"Når aldrig fram till Freuds betydelse"

Replik till Billy Larssons debattartikel om Freud. Ulf Hjelm har tagit Billy Larssons uppmaning till sig och läst hans bok om Freud.

Billy Larsson efterlyser konkret kritik i debatten. Så nu har jag läst hans bok. Den handlar detaljrikt om hur Sigmund Freud blev en systematiskt självbedragande och manipulativ lögnare som förvanskade sina observationer, patientdata och slutsatser.

Ett problem med Billy Larssons adekvata kritik är att hans analys är onyanserad och heller aldrig når fram till Freuds betydelser. Både Freuds behandlingsmetod och hans teori om det omedvetna var nydanande omkring år 1900. Ingen beskrev och analyserade heller före Freud effekter av biologiska mentala processer och strukturer i den mänskliga hjärnan, vilka även samverkade med skapade mentala strukturer och med medvetna och omedvetna minnesinnehåll i människans hjärna.

Billy Larssons analys når heller inte innehållen i den sanering av Freuds metod och vetenskapsteori som startades av psykoanalysavhopparna och som senare även fått förändrande effekter inom psykoanalys och psykodynamisk metod och vetenskapsteori. Att Freud var omöjlig och oförmögen att ändra sina många egensinniga hypoteser om sexualdriften förstod redan de första psykoanalysavhopparna och många andra för över 100 år sedan.

Här kommer ett mer konkret exempel. Larssons kritik av Josef Breuers behandling och fallbeskrivning om Fröken Anna O bygger på andrahandsuppgifter och kritiken är överförenklad. Larsson hävdar att Breuers behandling ”varken var någon kur eller någon katharsis”. Breuer botade inte Anna O, istället gjorde han henne beroende av morfin och sömnmedlet kloral med hallucinationer som följd. Fem veckor efter Breuers behandling avgiftades hon på ett sanatorium och fem år senare led hon fortfarande varje natt av hallucinationer. Det är vidare anmärkningsvärt menar Larsson att Breuer inte nämnde dessa uppgifter i den slutgiltiga fallbeskrivningen, eftersom det är svårt att skilja mellan symtomen vid hysteri och vid morfinabstinens. Breuers ursprungliga fallbeskrivning ändrades också inför publiceringen i boken Studier i hysteri. Fallbeskrivningen om Anna O är av dessa orsaker både osann och förvanskad.

Breuer borde naturligtvis inte ha utelämnat uppgifterna om det dubbla missbruket. Han borde ha redovisat vilka bedömningar han gjorde av behandlingen med kloral och morfin samt beskrivit deras effekter för behandling och för sjukdomsbild. Men förringar verkligen dessa utelämnanden alla andra värden i hans fallbeskrivning och i hans behandling?

Jag tycker inte det. En av Josef Breuers betydelser ligger i hans nya förståelse och i hans nya psykologiska metodinslag i behandlingen av Anna O. Samtidigt beskriver han också i fallbeskrivningen hur psykosociala och omvårdande åtgärder hade betydelse för hennes förbättring. Breuer beskrev sin patients komplexa och allvarliga sjukdom, hennes sociala och kognitiva understimulans, hennes överbelastning och utmattning vid faderns dödsbädd, och han förstod skräckupplevelsernas ackumulerade effekter i hennes psyke och han försökte att frigöra (och avreagera) de bundna skräckaffekterna med benämning, prat och spegling av hennes utsagor.

Några av Billy Larssons resonemang i avsnittet om vägen framåt är samtidigt högintressanta, och de borde ha utvecklats mer i detalj. Han förespråkar en helt skolriktningsfri psykoterapiutbildning med flera specialistinriktningar, vilka bygger på forskning, generella och specifik kunskaper, bland annat om förändringsfaktorer och orsaker till olika former av psykisk ohälsa. Integrativa strävanden inom moderna psykoterapier, många nya avgränsade metoder samt självständiga skolriktningsfria metoder borde enligt honom göra en sådan psykoterapiutbildning möjlig. Jag hoppas uppriktigt att någon startar en sådan psykoterapiutbildning.

Jag uppskattar också Larssons beskrivning om hur behaviorister och beteendeterapeuter med den tredjevågens KBT har börjat närma sig andra moderna behandlingspsykologiers utgångspunkter, begrepp och metoder. Vi ser den mer skolriktningsfria inriktningen idag, inte bara inom KBT, utan även inom psykodynamiska, humanistiska, analytiska, kognitionsteoretiska och familjeterapeutiska traditioner. Precis som Larsson säger finns de mer skolriktningsfria inriktningarna inom metoder som utgår från mentalisering, affektfokus, klargöranden och acceptans, psykoedukation, medveten närvaro, schematerapi, feedback-informerad terapi, Act-terapi eller compassion fokuserad terapi, för att nämna de mer kända.

För mig handlar den pågående utvecklingen om många faktorer och om att psykologin sedan länge är en väl etablerad, väl differentierad och kunskapsrik vetenskap, vars utövare går många vägar för att ständigt uppdatera och tidsanpassa psykologin som vetenskap. Behandlingspsykologin och psykoterapin rymmer också konflikter, motsägelser, nedvärderingar, idealiseringar, integrationer, nytänkanden och självsanering, vilket driver på teori- och metodutvecklingen.

Samhällsförändringarna, kunskapsackumulationen och tiden har sin gång, och i psykologins historia finns ett mycket stort antal betydelsefulla psykologer, vilka idag är obekanta för oss. Finns det överhuvudtaget någon klinisk psykolog som idag arbetar som Freud, Watson eller Skinner gjorde?