stadskärna verkar livet pulsera som vanligt. Utecaféerna är fullsatta, familjer flanerar över torget och i de smala gränderna. När flyglarm tjuter skyndar ingen längre till skyddsrummen. Men härom veckan slog en rysk raket ner i ett flervåningshus i centrala Lviv och dödade en kvinna och hennes två tonårsdöttrar.
FAKTA/Superhumans Center
Start: April 2023.
Antal anställda: 240, varav hälften i medicinska och terapeutiska yrken.
Antal patienter: Hittills har 600 patienter fått proteser och medföljade rehabilitering. 200 operationer har utförts.
Verksamhet: Operationer, tillverkning av proteser, fysisk, psykologisk, social rehabilitering.
Finansering: Enbart med bidrag från fonder företag, organisationer och privata personer.
Läs mer:
“På rehabilitering i Sverige, för att återvända till fronten”
“Volontärer i väntan på svensk legitimation”
