Jacqueline Levi når 25 000 lyssnare med varje avsnitt av Psykologipodden.
Hennes intervjuer påminner om ett vanliga klientsamtal.
– Jag måste vara där fullt ut, närvaron är fundamental, säger hon.
Text: Anna Wahlgren
“Jag tänker att vi ska gå lite djupare är det okej med dig?” frågar Jacqueline.
“Okej men jag tycker att det är obehagligt”, säger Jonatan Unge som gästar podden.
“Jag är inte särskilt obehaglig”, invänder Jacqueline.
“Det är vad psykologer brukar säga”, kontrar Jonatan.
“Och sen visar det sig …”, säger Jacqueline.”
“… Att de är jätteobehagliga”, fyller Jonatan i.
De skrattar tillsammans. Jacqueline tar kommandot över samtalet men hon är samtidigt inkännande förtroendeingivande och följsam. Som vanligt får hon fin kontakt med sin poddgäst.
– Jag tycker att det är viktigt att gästerna känner sig avslappnade. Både före och efter intervjun stämmer jag av om det finns någonting som gästen inte önskar tala om. Däremot förbereder jag aldrig några frågor i detalj. Jag vill ha ett ramverk för vad vi ska prata om men jag sitter inte med något färdigt frågeformulär. Målet är att vara öppen för det som händer i samtalet. I vissa avseenden påminner poddsamtalet om ett klientsamtal. Jag måste vara där fullt ut, närvaron är fundamental.
I snart fyra år har Jacqueline drivit Psykologipodden som tar upp ämnen som stress ångest ätstörningar och självmord. Tanken med podden är att öka förståelsen för och därmed minska stigmatiseringen av psykisk ohälsa.
– När jag gick på Psykologprogrammet lärde jag mig mycket som jag tyckte att andra också borde få veta. Jag har alltid tyckt att det är konstigt att vi inte får någon »människokunskap« i skolan. När jag gick på högstadiet och läste hemkunskap så hade vi prov på hur många minuter man kokar potatis och huruvida särskilda stekpannor tål diskmedel eller inte. Det är anmärkningsvärt att vi inte också fick kunskap om normalt psykologiskt fungerande och hur detta skiljer sig från psykisk ohälsa.
Ur en psykologs perspektiv blir det tydligt att läroplanen saknar relevant innehåll. Jacqueline vill utnyttja podcastens potentiella pedagogiska möjligheter det är en tacksam plattform att sprida kunskap om psykologi och ett bra format för samtal tycker hon. Själv var hon ingen trogen poddlyssnare när hon drog igång däremot hade hennes syster och pappa en podd ihop – Medicinpodden. I den pratar de båda läkarna om vanliga symptom och bakomliggande sjukdomar. Pappan har också medverkat i Psykologipodden liksom Jacquelines farfar Lennart Levi som är stressforskare.
– Jag har gjort intervjuer med flera familjemedlemmar som har en relevant yrkesbakgrund. Men för det mesta känner jag inte gästerna. Jag gör ju podden i egenskap av psykolog inte som privatpersonen Jackie. Med det sagt så är det viktigt för mig att vara mig själv i podden. Privat är jag nyfiken och öppen för i princip vad som helst. Också i podden vill jag ha ett avväpnande och icke dömande förhållningssätt.
Allt som har med podden att göra fixar Jacqueline själv. Researchar väljer och bokar intervjupersoner och inte minst klipper. I klippningen använder hon rätt och slätt Appledatorns medföljande Garagebandprogram. Hon anpassar valet av gäster efter aktuell forskning och vad som är på agendan i samhällsdebatten. I ett avsnitt pratar hon med Alexander Rozental om prokrastinering i ett annat berättar Alex Schulman om sin egen psykiska ohälsa och i ett tredje talar Anna Kåver om acceptans och förlåtelse.
– Några gäster råkar vara kända men det är inget självändamål. Intervjupoddar med kändisar finns det ju redan gott om. Men evidensbaserad forskning är inte lika lätt att få fatt i. Bara för att jag är intresserad av ekonomi betyder det inte att jag går och köper Handelshögskolans kurslitteratur. Och detsamma antog jag gällde även för andra men inom psykologi. För att ha möjlighet att engagera sig så måste forskningen och faktabasen vara relativt lättillgänglig och där är ju podcastformatet tacksamt.
Podden har ungefär 25 000 lyssnare per avsnitt. Jacqueline vet inte särskilt mycket om dem som lyssnar mer än att de flesta är från 20 år och uppåt och att majoriteten antagligen är kvinnor. Efter varje avsnitt droppar det in mejl och instagramkommentarer från lyssnarna. De tackar för en avgörande insikt eller delar med sig av en personlig historia. Det händer att personer skriver att podden hjälpt dem igenom deras mörkaste stunder. Det är mycket tack och hjärtan i flödet. Jacqueline svarar på varje kommentar.
– Det är det som är så coolt med podden: Att jag kan sitta i mammas vardagsrum – där jag spelade in de första avsnitten – med min gamla dator och en mikrofon som jag har köpt på Kjell & Company och det utmynnar i att jag har en kanal som hittills fått 15 miljoner lyssningar. Om jag då resonerar i termer av insats i förhållande till resultat bedömer jag att mitt arbete får god utdelning. Det är klart att det är mycket jobb men det är också många som tar del av programmen.
Vi gör intervjun på Lindquist konditori i Vasastan i Stockholm. Det här är Jacquelines hemkvarter hon är uppvuxen i krokarna. Konditoriet är en favoritplats när hon vill ta det lugnt. Här har hon suttit och funderat över vad som skulle bli nästa steg i livet till exempel yrkesval.
– Jag ville läsa en yrkesutbildning så jag skrev ned alla tänkbara på ett papper. Sen strök jag allt som jag inte var intresserad av. Jag har alltid varit fascinerad av hjärnan och mänskligt fungerande och i kombination med det haft en någorlunda fallenhet för att möta människor. Till slut fastnade jag för att bli psykolog.
För ett år sedan tog Jacqueline sin psykologexamen vid Stockholms universitet och nu är hon precis färdig med sin PTP. Hon sitter dessutom med i styrelsen för den ideella föreningen Mind och arbetar som konsult för sajten Psykologiguiden Ung.
– Jag är handlingsorienterad. Jag tycker att det kan bli olyckligt med enbart prat och tyckande. Det är givetvis viktigt men ännu viktigare är att göra – att agera. Psykologrollen behöver inte vara begränsad till att jobba på mottagning även om jag just nu tycker att det är givande. Jag är ju ny och grön och får ut mycket av att jobba kliniskt. Det vore besynnerligt att hoppa över den biten.
Hon betonar dock att utöver yrkesrollen är hon precis som alla andra en människa med utmaningar och motgångar.
– Och det får gärna märkas i podden. Jag vill vara mänsklig och våga vara känslig. Och i det ingår att vara öppen med att jag också har känslor utöver trötthet och stress. Under min studietid upplevde jag att psykologer förväntas ha en fasad att de ska framstå som neutrala. Jag kan inte riktigt relatera till det. Jag har reflekterat mycket runt det här med att vara neutral. Att sällan eller aldrig uttrycka en åsikt eller en känsla att inte beröras eller reagera. Många likställer neutralitet med att vara respektfull men jag håller inte med. I så fall hade jag behövt vara neutral till företeelser som är oförenliga med en humanistisk värdegrund typ som när folk säger nedlåtande saker om människor som lider av psykisk ohälsa eller som är rasistiska och antisemitiska.
Mormor Malka Freunds livshistoria skildras i ett avsnitt i podden »En överlevandes historia«. Det handlar om hennes tid i flera koncentrationsläger.
– Mormor är 93 år nu. Hon är min stora förebild. Hon är världens kämpe det finns ingen som hon. Hennes historia lämnar ingen oberörd. Den ger exempel på att även extrema belastningar och förtryck kan hanteras psykologiskt och övervinnas.
Familjen betyder mycket för Jacqueline. Hon är uppvuxen med att familjen är viktig att man tar hand om varandra att man stöttar och hjälps åt. Att man är ett team. Det gäller både familjen och vännerna.
– Familjekonceptet eller relationer överlag har varit en naturlig del av min uppväxt. Varje relation förutsätter tålamod och en vilja att mötas. Jag har stor tilltro till andra människors förmågor och försöker att varken känslomässigt eller intellektuellt omyndigförklara någon. Det gäller både privat och i mitt arbete.
Att samexistera med andra har alltid varit viktigt. För Jacquelines mormor handlade det om att hålla fast vid det som fanns kvar och att åter skapa liv.
– Mormor och även andra i min familj tvingades ju starta om sitt liv på en ny plats utan alla människor som tidigare funnits omkring dem.
Jacqueline känner en stor tacksamhet för sina mor- och farföräldrar och är glad över att fått ha dem i sitt liv.
– Jag vill göra det värt att leva om du förstår vad jag menar. Livet är tufft och det händer saker som inte går att förutse men det är viktigt att värna om livet. Jag vill inte låta klyschig men jag känner ett ansvar att göra någonting värdigt av mitt liv. Jag vill fokusera på det som verkligen betyder något.
Och vad är det?
– Att känna nyfikenhet på livet och att aldrig sluta lära sig nya saker. Att ge energi. Att ha roligt och känna sig levande. Att uppskatta det ordinära och vardagliga. Och att bidra till samhället på det sätt man kan. Som jag ser det har jag inte bara rättigheter utan också skyldigheter. Jag försöker fundera över vad jag är bäst lämpad att hjälpa till med. Och så räknar jag med att andra människor tänker likadant och bidrar med det som de är bra på.
Det där med att bidra återkommer Jacqueline till flera gånger under samtalet. Att inte bara prata i termer av vad jag vill ha eller vad jag förtjänar utan också vad som är mitt ansvar.
– Jag vill inte »åberga« mig genom livet … du vet Alfons Åbergs ständiga kommentar: »Jag ska bara …«. Då blir det inte mycket av. I ett av poddavsnitten pratar vi om just det – om nånannanism att »någon annan« borde göra något. Ibland kan man faktiskt vara den som gör det. Så resonerade jag med podden. Jag tycker definitivt inte att jag är bäst på att göra podd eller att jag är den bästa psykologen … för det handlar inte om det utan om att se till att det händer att det exempelvis faktiskt startas en psykologipodd. Att våga vara orädd i sin nyfikenhet och att kanalisera sin energi. Det kommer man långt på.
Fakta: Jacqueline Levi
Ålder: 28 år.
Bor: I lägenhet i Stockholm
Familj: Föräldrar och syskon.
Yrke: Legitimerad psykolog.
Jobbar: På Kronan, en öppenvårdsmottagning i Stockholm.
Aktuell: Med nya avsnitt av Psykologipodden och som styrelsemedlem i Mind.
