I samma veva som fyrtioårskrisen började smyga sig på pratade Mattias Holmqvist Larsson med en kompis om att starta band och spela brittisk indiepop. Men skulle de våga?
Foto: Peter Holgersson
– Jag kände skam och rädsla för att folk skulle tro att vi fyrtioårskrisande män ville bli popstjärnor och flickidoler säger Mattias Holmqvist Larsson.
Så bestämde han sig skamkänslorna skulle inte få vinna. Men det var en annan utmaning också själva spelandet.
– Jag hade spelat i popband som tonåring men då gitarr. Nu var det bas jag skulle spela.
Men det var en del av grejen att se om det trots att han befann sig på en etablerad plats i livet familj anställning som psykolog inom psykiatrin och forskare ändå gick att lära nytt i ett helt annat sammanhang.
– Det gick bra vi i bandet hjälpte varandra.
Låtarna skriver han undangömd på sängen med gitarren. Han smygstänger sovrumsdörren och hoppas att familjen inte märker.
– Fast de kommer in ändå min 3-åring tar gärna gitarren för att spela själv. Men ibland lyckas jag gömma mig. Då sitter jag där och sjunger på låtsasengelska och låter censuren fara sjunger det som kommer ut.
Läskigt har det varit att stå på scen med eget material.
– Man känner sig utlämnad blottad. Men att gå emot det och göra ändå känns bra. Det är ju vad jag på jobbet uppmanar mina klienter till att våga fast det är jobbigt.
/Hanna Nolin
Mattias tipsar:
Börja spela i popband!
1) Börja även om du inte är något vidare på ett instrument ni kan lära er tillsammans i bandet.
2) Hitta replokaler via ett studieförbund.
3) Även om du tycker att du är gammal och löjlig som vill spela i
popband gör det ändå.
Fakta: Mattias Holmqvist Larsson bor i Linköping med fru och två barn. Jobbar som psykolog på Psykiatriska kliniken i Linköping och spelar i popbandet The Slow Summits.
