Fem frågor till psykologen Marja Onsjö som i sin avhandling ger ökad förståelse för när traumafokuserad behandling för barn inte är effektivt.
Text: Maria Jernberg
Det var spikning igår, hur känns det?
– Jag blev mer berörd än jag räknat med. Men det var roligt och fint, surrealistiskt, allt arbete som börjar bli färdigt.
Du har hållit på i tio år?
– Ja forskningen har skett parallellt med mitt kliniska arbete. Jag jobbade länge inom barn- och ungdomspsykiatrin. Där fick jag chansen att undersöka hur de som varit patienter på grund av att det varit utsatta för eller bevittnat våld, upplevt behandlingen. Tidigare studier visar att hälften av alla barn och unga på bup har sådana erfarenheter.
Vad tyckte de före detta patienterna?
– En stor andel var nöjda och önskade att alla barn som utsatts för våld skulle erbjudas behandling. De lyfte fram de relationella aspekterna. Att en vänlig person hade mött dem och tagit sig tid att lyssna, att den inte suttit och läst innantill i journalen. Intervjuerna gjordes fyra till fem år efter tiden på bup. De flesta som gagnats av behandlingen hade fortsatt heller inga traumasymtom, medan de som inte blev hjälpta hade utvecklat ytterligare psykiatriska problematik.
Varför hade behandlingen inte hjälp dem?
– För flera hade våldsutsattheten inte upphört. Andra beskrev föräldrar som förringade våldet eller inte tog ansvar för det. I traumafokuserade kognitiv beteendeterapi pusslar vi ihop de fragmenterade bilder barnet har av sin uppväxt och skapar en sammanhängande berättelse. De barn vars föräldrar sa att det inte hade hänt eller som bara ville tala om lyckliga minnen hade svårare att begripliggöra sina upplevelser – att det verkligen skett och att det inte var deras ansvar. I sådana fall rekommenderar jag terapeuten att prata med barnet om förälderns förnekelse och hur det påverkar barnet.
Hur ska de barn som inte svarar på behandlingen få hjälp?
– Märker vi som kliniker att behandlingen inte fungerar, behöver vi fråga oss vad som pågår som vi inte har koll på. Det som förvånade mig i berättelserna var i vilken hög grad barnen fortsatt varit utsatta för våld och övergrepp under tiden för insatser. I efterhand tänker jag att jag varit naiv som trott att ett barn som väl avslöjat att en förälder utsätter dem för våld, är skyddat. Vi måste göra mer från samhällets sida för att hjälpa dem. I nuläget plockar vi ut barnen och säger att det är du som ska få behandling, det är du som är problemet, i stället behöver vi arbeta mycket mer med familjen och hur barnet har det i sina andra sammanhang.
Avhandlingen heter Children subjected to family violence: a retrospective study of life situation and traumafocused treatment och försvaras på Göteborgs universitet 250214.
