Debatt. Anna Bennich och Johan Grant replikerar mot Jonas Mosskins linje i en debattartikel att psykologen bör stå över dagspolitiska trender.
Johan Grant: Att hänga ut kollegor är en tråkig dagspolitisk trend
Jonas, jag blev både överraskad och besviken när jag läste att du tycker jag är en obalanserad representant för vår kår. Jag har varit din handledare chef och kollega och du borde veta hur viktigt jag tycker det är med pluralism och förstå verklighetens komplexitet och nyanser.
Du verkar ha läst min spalt slarvigt eller som fan läser bibeln. Både frågan och svaret är långt mer komplext och nyansrikt än du beskriver. Frågeställaren undrade hur han kunde fortsätta försvara ett laddat hållbarhetsarbete och fungera som en brygga mellan unga och gamla i en situation där de äldre föll undan och inte vågade ta itu med de yngres arrogans. I mitt svar betonade jag vikten av att hålla balansen och att tyglar de yngres arrogans utan att kväsa deras entusiasm och roll som förnyare som sparkar de äldre i baken.
Jag tycker du gör rätt som diskuterar miljöfrågorna utifrån din psykologroll. Jag vet att du kämpat emot att bara bli representant för ett politiskt parti. Jag sätter ljuset på samtidens fragila människosyn och den identitetspolitiska diskursen. Jag gör det inte för att gynna ett politiskt parti utan för att varna för att denna människosyn är skadlig och saknar stöd i vår egen vetenskap.
Om psykologer ska bidra i samhällsdebatten bortom dagspolitiska trender behöver vi våga stå upp för vår kunskap vara kontroversiella och inte falla undan för kritik från det ena eller andra sidan. Vi behöver våga vara mitt i. Idén att vi kan ställa oss över blir lätt en pose som mer handlar om att sätta sig på höga hästar eller att undvika kritik.
Jag tror inte det är din avsikt men tycker att du genom att misskreditera kollegor och bakom en ödmjuk fasad framhäva dig själv sällar du dig till dem som bidrar till en ängslighet och självcensur inom kåren. Jag tänker att du genom att beskriva mig (och Anna Bennich) som omedvetna trots att du vet att det inte är så enkelt begår ungefär samma misstag som när där du istället för att analysera Ranelids författarskap sätter dig över och fjärrdiagnosticerade hans person. Det var nog den skillnaden i roll som din gamle handledare vill hjälpa dig att se.
Anna Bennich: Att lösgöra sig från samtiden är en pompös föreställning
I sin krönika använder Mosskin mig som exempel på hur psykologer nu för tiden ger råd utan fördjupande resonemang använder sin »status« till att mästra om rätt och fel och lyfter ett av mina svar i DN. Återigen är det polyamori-frågan som provocerar. Han skriver: »Inte ett ord om huruvida sonen verkligen måste ta med sig sina partners på en släktmiddag. Eller om det är rimligt att man som har en annorlunda familjebildning kan kräva att alla andra skall anpassa sig.«
Mosskin tycker att jag borde ha presenterat alternativet att ifrågasätta sonens önskemål. Alltså exakt det som föräldrarna redan gjort och som visat sig fungera dåligt. Fördjupande resonemang är förstås viktigt men det verkar kontraproduktivt att råda någon att göra mer av det som eskalerat en konflikt. Mosskin borde testa att byta ut polyamori mot homosexualitet och läsa sina tips igen. Exakt samma debatt fördes ju kring deras »livsstil« för ett antal år sedan. »Håll på med det där på ditt håll du men var för guds skull hetero på släktkalasen.«
Han hävdar att psykologen »bör stå över dessa dagspolitiska trender«. Är polyamori en dagspolitisk trend? Som alltså kommer »gå över« snart? Eller är trenden snarare att man talar mer öppet om andra relationsformer? Och spelar det ens någon roll? Vilken kränkning av människor som väljer att leva på det sättet.
Vidare hänger Mosskin på Ivar Arpis tröttsamma kritik som går ut på att jag sysslar med egen politisk agenda. Det är inte utifrån en sådan jag ger råd till föräldrarna att hitta acceptans utan utifrån min erfarenhet som psykolog och bedömningen att båda parter önskar att relationen skall bestå. Om man kommit fram till att man inte kan leva med halva sig själv dold så har man gjort det efter en lång tids överväganden. Min (icke-politiska) slutsats är att det inte är en framkomlig väg att putta sonen tillbaka in i garderoben. Att ha det neutrala förhållningssätt som Mosskin efterlyser är ett relevant verktyg som vi kan använda företrädesvis i terapirummet. Men att psykologer skulle ha förmågan att helt lösgöra sig ifrån samtiden är en ganska pompös föreställning.
Flera kollegor med längre erfarenhet vittnar om en förbättring i vår kår gällande hård kritik riktad emot kollegor som verkar i det offentliga. Klimatet var tidigare så strängt att få vågade. En större generositet har därför varit välkommet. Vi bör naturligtvis säga ifrån när det görs allvarliga överträdelser och självklart kunna ha och diskutera olika åsikter. Men att hänga ut sina kollegor som icke-reflekterande pekpinniga typer (utifrån ett svar man själv inte uppskattat) hoppas jag bara är ett trist litet eko ifrån historien en dagspolitisk trend som de flesta av oss står över.
Slutreplik Jonas Mosskin
»Min kritik är konstruktiv«
Jag verkar ha trampat på flera ömma tår i min debattartikel. Både Johan Grant och Anna Bennich är besvikna över att inte få en klapp på axeln och reagerar som om de tillhörde den fragila YZ-generationen för att använda Grants egen terminologi. Att klumpa ihop mig med Ivar Arpi är slarvigt och försåtligt av Bennich. Den som läst något av vad jag i 15 år skrivit och talat om i offentligheten finner inget stöd för att jag är politiskt reaktionär. Jag läste inte era brev slarvigt eller sätter mig på höga hästar. Min kritik är konstruktiv och syftar till att hjälpa vår kår att reflektera över problemet med att ta politisk och moralisk ställning på bekostnad av våra klienter.
Grundproblemet är att Grant och Bennich använder sin position som svarande i fråga psykologen-spalten för att uttrycka sina egna politiska ställningstaganden i stället för att ge psykologiska råd. För att konkretisera: problemet med Bennichs svar är att hon tar parti för sonen (som inte är brevskrivaren) i sitt svar. Hon visar lite intresse, respekt och empati för svårigheten som mamman – brevskrivaren ger uttryck för. Jag hävdar att det är underordnat om brevskrivaren är moralkonservativ eller råkar vara sverigedemokrat. Det spelar ingen roll vad Bennich och jag moraliskt tycker är rätt för hur vi skall rådge brevskrivaren här. Bennich ifrågasätter huruvida neutralitet ens är möjligt och menar att min hållning är pompös. Det bekymrar mig att Bennich inte ser att hon skriver utifrån sin politiska övertygelse för jag ser inga referenser till forskning eller till psykologi i hennes råd till mamman.
Grant å sin sida tar ställning för brevskrivarens och produktchefen Gorans »utsatta« position i sitt svar. Problemet med det är mindre än Bennich tycker jag. Det är oftare bättre att vara mer lojal med klienten som psykolog även om det ibland också kan vara en fallgrop. Men Grants argumentation såväl i svaret till brevskrivaren som här i Psykologtidningen visar tydligt att syftet främst är att driva opinion om den skeva samtidens syn på den sköra människan och bara i andra hand ge psykologiska expertråd till allmänheten. Det är en problematisk användning av sin auktoritet och roll.
Jag har fått flera uppskattande mejl från vitt skilda psykologer som precis som jag är oroade över politiseringen av psykologrollen och varje psykolog i offentligheten har här ett ansvar. Jag välkomnar ett öppet samtal om psykologrollen i vår politiserade samtid. Ett första steg kan vara mer nyfikenhet och ödmjukhet.
Jonas Mosskin, organisationspsykolog
