Möt Hilmar Thór Hilmarsson. Islänningen som flyttade till Sverige och i dag utbildar psykologstudenter i empati. Samtidigt som han själv ställts inför för svåra prövningar, där empatin blivit nödvändig.
Text: Anna Wahlgren Bild: Tina Stafrén
När Hilmar Thór Hilmarssons yngste son, som har en intellektuell funktionsnedsättning, var liten var han extremt känslig för andra människor. Han var dessutom ett öronbarn och behövde regelbundet besöka sjukvården. Ofta slutade besöken med gråt och skrik, den stressade personalen gjorde sonen orolig, och ibland var det inte ens möjligt att genomföra någon undersökning.
Men Hilmar minns ett möte som inte var som de andra. Som vanligt satt han i akutmottagningens väntrum med en sprattlig och nervös son i knäet. En sjuksköterska rörde sig med raska steg genom rummet, men hejdade sig när hon fick syn på den orolige pojken. Hon gick fram till Hilmar och sonen, satte sig på huk och tittade sonen i ögonen. Hon utstrålade lugn och närvaro. Hon frågade efter sonens namn och berättade att hon heter Britta. Hilmar kände hur sonen slappnade av i hans famn och skymtade till och med ett leende. Snart hoppade sonen ur pappas knä, tog sjuksköterskan i hand och följde med henne in i mottagningsrummet.
– Som förälder till barn med funktionsnedsättningar är det otroligt stort att se barnet bli bemött med empati. Eftersom jag har två söner med funktionsnedsättningar har jag ofta träffat psykologer, läkare och habiliteringspersonal via barnen. Tyvärr har många möten med de professionella inte alls fungerat bra. Då har pappa fått kliva in och med empatins hjälp försökt leda samtalet i rätt riktning.
Empati har varit den röda tråden i den här islänningens liv och psykologkarriär. Hilmar Thór Hilmarsson flyttade med familjen från Reykjavik till Rinkeby när han var åtta år, och sedan dess har Sverige varit basen. Han brinner för att sprida empatins budskap, och allt han gör – undervisar på psykologprogrammet vid Mitthögskolan, skriver böcker och driver en egen psykologmottagning på Frösön i Östersund – tar avstamp i empati. Han menar att empati är helt avgörande för en framgångsrik psykologisk behandling. Själv fick han inspiration till empati redan som barn.
Hans farmor – född i början av 1900-talet i ett extremt fattigt Island – hade tagit ställning för sina värderingar. Det är ett uttryck som Hilmar ofta återkommer till under intervjun, och med det menar han att visa respekt, omtanke och kärlek till sina medmänniskor. Hon lyssnade alltid uppmärksamt med intensiv närvaro på vad han hade att säga, och stack in med frågor vid precis rätt tillfällen. Redan som liten blev Hilmar berörd av hennes sätt att samtala och hon har varit hans livs förebild.
– När jag så småningom gick psykologlinjen fick jag lära mig olika metoder för samtal. Men jag tyckte att farmors sätt att samtala passade mig mycket bättre. Jag blev mer och mer intresserad av det empatiska förhållningssättet. Jag insåg att det fanns hur mycket forskning som helst som visar att empati har stor inverkan på det som händer i ett samtal. När psykologen har ett empatiskt förhållningssätt blir patienten mer nöjd, samarbetet fungerar bättre och det blir mer följsamhet till åtgärder.
Den här intervjun sker på Frösön där Hilmar bor med sin familj. Vi kör runt på vita vintervägar med Hilmars gigantiska jeep. Islänningar älskar stora terränggående fordon som jeepar, konstaterar Hilmar. Bilen är hans och sonens hobby, de ägnar helgerna åt att meka. Efter lite sightseeing svänger vi in på femtiotalsfiket Tages på Frösön. Vi beställer punschrullar och mandelbiskvier och slår oss ner i skinnsoffa i ena hörnet. Här kommer vi att kunna prata ifred har Hilmar räknat ut.
Han lever som han lär. Han har ansträngt sig för att det här ska bli ett bra möte, han både hämtar och lämnar på stationen, och hejar på mina försök till ett empatiskt förhållningssätt. Empatin genomsyrar hela hans liv, inte bara hur han är som psykolog.
– Jag har som de flesta andra människor mött svåra livssituationer. Men kanske har jag mött extra svåra livssituationer i och med att jag har två barn med funktionsnedsättning. En autistisk pojke, och en med intellektuell funktionsnedsättning.
Att vara förälder till barn med funktionsnedsättningar är ett livstidsuppdrag som inte tar slut bara för att barnet fyller arton. Hilmar konstaterar att andra delar i hans liv har fått stå tillbaka på grund av livssituationen.
– Jag hade till exempel gärna doktorerat, men det har inte funnits tid. Jag får vara tacksam över att jag har kunnat skriva flera böcker om empati. Jobbet i kombination med min livssituation har gjort att jag tvingats leva väldigt disciplinerat. Det låter tråkigt, men rutiner och vardag är det som har skapat trygghet. Under en stor del av livet har jag jobbat fyrtio timmar i veckan, sedan har jag jobbat ytterligare fyrtio, ibland sextio, timmar – med barnen, också när de har blivit vuxna.
I retur har barnen gett honom en stor gåva – att utveckla empati. När han mött deras lidande med empati har livet känts mer meningsfullt och han har inte blivit lika trött av att vara i deras behov.
– Jag är också tacksam för min förmåga att kunna vara empatisk när min fru fick cancer för fyra år sedan och sannolikheten för överlevnad var väldigt låg. Att möta en cancersjukdom som sprider sig med blixtfart i kroppen är extremt utmanande. Min fru Maja är dessutom själv en skicklig läkare och förstod naturligtvis det allvarliga. Jag lyckades skapa trygghet när hon var som mest stressad. Jag är långt ifrån perfekt, men under livet har jag tvingats öva på att välja förhållningssättet empati också när livet bjudit upp till dans. Maja brukar säga att en viktig del i att hon faktiskt överlevde är att hon kunde lugna sitt parasympatiska nervsystem och hitta läkning tack vare våra samtal och mitt bemötande.
Psykologer som väljer empati som förhållningssätt kan förlita sig på den metod som de använder, men i avgörande ögonblick kommer de att ha användning för sin empatiska förmåga, menar Hilmar Thór Hilmarsson.
– Som psykolog förväntas man gå in i en roll och ha en teknik för samtalet. För utomstående kan det uppfattas som lite mekaniskt, och psykologen riskerar att bli distanserad i sitt sätt att vara. Att vara för neutral i bemötandet ger inte någon vidare framgång i behandlingen. Man kanske gör »som man ska« – bekräftar och validerar – men om det man säger saknar känsla och engagemang så skapas ingen trygghet i mötet.
Om vi gömmer oss bakom psykologrollen och inte kan vara människor i ett mänskligt möte, vilka ska vi då vara, undrar Hilmar Thór Hilmarsson. Att vara psykolog är också att vara människa. Och med ett empatiskt förhållningssätt kan man möta lidandet med en genuin medkänsla. Men empati handlar inte bara om att känna med andra, utan om att vilja hjälpa.
– Om jag bara håller med patienten: »Jag förstår dig, dina barn är besvärliga, ojojoj«, så kommer jag ju ingenstans. Om jag i stället säger: »Dina barn är minst sagt besvärliga. De skriker på dig och du har svårt att lägga dig på kvällen. Vi behöver hitta vad du kan göra för att bli den goda mamma du vill bli«, så bekräftar och validerar jag, men jag för diskussionen till att göra något så att det blir bättre. För empati är mer än en reaktion, det handlar också om handling som leder till utveckling.
Att vara empatisk i mötet med andra människor kan tyckas självklart, men att verkligen ta ställning för empati är mer än så, menar Hilmar Thór Hilmarsson. Det handlar om att ta stå upp för sina värderingar, att vilja vara en människa som bidrar till att det blir bra i relationen med andra. Att bestämma sig för att vara ärlig, rättvis, omtänksam och respektfull mot sina medmänniskor – också i utmanande situationer.
Hilmar Thór Hilmarsson undervisar i empati på psykologutbildningen på Mittuniversitetet i Östersund, och rollspel är en viktig del i handledningen.
– Eftersom vi filmar rollspelet är det lätt att se när samtalet fungerar, men också när studenten tappar kontakten med sin samtalspartner. Filmerna brukar vara riktiga aha-upplevelser. Jag ger feedback på hur studenten kan bli mer närvarande och skapa ännu bättre kontakt. När en psykolog visar empati sker det nämligen huvudsakligen genom ickeverbala signaler, till exempel att man lutar sig framåt, nickar, använder en vänlig röst och försöker utstråla värme i blicken. Det är sådant man kan öva upp, och som jag drillar mina studenter i. Generellt tränar dock inte studenterna i Östersund mer på empati än vad de gör vid andra lärosäten.
Hjärnforskarna vet alltmer om vad som styr vår empati. Senare forskning har fokuserat mycket på den biologiska grund som finns för empati – exempelvis vad som händer i hjärnan när vi ser andra lida.
– Forskningen visar också att empati minskar bland befolkningen, men att den samtidigt är ganska lätt att träna upp. Annan ny forskning menar att empati handlar om hur vi värderar våra medmänniskor – tillhör du min innegrupp eller utegrupp, ska jag visa empati eller inte? Det har visat sig att empati går att sätta på och stänga av, och därför har begrepp som »motiverande empati« börjat användas.
Fler psykologer skulle välja ett empatisk bemötande om de såg hur välgörande det är för patienten, men också för en själv, tror Hilmar Thór Hilmarsson. Han påminner om att psykolog är ett legitimationsyrke, och det innebär att den enskilde psykologen har ett ansvar i sitt möte med klienten. I det ingår att sätta sig in i forskningen om empati, och att ställa krav på sin arbetsgivare om en rimlig arbetsbelastning.
– Med ett empatiskt förhållningssätt kan du göra skillnad för patienterna. Hamnar du i det som arbetsgivaren bjuder upp till – stress och för många klienter – tappar du bort din grundläggande förmåga till empati. Vi psykologer ska vara stolta över vår unika förmåga att samtala, vi har en lång utbildning i det. Men vi ska vara varsamma med vårt kunnande, och ta ställning för ett respektfullt förhållningssätt mot patienterna. Ingen vill träffa en psykolog som har andan i halsen och knappt kommer ihåg vad patienten heter.
Hilmar Thór Hilmarsson känner sig ofta bekymrad över vad det innebär att jobba som psykolog i dag.
– Att vara psykolog är ett av världens svåraste jobb. Det är väldigt belastande att samtala med andra människor. Forskning visar att känslosmitta gör dig trött och dränerad. Det är krävande att ha samtal efter samtal hela dagarna. I en behandling är det ofrånkomligt att det ibland blir motsättningar mellan psykologen och patienten. Patienten kanske har krav på fler tider, fortsatt behandling eller vill att psykologen ska skriva ett intyg. Förmågan att hantera sådana motsättningar avgörs av psykologens empatiska förmåga. Bemötande är jätteviktigt, om patienten börjar ifrågasätta psykologen slutar det kanske med en anmälan. På läkarutbildningen i USA jobbar man därför numera mycket med empatisk förmåga. Det handlar om att läkarna vill minska risken för att bli anmälda.
Men kan man verkligen lära sig empati? Svaret är otvetydigt ja, menar Hilmar. Han har lärt ut empati för en rad olika yrkesgrupper, från kriminalvårdare och personal på hvb-hem till chefer på stålverk.
– Empati är enkelt när vi ser det. Men vi behöver modeller och exempel, och jag använder mig ofta av rollspel. Empatiskt samspel är ganska lätt att förstå och lära sig eftersom forskningen om empati så tydligt visar hur man kan göra för att skapa en god relation, och studenterna brukar säga att de snabbt märker skillnad. Min dröm är att undervisa på alla psykologutbildningar i Sverige.
Fakta: Hilmar Thór Hilmarsson
Ålder: 62 år.
Bor: På Frösön i Östersund.
Familj: Hustrun Maja, två söner, 35 och 23 år gamla.
Yrke: Psykolog och psykoterapeut med empati som specialområde. Har skrivit en handfull böcker om samtal, bemötande och empati. Är lärare på psykologprogrammet på Mittuniversitetet i Östersund.
Aktuell: Boken Svart bälte i svåra samtal gavs ut 2024. I sommar kommer nya boken Självledarskap – för ett framgångsrikt och meningsfullt liv.
