När ljudet av bomber kom allt närmare fattade familjen Lato sitt svåra beslut – att ge sig av från Ukraina. Nu är psykologen Andrii, hans fru Tanya och de tre barnen inneboende hos en familj i Norrtälje.
– Jag drömmer inte längre på nätterna. Jag vet inte varför, säger Andrii.
Text: Hanna Nolin Foto: Sara Mac Key
Med ena handen om den gula buren ringer Andrii Lato på hos sin vän. Han ber att få lämna av husdjuret, den vita råttan Michael, eftersom råttan inte kan följa med familjen på vägen genom ett bombat Kiev, mot ett tåg de kanske inte får plats på, och en framtid de inte vet något om.
– Vi visste inte ens om vi skulle kunna lämna Kiev, det fanns inga tågbiljetter. När vi kom till tåget var det så mycket folk, alla trängdes och knuffades. Poliser stod med automatgevär och manade till lugn, berättar Andrii.
Kvinnor och barn fick ta plats först i tåget, kvar på perrongen stod pappa Andrii. När Tanya såg sin man fick hon panik, drog i polisen, och skrek: »Han, det är min man, han måste få åka med«. Då släppte de på Andrii. För Andrii var det självklart att lämna Ukraina, de tre barnen behövde båda sina föräldrar.
Fyra veckor senare sitter familjen Lato vid det väl tilltagna träbordet i köket hemma hos Leffe Hedberg som är bilmekaniker och självklart sagt ja till att en familj från ett krigsdrabbat Ukraina ska få bo hos honom och hans sambo i deras röda hus i Norrtälje. Hur länge, ja, det vet man inte.
På trägolvet leker Varvara, åtta månader, med lego bredvid sin fyraårige storebror Ivan. Det är honom pappa Andrii är mest orolig för. Ivan är för liten för att förstå vad som händer, men tillräckligt stor för att förstå att inget alls är som förut.
– Han slår i dörrar, och får utbrott. Det viktiga är att inte blir arg tillbaka, att vara nära, spegla hans känslor, säger Andrii och hans ansikte är så stilla, de bruna ögonen sorgsna.
Ivan sticker upp en hand och visar stolt vad han byggt av lego, ett kors i gult mot blå botten. Svenska flaggan. Det var hit de kom, av en ren slump efter att livet tvärvände. Dagarna innan var det ingen som kunde föreställa sig att det kunde bli krig, säger Andrii.
– Jag trodde verkligen inte att det skulle hända. Det var för osannolikt, krig!
Men natten till den 24:e februari bankade deras grannar på dörren. De sa att kriget brutit ut. Sirener skar genom luften. Kiev bombades. I en vecka satt familjen i sin lägenhet, väntade, försökte förstå.
– Men det var som en film. Mitt huvud vägrade ta in vad som hände. Jag följde nyheterna och hörde sirenerna men kunde inte förstå att det berörde mig, att det var mitt liv, säger Andrii.
Så slog det ner en bomb 300 meter från sjukhuset där Andrii och Tanyas alla tre barn fötts. Verkligheten började sippra in. Familjen vände sig till Andrii: »Vad ska vi göra?«
– Egentligen förstod jag fortfarande ingenting. Mitt huvud var tomt, kallt, som ett kylskåp. Men det var som en slogan i huvudet, som upprepade »vi måste bort«.
Jag förstod att jag måste följa den.
»Vi åker i morgon«, sa han. Dagen efter fyllde de tre resväskor och gav maten de hade kvar till grannen. Warszawa i Polen var första anhalt, sedan Gdansk, där de fick bo på hotell, kunde sova ut och äta ordentligt. Tanya googlade runt, hittade via Facebook en Svetlana i Sverige som sa att här finns det boende. Via färja till Nynäshamn tog de sig sedan till Leffe och hans sambo i Norrtälje.
Nu handlar vardagen om att förstå vad det är som hänt, och vad som ska göras. Andrii är psykolog och jag undrar om han har hjälp av det i denna akuta krishantering, Andrii skakar stilla på huvudet.
– Jag är psykoanalytiker, jag är inte utbildad för akut krishantering, Jag har inga strategier.
Han konstaterar att han trots allt kan sova på nätterna men han drömmer ingenting. Det är blankt. Tanya, som nu sitter med lilla Varvara i famnen, nickar igenkännande, hon drömmer inte heller. Andrii tittar på henne.
– Jaha, det visste jag inte. Det är bra att veta, att det är samma för dig. Ja, jag funderar mycket på varför det är så, men jag vet inte, säger han stilla.
För att freda sömnen tittar han inte på nyheter och krigsrapportering på kvällen. En stunds vila får huvudet när han kollar ishockey, men en spelfilm går bara inte, det är för mycket att sortera. Lite kraft får han när han ser hur glad dottern Kate är efter att hon varit och simmat i sin nya simklubb i Täby, den som Leffe sett till att hon får gå med i. I Ukraina tävlade nämligen Kate i simning, vann ukrainska juniormästerskapen 2021 i frisim. När hon fick veta att det var Sverige de skulle åka till skrev hon till simmerskan Sarah Sjöström på Instagram.
– Jag frågade om hon kunde hjälpa mig med coach, och hon svarade direkt. Jag blev så glad, sprang in till mamma och pappa och skrek: »Kolla, Sara har svarat!«, säger Kate och ler.
Simningen hjälper henne från tankarna som annars snurrar, om hur allt ska bli, och den ständiga oron för alla som är kvar.
– När jag simmar tänker jag inte på något annat än att simma. Det hjälper.
Och hon har fått lite kompisar i laget, börjat lära sig svenska ord, »lagom«, och »fika«. Hon visar sitt rum, garderoben med de kläder hon fick med (nästan bara träningskläder), en säng, och där, under det välbäddade täcket sticker något randigt upp, en nackstödskudde i form av en katt.
– Det är Simon, jag tog med honom. På vägen hit sov jag med honom runt nacken, nu kramar jag den i famnen när jag ska somna. Det är bra, det är mitt minne från Ukraina.
Fotnot: Psykologförbundet arrangerar träffar för psykologer som flytt från Ukraina. Det ukrainska psykologförbundets ordförande, Valerii Palii, har bestämt sig för att stanna i Kiev.
