I Clara Törnvalls bokdebut Autisterna–Om kvinnor på spektrat fick vi följa
författarens egen autism utredning och lättnaden som följde med diagnosen. Denna gång vänder sig Törnvall till en yngre publik med textsparsamt illustrerad i svartvitt av Anneli Furmark. Tilltalet är riktat direkt till autister, i syfte att reda ut hur neurotypiker tänker, känner och fungerar. En omvänd retorik från hur det många gånger brukar se ut: Att vara normal eller vanlig, är inget man kan rå för.
Det har biologiska orsaker och beror inte på hur ensuppväxt har varit. Om du saknar autism eller adhd/add har detta inte framkallats av barndomstrauma eller hur dina föräldrar har uppfostrat dig. Ingen kan heller blir neurotypisk av vaccin. Tillståndet är medfött. För mig som neurotypiker är detta många gånger både rolig och överraskande läsning. Så skriver Törnvall också att: »Autister är ofta bra på att skapa humor/…/ Ofta behöver vi inte ens försöka skoja, det räcker att vara sig själv.« Men framför allt är texten på flera plan ögonöppnande. För hur kommer det sig egentligen att jag läser in så mycket undertext i det människor säger till mig? Alldeles särskilt i nära relationer, kring ämnen som är känsliga? Vore det inte enklare om jag bara tog människor på orden?
Läsningen får mig också att känna mig väldigt trött på att umgås med andra neurotypiker–den ständiga strävan efter social status, vår tendens att falla för grupptryck och vår avsaknad av starka intressen. På det sätt som neurotypiker här får sin särart nedvärderad, tydliggörs på vilket sätt människan annars hela tiden förklarar allting utifrån majoritetens synsätt, och utgår ifrån att andra sätt är mindre funktionella.
Törnvall gör också några mer eller mindre radikala politiska ställningstaganden. Hon menar att precis som autistiska personer länge har fått träna sig i neurotypiskt beteende finns mycket att vinna på att även neurotypiker börjar träna sig i autistiskt beteende. Exempelvis borde neurotypiker öva bort tendensen att ständigt tolka in mer än vad som sägs. När någon frågar: »Vill du ha barn?« ska det uppfattas som just precis den frågan–inte som ett försök att pressa in någon i en kärnfamiljsnorm. Hon hävdar också–utan hänvisning till någon källa–att det inte finns någon överdiagnostisering av autism, utan att den förhöjda förekomsten av diagnosen de senaste åren enbart är en fråga om ökat synliggörande och kunskap hos vården. Med det sagt vill jag ändå påstå att detta är fullkomligt oumbärlig läsning för alla unga autister–men också för alla neurotypiker med intresse att bättre förstå autister.
Celia Svedhem, psykolog och litteraturkritiker
ANLIGA MÄNNISKOR – AUTISTENS GUIDE TILL GALAXEN
CLARA TÖRNVALL, NATUR & KULTUR, 2023
