Att woke blivit ett skällsord är inget att beklaga sig över. Det var själva poängen. Att med kritisk blick syna våra värderingar. Att provocera, testa gränser, passera gränser. Woke knockade postmodernismen, en tidsanda då inget skulle tas på allvar. Nu är allt blodigt allvar.
Men Trump då, invänder kanske någon, det är ju hans tidsanda som råder nu. Fast det tror jag inte. Han står för en temporär och vulgär motreaktion. Tillför inget nytt, saknar värderingar, en rutten kvarleva från postmodernismen. Vår tidsanda med woke, eller kanske post-kolonialism, kommer med tiden att integreras i vårt tänkande, även hos belackarna. Sedan kommer något nytt.
I grunden gillar jag alltså woke. Jag har blivit upprymd, provocerad, behövt backa, tänka ett varv till. Cancelkulturen tycker jag fortfarande är en styggelse, även om den kan ha varit nödvändig i tidsandan, en metod för att skapa totalt engagemang.
Woke finns nu överallt, även inom vården, och den drivs av såväl patienter som vårdpersonal. Även här kan vi komma att rysa i backspegeln, hur fel det blev, gränser som passerades. Att det var patienternas rättigheter som fick styra, inte det professionella omdömet.
Det amerikanska psykologförbundet är woke i kvadrat, med psykologin som motor för att driva övertygelserna. Frilansjournalisten Adrianna Pavlica har för vår räkning besökt APA, tragglat sig igenom deras pressmeddelanden, och frågat hur de arbetar. Ett förbund som kartlägger medlemmarnas politiska värderingar, för att därefter driva dessa med full kraft. Föredömligt, eller motsatsen?
Här kan du läsa artikeln.
