I en aktuell våldtäktsdom har uppgifter från offrets terapi använts som bevisning.
–Det är en fara när minnesinformation som tagits fram i ett helt annat syfte flyttas till domstolen, menar Pär Anders Granhag, professor i psykologi och sakkunnig i rättegången.
Psykologtidningen har berättat i en artikel om en man, dömd för våldtäkt, som i sitt överklagande till hovrätten hänvisar till ett uttalande från Pär Anders Granhag, professor i psykologi.
Till Psykologtidningen säger Pär Anders Granhag att han inte är kritisk mot prolonged exposure som behandlingsmetod. Han lyfter fram att den har empiriskt stöd och tycks ha varit lämplig som behandlingsval för offret.
–Men i en terapi behandlas patientens subjektiva sanning som sann. Psykologen bedömer inte tillförlitligheten, målet är att patienten ska må bättre. När informationen flyttas till rättssalen ändras förutsättningarna dramatiskt. Där handlar det om att bestämma utsagors tillförlitlighet, den objektiva sanningen.
I den aktuella rättegången har tre delar vävts ihop, enligt Pär Anders Granhag.
–Minnesbearbetande terapi och polisförhör har skett parallellt, sedan har de muntliga uppgifterna som lämnats i polisförhöret blivit bevis i domstolen. Det är mycket riskabelt.
Han menar att en intervention i prolonged exposure är att upprepade gånger föreställa sig mentala bilder och att verbalisera dem, en process som kan skapa falska minnen.
–Vi får inte väja för frågan att terapi kan påverka det som läggs fram i rätten.
Enligt Pär Anders Granhag behöver domstolarna bli mer medvetna om hur de ska värdera minnesinformation som har sin grund i terapirummet.
Text: Maria Jernberg
