Min dag med psykologen Karin Emilsson Falkenström:
Foto: Peter Holgersson AB
Hur känns det att åka till stallet i stället för mottagningen?
— Väldigt bra, särskilt utifrån den målgrupp jag träffar. Det är ofta barn som har svårt med den vanliga miljön på Bup som är konstruerad för samtal. Det här är ett försök att nå dem i ett annat sammanhang, att de ska känna sig avspända och ha lättare att tillägna sig en behandling. Många tar sig nästan inte hemifrån och går varken till Bup eller skolan.
Hur ofta är du psykolog i stallet?
— Varje tisdag. Då är jag där mellan 8 och 15, och har tre besök. Sessionerna är 1,5 timme.
Vad gör ni under ett besök?
— Jag möter dem på parkeringen eller i klubbhuset, vi lånar hjälm och skyddsväst, och hämtar en passande häst i hagen. Sen gör vi hästen ren i boxen, medan vi stämmer av läget och hemuppgiften. Vi tar en promenad i skogen eller rider i ridhuset, under tiden jobbar vi på nya teman för dagen. Innehållsmässigt är det inte så stor skillnad från Bup, bara en annan miljö. Ridhuset utgör en fantastisk whiteboardtavla, man kan trampa upp ångestkurvan i sanden. Sen leder vi tillbaka hästen, och släpper ut den i hagen.
Blir relationen annorlunda i stallet?
— Ja, verkligen. Hästen blir en icebreaker, det behöver inte bli tyst, finns alltid något att prata om och att göra. Hästen kan också bli en väg in till det som är besvärligt. Vi kanske börjar fundera på hur en häst har det i sina sociala kontakter, för över ämnet till oss människor och sen hur det är för barnet. I stallet ser jag även mycket resurser, som att barnet är fint i kontakten med hästarna eller har god balans.
Namn: Karin Emilsson Falkenström
Ålder: 49 år
Arbetsplats: Delad tjänst mellan Bup/Skogslottens ridanläggning och Barnahus.
Hästar är: Rogivande. Det är fantastiskt att hålla i och bygga relation till de här stora djuren. Rider själv två gånger i veckan.
Text: Maria Jernberg
