När den här tidningen publiceras är det terminsslut och junivärme. När jag skriver är det början av maj, snöblandat regn och tuffa tider präglade av neddragningar i kommuner och regioner. Varsel och anställningsstopp har fått psykologstudenter i Linköping och Karlstad att uppvakta regionpolitiker och skriva inlägg i lokalpressen om riskerna med att inte tillsätta PTP-tjänster i regionen.
Läget sätter ljuset på vikten av facklig organisering, att gå samman som kår och gemensamt formulera argument gentemot arbetsgivare och politiker. Psykologförbundets politiska inriktning har just detta som syfte; att tydligt och trovärdigt beskriva samhällsnyttan med psykologisk kompetens, samt med en psykologutbildning som är reglerad och säkrad av samhället – med början på universitet, och fortsatt genom PTP-tjänster, legitimation och specialistutbildning.
För att kunna påverka politiker och arbetsgivare i den riktning vi vill behöver vi aktiva föreningar och att fler medlemmar väljer att vara fackligt förtroendevalda. Det är också en förutsättning för att den svenska modellen ska leva vidare – den modell som ger arbetstagare makten att vara med och bestämma villkor på arbetsmarknaden. Vi behöver finnas i fackliga forum och ge konkreta beskrivningar av exempelvis konsekvenser av att inte tillsätta PTP-tjänster, på kort och på lång sikt.
Psykologyrket bedöms vara ett framtidsyrke, senast i Sacos sammanställning från i år. Många verksamheter har fortsatt svårt att rekrytera psykologer till befintliga tjänster, samtidigt som förståelsen och intresset för hur psykologisk kompetens skulle kunna bidra även i verksamheter där psykologer idag inte finns i någon större utsträckning ökar.
Därför kan jag med tillförsikt vända mig till våra nyaste kollegor och till psykologstudenter och psykologer som avlagt examen och ska påbörja sin PTP, eller oroligt väntar på ett positivt besked efter att kanske ha sökt många PTP-tjänster;
Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är er!
