Fråga: Jag driver en egen psykoterpimottagning och tar emot remisser både från privatpersoner och genom offentlig vård. Nu har det uppstått en situation där ett syskon till en tidigare patient söker behandling hos mig. Jag är osäker på hur jag ska hantera detta. Vilka problem kan uppstå om jag avvisar remissen eller tar mig an patienten?
Din fråga är särskilt viktig eftersom det finns många tillfällen inom psykologisk praktik där liknande situationer uppstår. Jag tänker på psykologer som är mer ensamma på den ort de arbetar. Kanske på den enda vårdcentralen i en glesbygdskommun. Eller skolpsykologen som möter syskonet till en tidigare elev. Märkligt nog tar vi i Etikrådet inte emot frågor särskilt ofta på detta tema, trots att det borde vara vanligt. Psykologer som arbetar under dessa förhållanden kanske genom mängdträning blir vana och skickliga i att hantera dessa dilemman?
Så hur ska vi tänka kring om du inte tar emot remissen, utan tänker att lösningen för patienten blir att vända sig till en annan psykolog? Om realistiska alternativ är tillgängliga för personen, så är det kanske inte ett verkligt dilemma. Men om det är mer begränsat kan i värsta fall resultatet vara utebliven behandling. Då blir du mer utmanad i ditt yrkesetiska beslutsfattande.
Om du väljer att ta emot patienten finns ett par utmaningar. En är att hantera de uppfattningar och den förförståelse du sitter med från kontakten med patientens syskon. Hur ska du kunna förhålla dig neutral i detta? Oavsett om patienterna/syskonen ger samstämmiga, eller vitt skilda berättelser när de berättar om sin familj, kommer du ovillkorligen att jämföra dem. Det kommer att finnas med dig och du behöver hantera det så det inte grumlar din bedömning så att insatsen påverkas negativt för patienten.
En annan aspekt är hur du tänker kring uppdraget som du och patienten formulerar tillsammans. Det kan vara en risk att du tänker att syskonen har liknande svårigheter och att uppdraget därför också blir likt det som gällde för den förra patienten och den behandling som ni gjorde. Du behöver vara extra uppmärksam på hur du lyssnar på det syskon som är »efterträdare i patientrollen«. Kanske de inte alls kan behandlas på liknande sätt? Förförståelse och förutfattade meningar finns alltid att ta hänsyn till och vi behöver arbeta aktivt med för att upprätthålla professionaliteten. I ditt exempel blir det särskilt konkret och nära.
Du kanske inte kommer att bli lika utmanad i dessa frågor i kontakten med din patient om hen inte aktivt tar upp sitt släktskap med den tidigare patienten. Däremot behöver du vara väl förberedd på hur du kan bemöta frågan om hen väljer att göra det. Du behöver kunna beskriva ditt ansvar för neutralitet och konfidentialitet och också visa det konkret så att patienten med trygg förvissning kan räkna med att det också gäller för hen. Så sammanfattningsvis: Du kommer att vara färgad av detta om du väljer att ta emot patienten. Du behöver fundera över i vilken utsträckning detta kan komma att påverka kvalitet och säkerhet. Hör gärna med kollegor som har erfarenheter av detta, om hur de hanterat liknande situationer.
