På ett hemligt retreat i Sverige behandlar en psykolog sina klienter med psilocbyin.
Psykologen tänker inte invänta ny lagstiftning.
–Det viktigaste för mig är resultaten vi ser, säger hon.
Detta reportage är en av fyra delar i Psykologtidningens temanummer om psilocybin. Här är de övriga delarna:
“Det är brådis med forskningen”
Hit åker de svenska psykologerna för att själva få uppleva effekten
“Jag uppmanar klienten att maximera de positiva effekterna”
Text: Lennart Kriisa
Färden går genom ett litet samhälle. Vägen slingrar sig fram och avstånden mellan fastigheterna glesas ut. En skarp sväng, uppför den branta backen, sedan syns det ensliga huset uppe på höjden.
– Du hittade fram till slut, konstaterar psykologen och lutar sig tillbaka i fåtöljen.
Intill sitter hennes sambo. Han är behandlingsassistent och har ansvaret för de psykedeliska substanserna. Som psykolog avstår hon från den hanteringen.
– Här går en gräns för mig, säger hon.
Vi sitter i tillbyggnaden till deras hus. Rummet är på runt 30 kvadratmeter, spartanskt möblerat. Här ska patienten kunna hantera sin inre resa under trippen. Dagsljus sköljer in genom de stora fönstren. Utanför sticker trädtopparna upp mot den jämngrå himlen.
– Settingen är A och O, säger psykologen.
Sedan ett och ett halvt år erbjuder hon och sambon retreats för personer som vill genomgå en psykedelisk behandling. Klienterna hittar dem via djungeltrumman, marknadsföring är inget för dem.
– Vi är low key, av många skäl, säger psykologen.
Inför intervjun har de varit i kontakt med en jurist som avrådde dem från att ställa upp. Juridiken är tydlig, att ägna sig åt denna verksamhet är inte legalt.
– Egentligen har vi inget att dölja. Om det inte vore för juridiken, säger psykologen.
Hon har varit legitimerad psykolog i över tio år och sett hur många patienter inte kommit framåt i de traditionella behandlingarna. Intresset för psykedelika väcktes av en kollega i Kanada som berättade om egna och kliniska erfarenheter av svamp. Själv har hon nu gått en ettårig utbildning, som ges av institutet Integrative Psychiatry Institute i Colorado, den amerikanska delstaten som beslutat sig för att avkriminalisera psilocybin. Grupperfarenhet fick hon under en retreat med tolv psykologer i Nederländerna, arrangerad av Nysnö.
– Jag ville uppleva hur behandlingen blir i grupp, och för mig blev det starkt. När någon börjar skratta eller gråta under trippen, då startar en trickle down-effekt (nedsippringseffekt, reds anm.)
Hon och sambon har experimenterat en hel del på egen hand med psilocybin. De har även besökt andra retreats.
Klienter som söker sig till hennes retreat får först genomgå en screening. Hjärtproblem, tidigare psykosgenombrott eller bipolaritet sorteras ut.
– Jag kan inte ta ansvar för patienter som hör hemma inom psykiatrin, säger hon.
Själva substansen känner hon däremot ett ansvar för. Det är sambon som odlar svampen. Både hon och sambon testar skörden innan den erbjuds klienterna. Hon vill ha kontroll över hela processen. Prislappen för behandlingen ligger på drygt 20 000 kronor. Avgiften är förhandlingsbar, det har hänt att de bytt en retreatupplevelse mot en tjänst som kunnat utveckla deras verksamhet.
Efter det förberedande samtalet kommer klienten till huset på förmiddagen. Klienten får börja med 2 gram psilocybin. Dosen ökas vid behov, inte sällan landar den på runt 4 gram. Inom forskningen ligger dosen normalt på 2,5 gram.
– Det är tillståndet som är avgörande, inte dosen, säger psykologen.
Under trippen gör hon inte så mycket som terapeut, utöver att vara fysiskt närvarande om klienten skulle bli orolig. Musiken är förvald för ändamålet; först stegringen, sedan avmattningen. Musiken strömmar ur högtalare i stället för hörlurar, då blir det lättare för klienten att röra sig fritt.
– För klienten förstärks allt under doseringen, det är därför musiken är viktig. Den mobiliserar och ger trygghet, som ett ankare i nuet, säger hon.
Efter fem till sju timmar är trippen över. Då brukar klienten vara trött och vilja sova efter ett mindre mål mat, aptiten brukar inte vara stor. Nästa morgon, efter frukosten, börjar det integrativa samtalet.
– Jag går in där det behövs, det behöver inte vara mycket. Här gäller det att ha tillit till hjärnan, tid kan behövas, säger psykologen.
Efter en till två veckor är det dags för ytterligare ett samtal. Då brukar klienten vara redo att sätta ihop pusslet. Inte sällan berättar klienten om en dipp under dagarna efter hemkomsten, vilket hon förberett klienten på.
– Försvaren vill trycka dig tillbaka till där du var. Du var väldigt sann under det här dygnet och dina försvarsmekanismer visste inte hur detta skulle hanteras, förklarar hon.
Hennes roll som psykolog är särskilt viktig under förberedelsen och integrationen. Klienten behöver förstå hur vi reagerar på förändringar. Hon uppmanar till tålamod, att inte forcera. Kroppen kommer att förändra sig i egen takt. Stora livsförändringar under den här perioden är inte lämpligt. Psykologen menar att det går att nå detta öppna stadium även via språket eller med andningsövningar. Men psilocybinet ger extra fart, en dosering kan vara likvärdig med 50 sessioner samtalsterapi.
Planen är att fortsätta med individuella behandlingar med psilocybin, kanske två per månad. Gruppterapier skulle bli för krävande. Däremot erbjuder hon parterapi och då kan klienterna få tillgång till MDMA.
– Det är en ärlighetssubstans, precis vad många par kan behöva, att vara uppriktiga mot varandra. Min roll blir att sätta ramen, personer i parrelationer är bra på att hjälpa varandra, säger hon.
MDMA är numera godkänt i Australien för att behandla ptsd. För hennes del är MDMA mer komplicerat än svampen. Sambon köper den via nätet och de testar substansen själva först, för att kontrollera kvaliteten.
Psykologen och sambon skruvar på sig, obekväma att prata om den här delen.
– Det känns inte bra att behöva köpa den via nätet, men jag ser mer till resultaten hos mina klienter än till det rättsliga, säger hon. Samtidigt tycker hon att det är positivt att legaliseringen tar tid, den behöver inte skyndas på.
– Då kommer folk med makt att profitera på människor med psykiska problem. Det kan bli en löpande-bandet-industri, som ketaminet i USA. Människor är sårbara när de inte mår bra, säger hon.
De flesta av hennes klienter kommer hit för samtalsterapi. Efter utbildningen inom psykedelisk terapi har hon fått en ny syn på sin roll som terapeut, i alla metoder.
– Nu inser jag vikten av att lita på en persons egen förmåga att hitta information inom sig själv och låta sig guidas av den. Som terapeut sätter jag den trygga ramen och ger feedback på vad som händer, säger hon.
Hon tillägger att anonymiteten inte bara handlar om det legala, hon vill inte heller lägga tid på att hamna i fokus och behöva svara på frågor.
– Kanske skulle jag riskera att förlora legitimationen, men den är inte avgörande. Det viktigaste för mig är resultaten vi ser, säger hon.
Fotnot:
Patrik Lind, Etikrådets ordförande, har fått läsa artikeln och ger följande kommentar:
“När metoder är i sin linda och bristfälligt utforskade behöver psykologen vara särskilt aktsam så att klienten förblir skyddad från felbehandling. När en psykolog börjar behandla farmakologiskt är det dessutom utanför vår jurisdiktion.”
Läs mer:
