Vi bör stå för att föra komplexa resonemang som tar hänsyn till många olika perspektiv. Den som deltar i den famösa psykologgruppen på Facebook kan lätt se att så är inte fallet skriver Jonas Mosskin.
Halvvägs in på psykologprogrammet gjorde jag praktik och blev plötsligt uppringd av min studierektor nu framlidna Ulla Ek. Hon undrade vad jag sysslade med. Jag hade bloggat om Björn Ranelids uttalande i en intervju och skrev om Ranelids uppblåsta självbild och jämförde med diagnoskriterierna för narcissistisk personlighetsstörning. Jag hörde studierektorns bekymmersrynka genom telefonen: »Jonas så kan du inte skriva det förstår du väl?«. Jag argumenterade för att det var en mycket känd person vars uttalande i media jag bara jämförde med psykiatrimanualen »den är ju inte hemlig«. Jag minns hur jag beskrev kulturen i bloggosfären och varför jag ogärna tog bort inlägg. Hellre då att det felaktiga låg kvar och diskuterades i kommentarerna. Vilket också var fallet.
Det här var 2009 och jag hade i två års tid skrivit och bloggat om psykologi samt anordnat offentliga samtal. På den tiden fanns det knappt några mediala psykologer eller frågespalter i media. De flesta psykologer hade inga hemsidor och förde en anonym tillvaro bortom nätet. Internet var dessutom ett frihetligt forum där åsikterna var många och tonen ofta kamratlig. Hot hat och den polarisering som nu är på sociala medier hade inte tagit över ännu. År 2007 startades även forum för psykologstudenter där allt möjligt skrevs och debatterades. Det var ofta en schyst ton och kunskapshungern var stor. Psykologstudent.se kanaliserade sedan sin energi till PS-konferenserna som startade 2008 och de är fortfarande livaktiga och de roligaste psykologkonferenserna i Sverige.
I mitt examensarbete Psykologers deltagande på och förhållningssätt till sociala medier intervjuade jag ett tiotal av pionjärerna och det var tydligt att det då talades lite i kåren om de nya professionella gränser som uppstått och att få hade en genomtänkt strategi för sin närvaro. Det var 2011. I dag är läget annorlunda alla är med och många deltar aktivt men särskilt genomtänkta verkar inte strategierna vara. Inte heller den professionella diskussionen om hur vi pratar och beter oss på sociala medier. Vi psykologer har ryckts med av vår samtid precis som alla andra. I dag har de sociala medieplattformarna blivit polariserande åsiktsmaskiner men också lokala bubblor där vi umgås enbart med likasinnade. Människor delar upp sig efter politik och livsstilsmarkörer. Positionerande är ofta viktigare än innehåll. Åsikter basuneras ut och väldigt lite ansträngning görs för att lyssna på den andra sidan. Allt fler psykologer ser det också som sin plikt att berätta för andra vad som är rätt och fel. Detta rätt och fel-tänkande pågår inte minst i den stora och »slutna gruppen« på Facebook för psykologer. Personliga åsikter sammanblandas ofta med professionella ställningstaganden på ett oreflekterat sätt. Min upplevelse är att språkbruket från sociala medier letar sig in i psykologrollen vilket är problematiskt.
Frågan om professionellt förhållningssätt är viktig inte bara på sociala medier utan även i vår psykologroll som allmän expert. Två offentliga psykologer som jag också känner och uppskattar är Anna Bennich och Johan Grant. Bennich svarar på läsarbrev i DN. Nyligen var det ett brev där en mamma hade problem med sin vuxna sons polyamorösa leverne och de faktum att han ville ha med sina två partners på födelsedagskalas med släkten. Bennich argumenterade utförligt hur fel brevskrivaren hade och varför hon borde acceptera detta. Inte ett ord om huruvida sonen verkligen måste ta med sig sina partners på en släktmiddag. Eller om det är rimligt att man som har en annorlunda familjebildning kan kräva att alla andra skall anpassa sig. Hade svaret varit likadant om mamman haft en ortodoxt religiös tro till exempel? Var fanns empatin och respekten för brevskrivaren? Alla som varit med om en separation vet hur svårt det kan vara för alla inblandade att acceptera nya partners. Det hör liksom till. Bennich har skrivit en bok om separationer men i hennes svar var det viktigare att hötta med fingret åt den förlegade mamman och ta sonens parti. Sonen med de moderna värderingarna hade litet eget ansvar. Det är inte ett balanserat svar.
Psykologen Johan Grant svarar på läsarfrågor i skandalomsusade Bulletin. I ett svar till en läsare som är produktchef och som har en känslostark kvinnlig medarbetare får produktchefen höra att det är den unga kvinnliga medarbetaren som är oresonlig som blir arg och springer iväg och gråter efter en diskussion om hållbarhet. Grant tar inte upp det ojämlika i maktförhållandet eller om det faktiskt var rätt i sak. Hållbarhetsfrågorna är som bekant en av vår tids största ödesfrågor men de benämns inte. I stället resonerar han om den unga generationen född på 1980-talet som lättkränkt och funderar över hur ledningen ska tygla de unga medarbetarna. Här var det de äldre som hade rätt och de unga som hade fel.
Båda dessa svar visar på en tendens att psykologen använder sin status och ställning i ett rådgivningssammanhang till att berätta vad som är det rätta i stället för att föra ett komplicerande resonemang. Att lyhört möta klientens problem och bidra till ett nyfiket utforskande där denne får hjälp att tänka vidare är för mig kärnan i rådgivarrollen. Bägge dessa svar har hyllats och kritiserats och naturligtvis av olika politiska läger. Själv känner jag mig tveksam till att använda »fråga psykologen-spalten« för att driva egna politiska övertygelser. Det passar bättre i en debattartikel eller i ett annat forum.
För vad händer om psykologer överallt driver politiskt färgade frågor i rollen som expert? Hur blir det med förtroendet för psykologer? Även sverigedemokrater måste ju skicka sitt barn till utredning på Bup eller hamnar i psykiatrin och har rätt att vara trygg och att bli bedömd som alla andra. Radikala vänsterpartister måste kunna lita på att psykologen står för professionalism och yrkeskunnande när man möter en psykolog i skolan företagshälsovården Försvarsmakten eller på arbetsförmedlingen. Psykologen bör stå över de dagspolitiska trenderna och kryssa mellan de mest förenklade identitetsmässiga markörerna. Vi bör stå för att föra komplexa resonemang som tar hänsyn till många olika perspektiv. Den som deltar i den famösa psykologergruppen på Facebook kan lätt se att så är inte fallet. Taket är lågt tonen är rå drev vevas igång och positionerande pågår hela tiden. De äldre och erfarna kollegorna föregår inte heller med gott exempel. Det drivs agendor om allt möjligt. Det tycks otroligt mycket om allt och alla hela tiden. Jag blir matt och undrar hur folk orkar. All den stress som psykologer rapporterar om verkar inte synas här. Eller så är tyckandet ett sätt att avreagera sig på ett pressat jobb. Jag vet inte.
Jag är i grunden positiv till att psykologer tar plats medialt i många sammanhang i samhället. Men det är viktigt i vilken roll man gör det. Femton år av deltagande i en medial offentlighet har fått mig att se skiftet och jag önskar att det fanns mer eftertanke hos oss som kollektiv. I dag saknar jag den strikta och yrkesetiska principfastheten som min studierektor stod för. Det fanns en robusthet och tydlighet i hennes linje. Den var kanske stel men det fanns en logik och konsekvens i det.
När jag ser mig omkring i dag ser jag inte var logiken finns om vad vi bör tycka om offentligt. För mig är psykologin i första hand en fantastisk vetenskap politiskt neutral och humanistisk på det sättet att den sätter människan i centrum. Det finns massor av argument för alla möjliga politiska åsikter som man kan hämta från psykologin men för mig är psykologin större än så. Det gäller att vi använder den omdömesfullt. Vi kan inte komma ifrån att vi har ett särskilt ansvar i samhället. Människor litar på vår kunskap som psykologer. Som identitetspolitiska psykologer blir vi bara en i mängden av alla tyckare. Det tror jag inte psykologerna vinner på som kollektiv.
/Jonas Mosskin, organisationspsykolog